Living Lollo

Jag var på bok-BB i onsdags kväll
och klockan 01.00 natten till torsdag födde jag min flicka, Replacing Angel.

Men det är ingen som får se henne än.
Jag vill göra henne så fin som möjligt.
Jag målar hennes tånaglar för tillfället.

Den femte och sista versionen av Replacing Angel är alltså klar.
Men jag vaknar mitt i natten
och tänker på naglar som jag vill polera.
Och en del grejer som jag vill ta bort med aceton.

Man blir väl aldrig klar, man får bara bestämma sig helt enkelt.
Nu duger min flicka precis som hon är.

Jag har knåpat ihop ett personligt brev, synopsis (sammanfattning på 2 sidor) och ett slags CV
och skickat till min skrivarkollega Kay för översyn.

Under tiden letar jag efter den bästa barnflickan (eller pojken) åt Replacing Angel.
Jag har tänkt kontakta de agenter som har hand om
mina engelska favoritförfattares bokbarn. Har även några kontakter som jag ska undersöka.

(I England behöver man en middleman (eller kvinna) som blir en slags manager
som kontaktar förlagen. Man kan inte skicka direkt till de större förlagen,
utan man måste gå genom en agent, som sedan får ca 10% av ens förtjänster.)

Jag hoppas att skicka iväg min flicka innan min födelsedag, 26 Feb.
Vill kunna fira ordentligt (ska hälsa på min väninna Laura i Edinburgh)
och inte behöva tänka på min bebis!

PIHMA har blivit recenserad i Jyllandsposten - en av Danmarks största tidningar!

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA MER.

För mig börjar det alltid med scener.
Jag ser något framför mig,
eller minns en stark känsla jag hade.

PIHMA började med en skolmatsal.
Jag mindes hur ful och fel jag kände mig
när jag stod i matkön bakom de snygga coola tjejerna
och hur de alltid lyckades få upp hela potatisar på tallriken
medan mina smulades sönder ...

Jag skrev en novell om detta i skrivarverkstaden på Jakan.
En novell som hette "Nära ögat."
Tjejen i matsalskön bestämmer sig nämligen för att bli cool.
Hon går till sin punkarkompis för att pierca ögonbrynet,
men han säger nej för att det är för nära ögat.

Denna novell var inspirationen till PIHMA
även om jag sedan flyttade matsalskapitlet till mitten av boken.

Replacing Angel börjar med en taxitur.
Jag mindes hur nervös jag var när jag satt i taxin
på väg till mitt nya liv i lägenheten i Brighton
och hur jag ringde till mina nya kompisar och inte fick något svar.
Jag skrev en novell om denna taxitur 2004.

Denna novell blev inspirationen till Relacing Angel
även om jag nu har skippat taxituren
och boken börjar när Natalie ringer på dörren.

SÅ DAGENS SKRIVTIPS ÄR HELT ENKELT ATT STÄLLA TILL MED EN SCEN!

1. Tänk på en situation som har berört dig starkt
Kanske något från din skoltid då du kände dig ledsen/upprörd över något.
Eller skriv om en situation som gjorde dig nervös.
Kanske du bjöd upp en kille/tjej på ett disco.

2. Fokusera på denna situation
*Hur kändes det i kroppen? (skriv inte "jag var så jävla nervös" utan skriv "mina händer var klibbiga och mitt hjärta höll på att ramla ur bröstet" eller något liknande)
*Vad fanns det för lukter? (fiskstank från matsalen, cigarettrök, händer som luktade lök osv.)
*Vilka detaljer minns du från miljön? (sönderkokt potatis, lädersäten i taxin osv.)
*Vad kunde du höra? (slammer från tallrikar, radio osv.)

3. Hitta på en karaktär som befinner sig i denna situation och ge honom/henne ett problem och en lösning på det problemet
Denna karaktär kan vara väldigt lik dig, eller en helt annorlunda person, kanske av annat kön.
Kanske väljer du att skriva från ett annat perspektiv. Kanske är du killen/tjejen som blir uppbjuden
och säger nej inte av elakhet, utan för att du skäms för att du dansar så fult.
Problemen i mina scener ovan var: "alla andra är så coola utom jag" Lösning: skaffa piercing
och "ingen svarar när jag ringer" Lösning: gå och knacka på dörren

4. Runda av.
Ofta går saker inte som man tänkt sig. Personen i min novell fick inte sin piercing, men istället fick hon en kyss av killen som skulle pierca henne.
När tjejen i taxin knackar på dörren är det inte hennes bästa kompis som öppnar utan kompisens pojkvän.

Om du föjer dessa steg kommer du förhoppningsvis få ihop en bra scen. Bygg ut den så mycket du kan. Låt den sedan ligga. Kanske är det början på en roman, eller så blir det en novell. Men kom ihåg om man skriver noveller (som jag tycker är SKITSVÅRT) måste allt klaffa och vara perfekt in i minsta detalj. Om man skriver roman kan man dra ut mer på dramat.

ALTERNATIV.
Om du tycker det är jobbigt att utgå ifrån ditt eget liv leta reda på en bild där något "händer". T ex bilden i detta inlägg där en kvinna och en man kastar brödbitar till fiskmåsar på stranden. Följ punkterna ovan. Hitta på ett drama. Vad har de för problem? Vad gör de åt det? Hur slutar det hela? Eller är slutet början på något nytt ...?

PS. bilden är tagen i början på januari. tack och lov är snön borta i Brighton! DS.

I det här rummet började jag föda Replacing Angel.
Huvudet kom först och sen kroppen. Det är en flicka!
Men benen och fötterna är fortfarande kvar.
Jag måste föda fram dem hemma.

(Jag lyckades skriva om varenda scen där the Man finns med och det kändes som att jag verkligen lärde känna honom. Tack alla som lämnade tips! Han har mer dragningskraft nu. Jag kapade även en del av början för att skapa mer spänning. Kanske att jag till och med ska börja med ett brev från Natalie till Angel. Precis som Amanda började med ett brev till Kim. Jag märker att jag drar mig till samma teman ... Det enda som jag har kvar egentligen är slutet. Det måste slipas till lite mer och jag måste undersöka en del grejer.)

Jag hoppas att föda fram benen och fötterna innan slutet på den här månaden.
Sen ska jag börja jobba med synopsis och följebrev som jag ska skicka ut till agenter.
Så om jag är dålig på att svara på mail och mess så vet ni varför ...

Jag kan verkligen rekomendera att åka iväg om man behöver jobba intensivt med ett projekt. Om man inte har råd med ett retreat kanske man har en snäll släkting eller kompis som kan låna ut en lägenhet eller en stuga