Svenglish - Living Lollo

Jag hade väntat i 17 år på att se W. Axl Rose.

Mitt liv förändrades år 1993 när jag var elva och min klasskompis Hasse spelade up Paradise City på en musiklektion.

Take me down to the Paradise City
where the grass is green
and the girls are pretty

Simpla ord som i kombination med Axl's röst väckte enorma känslor hos mig.
Jag började drömma mig bort, drömma om mitt eget Paradise City.
Och jag hittade det långt senare. I Brighton.

När Axl gick på scenen igår tjugo minuter över midnatt fanns det inga ord att beskriva mina känslor med. Jag var i extas! Och när han senare satte sig vid flygeln och spelade November Rain blev jag tårögd. Det gjorde inget att Axl var 50 min sen (han landade på sitt privata backstageområde med helikopter!). Det gjorde inget att jag stod där i the cold June Rain. Jag hade kunnat vänta en timma till ...

Det lustiga var att innan konserten var jag inte speciellt peppad. Har inte lyssnat på mycket på Guns de senaste åren. Men när Axl kom på scen (stod nästan längst fram)blev jag rörd över hur mycket Guns N' Roses fortfarande betyder för mig. Har minnen till varje låt. Även en del låtar på nya skivan eftersom Chinese Democracy var mitt soundtrack när jag reste på Nya Zealand.

Villen energi vilken attityd vilken känsla ...
jag älskar fortfarande Axl Rose!!!

PS. Det är ju också tack vare Guns N' Roses som jag hittade en sån bra titel till min debutroman, eftersom någon beskrev deras musik som punkindustriell hårdrock med attityd ... DS.

http://www.youtube.com/watch?v=N08jCj4ikkU

En vecka i Nässjö med omnejd:

*kusin Eriks student (nostalgi! ville åka med på flaket och skrika och känna mig bäst och friast i världen)

*shopping i Jönköping (ups det blev visst mycket svart ...)

*försök till arbete (skrivande) lyckades peta i och redigera en novell, ge andra feedback, samt skriva ett brev till en av mina favoritförfattare, Xiaolu Guo

*läste ut Parfymen av Patrick Suskind (bra, men väldigt väldigt seg emellanåt)

*liljekonvaljer på mormors grav, lupiner på farmors grav

*grilla i regn (pappas födelsedagsfest)

*promenad i Flisbys skogar med ny kamera (därav bilden)

*rabarberpaj hos Pernilla

*öl med Emma i hotellbaren och på restaurang Guldgaffeln (skandal DET FINNS INTE EN ENDA PUB I NÄSSJÖ just nu, och hotellbaren stänger 22.30 på en onsdag)

*poesifestival på Sörängens Folkhögskola med mamma (höll på att somna när de "fina" poeterna läste, men var otroligt positivt överraskad av slammern Lovisa Eklund)

*utställning i samband med poesifestivalen om Ellen Key (hon skrev 4000 brev om året och spenderade mer pengar på frimärken än mat vissa år ...! hon hade anteckningsböcker som hon kallade tankeböcker)

*Och nu ... som avslut på denna så kallade semester ska jag åka på Sweden Rock med Broder Daniel (förhoppningsvis dyker divan och demonen W. Axl Rose upp!)

klockan har passerat midnatt
jag har ingen choklad
men jag har whisky
att fira med

att min föreläsning på skolan där jag gjorde min engelskakurs 2001
gick bra

det tråkiga med att bo själv
(well jag vet att det finns en afrikan en slovak och en turk i mitt hus
som jag ibland träffar i köket)
är att det inte finns någon att dela glädjen med.

HÄR KAN NI LÄSA OM MIN FÖRELÄSNING.

det gav mig en kick.
livsgnista.

i lördags var jag på en HEMSK fest.
var tvungen att gå hem vid halv elva
för jag började hata alla.

de var i min ålder
och höll på att busringa till sina kompisar
å sa att de var från kebabstället och sånt larv.
kanske har jag ingen humor.

men jag kände mig ignorerad.
saknade mitt eget sällskap.

så söndag och måndag
stängde jag av telefonen
och stängde av internet
och umgicks bara med mig själv.
bra.

tror det var nån gång i gymnasiet när jag spenderade många håltimmar
ensam hemma
som jag kom på att om man umgås mycket med sig själv
blir man liksom kompis med sig själv.

jag saknar mig själv hela tiden.

jag träffar för mycket folk.

för mycket fel folk.

för mycket jobb.

ändå vill jag ha någon att dela glädjen med.

men man har bara sig själv i slutändan.

Klockan är någonting på kvällen. Vad man nu definierar som kväll. I andra världar är det natt, kanske morgon. Jag har precis sprayat håret. Och hoppas på att jag ska vakna med en fin frisyr.

I ett par-tre dagar har jag levt i en bubbla. Snor har runnit från näsan och halsen har kliat och rosslat. Jag gick inte till bibblojobbet. Jag låg kvar i sängen och rosslade. Läste noveller. Det ligger två stora feta kuvert på min bokylla. Manuskript på väg till agenter. Förra veckan skickade jag iväg tre. Denna veckan blir det två. Att ha fem på gång igen. Bra. Jobbat. Indeed.

I måndags innan näsan blivit så himla näsvis gick jag och lyssnade på en debatt som var del av Brightons (kulturella) Festival och handlade om vad som definierar en bra bok.

Något orignellt! Det är vad vi vill ha sa förläggarna och agenterna. Något med en egen röst!
En skrivarlärare som var med på debatten sa att hitta en röst är det enda han inte kan lära ut.

Jag har svårt för abstraktioner ibland.
Jag vill bara hitta min röst.
Hallå var är du?

Agenten som jag verkligen verkligen ville ha var med på debatten. Jag frågade efteråt varför hon inte ville representera mig men hon sa bara att hon inte kände att hon kunde göra mig rättvisa eller representera mig på bästa sätt eller något sånt abtrakt. När jag vägrade att gå erkände hon att Replacing Angel inte hade fångat hennes intresse.
Så där.
Där fick jag svaret.

Det finns inga bra eller dåliga böcker.
Det handlar bara om personlig smak.
Så klart att en agent inte kan representera något om han eller hon inte ÄLSKAR det man har skrivit.
För att sälja in något till förlag måste man ju känna sig fångad.
Men vad som inte fångar en agent kommer fånga en annan.

Jag har druckit C-vitaminer i form av svartvinbärsjuice. (är det nån som fortfarande stavar juice jos???)

Jag lyssnar på Lou Reeds Raven-album utan att lyssna.
Min tandkräm är för stark men jag ska nog borsta tända ändå
ta på mig lilavitrandiga nattlinnet
lägga mig i sängen
och sova.
En sån underlig grej. Att bara ligga där på rygg eller på sidan eller magen med stängda ögon
ocn när man öppnar dem igen är det en ny dag.
En dag då jag hittar min röst.

(Jag hatar verkligen när recensenter skriver efter en författares typ tredje bok "hon har hittat sin röst" Var var den i de två första böckerna då???)

PS. I fredags tog jag på mig diskhandskarna och slängde ut mitt husdjur (i alla fall duschdjur) i trädgården. DS.

För en person som spenderar mycket tid i sina egna tankar och i sitt eget sällskap blir det en stor omställning att umgås med andra människor 24 timmar om dygnet. Som jag nämnde i förra inlägget så hälsade "syster" Jo på förra helgen och i morse tog jag farväl av mamma, pappa och Broder Daniel på Heathrow. Vi spenderade ett lyckat dygn i London tillsammans och nu är det vardag igen.

Nu måste jag vara författare igen.

Eller är jag författare hela tiden?

Jag har så svårt att acceptera att jag är författare även när jag inte sitter framför datorn och slår på tangenterna, skriver ord som blir meningar som blir paragrafer som blir kapitel.

Nu är jag en författare som väntar. Väntar på svar från agenter.

En romanförfattare som skriver noveller. Men mitt hjärta klappar inte för novellformen. Jag tycker att det är kul men jag brinner inte för det. Jag föredrar att finnas i ett större sammanhang. Som när jag reser. Jag tycker bäst om att åka till en plats och stana i typ en månad och verkligen lära känna den platsen och den atmosfären istället för att vakna i nya städer varje dag. En gång åkte jag till London och åkte direkt till Camden och var bara i Camden en hel dag och insöp atmosfären. Det är också då jag får inspiration att skriva, när jag får sitta på ett café och bara observera och filosofera. Istället för att flänga runt som vi gjorde sista dygnet. Men har man bara en dag i London och kommer hela vägen från Sverige är det klart att man vill se så mycket som möjligt.

Nu känns det lite som jag tappat tråden och jämförelsen med att turista och skriva noveller kanske inte är så genomtänkt. Men för ögonblicket gillar jag dikter bättre. Att fånga något på bara en sida. Noveller är så mittemellan, så svåra att skriva, så svåra att läsa till och med. Men det är bra att jag håller på med noveller nu. Bra att jag har något att bita i medan jag väntar. Fast det är jättesvårt att komma igång och skriva när jag haft paus i nästan två veckor, speciellt eftersom jag inte har någon specifik novell jag jobbar med, utan har utkast till flera. Det hjälper att ett mål, som t ex uppläsningskväll eller en tävling. Men samtidigt blir jag låst av att flera uppläsningskvällar/tävlingar har bestämt tema och ordlängd ...

Och jag är på semesterhumör eftersom det varit så fint väder och plötsligt är det massa vänner som vill träffas eftersom jag bara umgåtts med svenskar i två veckor. En del av mig vill bara festa i en månad och göra galna saker och träffa nytt folk. En annan del av mig vill bara vara hemma och ensam och skriva. Just för att jag är beroende av den där stillheten som infinner sig när jag skriver. Jag skulle kunna skriva dagbok en hel dag. Jag har inget problem med att skriva ner ord som bildar meningar som bildar paragrafer som bildar ... Men måste styra upp det hela om det ska bli något läsvärt.



Här är min fina familj på promenad utanför Ditchling där vitsipporna blommade!
Har aldrig sett vitsippor i England innan!
Min mormor tyckte att jag skulle skriva om något trevligt, vitpisppor t ex,
men tyvärr inspirerar det mig inte.
Hade en förvånansvärt bra och konfliktfri helg,
men utan konflikt ingen bra story ...
Fast man kan ju skapa fiktiva konflikter förstås.
Jag vaknade klockan sex i morse av en märklig dröm:
jag hade en skiva kiwi på en ögat och runt omkring var det blod ...
Kanske har jag dolda konflikter inom mig???
Nån som är drömanalytiker???

Jag har haft en skön eftermiddag i Göteborg:
*tupplur i min säng på Scandic Opalen
*promenad i hamnen
*inköp av bikini (jag hatar att handla kläder, speciellt bad-och underkläder eftersom provrumsljuset ofta inte är barmhärtigt och jag behöver typ storlek 40 i trosor och storlek 34 i BH ...)
*bad i bubbelpool (jag älskar att bada, så då får jag stå ut med badklädsköp)
*bastubad

Hade jättekul på min skrivarkollegas release-party i London igår.
Har bloggat om det här. (Vissa saker funkar inte att blogga om på svenska och tvärtom.)

Nu ska jag ladda upp inför morgondagens bokprat på Kärralundsskolan.
Eftersom det är litteraturveckan var jag lite litterär genom att fota Evert Taube.

*finputsa novellen GINA'S LOVER och skicka till the Glasswoman Prize
*öva på bok-prat som jag ska göra på Kärralundskolan i Göteborg
*maila Kärralunds-skolans kontaktperson och fråga var jag ska gå etc.
*skriva klart dikt till bröllop
*skriva faktura för min workshop
*hämta ut tågbiljett till London på Hove Station
*korrekturläsa brorsans ansökningsbrev till skola
*tvätta kläder
*prata med mamma och pappa
*maila doktor angående ett recept
*blogga

Yes! Allt är avbockat. Trots "dagen efter". Dansade mig trasig på klubben Trailer Trash igår natt. Eldslukare, burlesk dans och trapetskonstnär. Spexigt värre. Och promenaden till Hove Station blev längre än jag hade tänkt ... Kunde inte motstå att titta på våren i St Ann's Well Garden och sen fortsätta till strandpromenaden där jag mötte upp Sky som bjöd på te.

I morgon drar jag till London för att gå på min skrivarkollegas release-fest.
I övermorgon drar jag till Göteborg för att medverka på litteraturveckan.



Så här fin var jag igår ...



... och så här fin var trapetskonstnären!

Jag spenderade helgen hos min kompis Laura i Edinburgh
och firade
a) att jag har skrivit klart och skickat iväg Replacing Angel till agenter
b) min 28e födelsedag

Vi drack absint på en pub som heter The Black Rose.
Inte bara för att absint är en vacker dryck
utanför att en av mina karaktärer dricker absint ...

Laura var en bra person att fira med eftersom hon också skriver och
är en av mina trogna kritiker.

Vi festade inte loss hela helgen dock ...
Vi botade bakfyllan med en snöig promenad i The Pentland Hills utanför stan,
men i själva Edinburgh fanns det inte ett snökorn.




TUSEN TACK FÖR ALLA GRATULATIONER VIA POST, EMAIL, FACEBOOK, TEXT M.M.
JAG ÄR GLAD ATT HA SÅ MÅNGA FINA VÄNNER OCH SLÄKTINGAR!

Så här säger Wikipedia:

Performance (även performancekonst eller Performance art) är inom konsten en form av "levande konst". Tre faktorer utmärker en performance:

1. Den uppförs "live".
2. Den äger rum inför åskådare och emellanåt medverkar representanter för andra konstarter.
3. Den som uppträder är lika med konstnären.

Ett annat gemensamt drag är gränsöverskridandet mellan olika konstinriktningar och performancekonsten är därmed en form av hybridkonst. Typiska teman och uttryck är exempelvis politisk aktion och rituell kroppslighet.

 

 

Igår var jag med om något ovanligt. Jag gick ut för att bli underhållen. Det var dags för "Horseplay" - en afton full av poesi och musik med Ashley French & Hattie Snooks. Förutom att njuta av pannkakor (en vecka efter "pancake day") och kvällens artister (Bernadette Cremin, Steve Larkin & The Bobby McGees) fick publiken en riktig överraskning.

 

Innan sista akten gick på scen ber Ash Hattie att vända sig om. Han håller något slags tal om hur fantastisk hon är och hur glad han är över att de har hållt på med Horseplay in två år. Och helt plötsligt går han ner på knä och friar! Den första tanken som for genom mitt huvud var "är det här en del av showen?" och visst var det en del av showen, men det var också på riktigt ... Vad som gjorde det hela surrealistiskt var att en av poeterna tidigare under kvällen hade skojat "ska du inte fria Ash?".

 

Ash och Hattie kanske inte gillar att jag kallar deras ceremoni för performance art. Jag gillar i vanliga fall inte att sätta etiketter på folk, men performance art är något som verkligen fascinerar mig ... I januari såg jag en show i London som hette "Kim Noble will die" - en one man show där konstnären spelade sig själv som en självmodsbenägen desperado och delade ut sin sperma i plastburkar till publiken. Det kanske låter helt sjukt, men jag gillar när gränsen mellan verklighet och fiktion är hårfin. Vad är show, vad är på riktigt?

 

Det får mig även att tänka på Sara Starkströms självvigsel i september förra året. Från första början tror jag inte att hon hade tankar på att kalla det konst. Det var något som kom inifrån henne, något hon verkligen ville. Sen blev det till ett koncept.

 

Konst eller inte. Jag tycker i alla fall att det är konsnärligt att fria till någon på scen mitt under en show!

 

 

Jag tillbringade sista kvällen 2009 i en stuga på landet utanför Brighton i goda vänners sällskap.
Och första dagen 2010 tog jag en promenad på The South Downs, som det kulliga landskapet kallas. Jag funderade på vad jag vill uppnå det här året.

*Jag tänker vara ärlig både mot mig själv och andra människor

*Jag tänker lita på och följa min intuition och magkänsla

Det stora övergripande målet är så klart att färdigställa min roman Replacing Angel och skicka iväg till agenter och hitta ett förlag som vill ge ut den. Har tänkt att åka iväg en helg i början på februari och avsluta detta projekt.

Gott Nytt År alla läsare - låt oss göra 2010 till ett bra år!

*Jag var orangehårig och firade nyår i Golden Bay på Nya Zeeland



*Jag var rosahårig och jobbade på Rosemere Backpackers i Wellington
och var voluntär på Fringe Festivalen



*Jag var blond och hälsade på Elin i Melbourne



*Jag var rödhårig och föreläste i samband med Världsbokdagen i Växjö



*Jag var svarthårig och framförde poesi på The Peace Festival i Brighton&Hove



*Jag var lilahårig och var tärna på Sara Starkströms självvigsel

Om någon vill läsa mer i detalj om mitt 2009 KLICKA HÄR

Trots mörker och kyla är Brighton en underbar plats att bo på året om ...



Fick en överraskning när jag kom ner till strandpromenaden i lördags
och möttes av en armé av springande och joggande jultomtar ...
Det var dags för årets "Santa Dash" - en 5km lång springtävling
där anmälningsavgiften går till välgörenhet . Kanske att jag anmäler mig nästa år!




Varje kväll fram till jul öppnas en ny beach hut  som en adventskalender. Det serveras gratis mulled wine (nästan som glögg) och mince pies (slags fruktpaj) och varje beach hut har sin egen julsång som man har baserat dekorationerna på. (En beach hut är en "strandstuga", ser ut som kolonilottstuga, där man kan ha sina parasoll och solstolar och grillar.)



Och en solnedgång i december kan vara lika vacker som på sommaren ...

Du ville värme

(till mormor)

 

Du ville värme.

Din vilja varm

som torktumlad tvätt.

Alttid en skvätt kaffe över

när det ringde på din dörr.

Den välbekanta doften

av nybakat.

 

Du har broderat minnen

starkare än sytråd.

 

Dina tankar alltid

hos någon annan.

Din omtanke ofta förklädd

i oro och förmaningar,

men du ville värme.

Din vilja var varm.

 

Bättre att vila under frusen mark

än mellan vita lakan på sjukhus.

Din smärta begraven,

men ditt inre bevarat

i jorden du brukade.

Alla frön du har planterat

kommer blomstra igen

när det blir vår.

 

Din energi och livsglädje

överlevde många vintrar

och du kommer för alltid gnistra

som ett tomtebloss i mörkret.

 

Du ville värme,

din vilja var varm.

©Louise Halvardsson 09

Ikväll gick jag på bio och såg The Road som är baserad på Cormac Mccarthys roman med samma namn. Mest gick jag dit för att jag ville se Nick Cave (igen) som skrivit soundtracket tillsammans med Warren Ellis från the Bad Seeds. Efteråt svarade Nick Cave och reigssören John Hillcoat på frågor. Jag frågade inget, men min bibblokollega Barney övertalade mig att fixa ett foto ... (Tack!)

Det är övernaturligt att träffa någon som man beundrar. Även om Nick Cave är en människa och verkar helschysst som inte låter hans framgångar stiga honom åt huvudet så blir jag helt paralyserad i hans närvaro ... Det är så mycket jag skulle vilja säga! Att hans album No more shall we part hjälpte mig igenom min ensamma tid i Thailand. Att hans texter är en stor inspiration till mitt romanprojekt Replacing Angel. Hela året har jag lyssnat på Nick Caves sånger när jag har skrivit och när jag träffar mannen bakom musiken är det som om mannen och musiken är två separata ting. Som om jag byggt upp min egen personliga relation med texterna och inte bryr mig ett skit om vad de betydde när Nick Cave skrev dem. Och det är på någotvis meningen med all konst: verket i sig självt borde vara så bra att det inte behövs en kändis eller ett vackert ansikte för att sälja ...

Så vad tyckte jag om filmen? En framtidsdystopi där en far och en son försöker överleva genom att vandra över kontinenten amerika. De hoppas att allting kommer ordna sig när de väl når kusten ... Men det är där allt slutar. Eller börjar på nytt om man så önskar ... Jag vara nära att gråta flera gånger på grund av den täta, fina relationen mellan far och son. Jag gillade den dystra atmosfären och pianomusiken. Däremot kommer scenerna som involverade kannibalism jaga mig i mina drömmar ... Det är därför jag föredrar att läsa så att jag kan skapa min egna bilder. De är aldrig så hemska som de som händer mitt framför ögonen på en ... Jag är glad att ingen har gjort en film baserad på Nick Cave's Murder Ballads!

Mormor 1929-2009

Bilden är från mormors 80-årskalas i slutet av april.
Here today, gone tomorrow.

Idag är jag hemma från jobbet.
Mest för att det är svårt att hantera sorg i offentligheten.
Folk som säger "how are you?" utan att mena det,
ofast finns det inte plats att svara.
Man ska svara standardsvaret "I'm OK."
eller "I'm fine" om man har en riktigt bra dag
eller "Not too bad" ifall man har en dålig dag.
Det finns inte plats att hantera dödsfall.

Men på ett sätt känner jag mest lättnad,
som om tårarna är slut.
Jag har redan gråtit mycket eftersom mormor varit sjuk
och svag ända sen kalaset ...
Så jag var beredd, om man nu kan vara det.

Det som känns svårt är
att jag tänker på hur lite jag verkligen pratade med mormor.
Hur våra konversationer mest handlade om mat och väder och kläder.
Hur mycket mer jag kunde ha ansträngt mig,
frågat mer om hennes barndom.
Hon var enda flickan i familjen och hade 8 bröder ...
Jag önskar att fler människor var mindre rädda för
att simma under ytan.

Det jag vill minnas och lyfta fram med mormor
är hennes kämparglöd och livsgnista.
Utan den kämparglöden hade hon nog varit död för tio år sen.

Och nu när jag är mörkhårig kan hon verkligen vila i frid
eftersom hon avskydde mitt rödrosa hår ...

p.s.
Bara en timma innan mormor slutade andas
stod jag på scen.
Det var en annan grej mormor inte kunde förstå.
Hur jag, som var så blyg när jag var liten, kan framträda för en stor publik.
LÄS MER HÄR.
d.s.

Charader är det trevligaste sättet att umgås på sedan Fia med knuff!

Charader är för alla åldrar eftersom du själv väljer svårighetsgrad för varje kort!

Antal spelare: 2 personer till riktigt många!

släpps 23 oktober 2009

 

Här kan du köpa:

Åhléns, Akademibokhandeln m.m.

eller fråga i Din närmaste bokhandel.

Mer info: http://nicogame.com/

 

Ja, jag erkänner. Idoldyrkan är fortfarande ett av mina stora intressen.
Några höjdpunkter i mitt liv:
*när jag och Broder Daniel haffade Dregen på gågatan i Nässjö när han käkade pizza
och jag fick autograf på baksidan av mitt konfirmationskort, 1998
*när jag fick Linda Skugges första samlade krönikor signerade på Akademibokhandeln i Stockholm och hon kommenterade att det var ett välläst exemplar jag hade med mig ..., 2003 tror jag
*när Bob Hanson viskade slutet av en dikt i mitt öra på Jakan, 2003
*när jag skakade hand med Slash innan Velvet Revolvers konsert i Globen Annexet, 2004
*när jag pratade med Unni Drougge på bokmässan, 2007
*när jag kramade Scott Weiland utanför Brighton Centre, 2008
*när jag "pratade" med Nick Cave på the Old Market i Hove, 2009

Helt bisarrt galet. Jag hade ingen biljett till kvällens Nick Cave-tillställning på Old Market i Hove där han skulle läsa ur sin nya roman och bli intervjuad. Det var utsålt. Men jag gav mig fan på att jag skulle dit. Så jag ställde mig i kön och frågade efter biljetter. Vid kassan stod två andra fan, lika desperata som jag. Det såg mörkt ut medan alla med biljetter vimlade in i lokalen med breda leenden. Men så hände det. Tre personer som förbokat dök inte upp. Och vips var jag inne och när jag väl var inne tänkte jag att jag skulle köra så det ryker. (tips från Unni Drougge). När publiken fick ställa frågor frågade jag Nick Cave hur kan skulle känna sig om någon använde honom som en karaktär i en roman. Han sa att det var okej eftersom han läser så mycket skit om sig själv på internet ändå.

Efteråt var det signering och jag frågade igen, mer specifikt. Om Nick Cave skulle ha något emot ifall jag använde honom som en karaktär i min roman. Han sa igen att det var okej om jag gav honom lite mer hår ...

Jag är fortfarande i extas. Skulle kunna springa flera mil (i alla fall engelska miles) med ett leende på läpparna. Det är en sån oerhörd kick att träffa någon som man beundrar. Men jag är faktiskt mycket mer intresserad av Nick Caves låttexter än Nick Cave som person. Ska bli spännande att se om han är lika bra som romanförfattare ... (Han skrev sin första roman för 20 år sen men jag har inte lyckats läsa den än ...)

Och detta är inte slutet. 11 Oktober ska jag se Nick Cave i London då han startar sin officiella bokturné då han både läser ur boken och kör några låtar. Dessutom hoppas jag att få se honom gå förbi mitt hus en vacker dag eftersom han liksom jag bor i Hove ...

KLICKA PÅ BILDERNA SÅ BLIR DE STORA!

Bild1: tärnorna väntar på att bruden ska komma
Bild2: bruden kommer
Bild3: bruden blir självvigd av prästinnan och säger sina äktenskapslöften
Bild4: tärnorna (Mariaberget utsikt över Stockholm)
Bild5: bruden
Bild6: skål i Snakebite (öl, cider & svartvinbärsjuice)
Bild7: ringbäraren och bruden
Bild8: efterfest på Vampire lounge
Bild9: övriga gäster

Betydelse

Detta giftermål är en installation i syfte att upphöja självkänsla hos bruden och de inbjudna gästerna. Att gifta sig med någon annan borde förekommas av att individerna i fråga lovar sig själva alla de saker man sedan lovar någon annan. Oavsett giftermål och tvåsamhet borde alla människor inse sitt fulla egenvärde. Självkänsla och styrka i det egna jaget är det enda som kommer att föra individen framåt. Därav denna vigsel.

Vigseln är en konstnärlig installation, inte ett hån mot tvåsamhet, tradition eller religion. Bruden firar med sina närmaste och lovar under vigseln att arbeta för bättre självkänsla och harmoni i det eegna jaget.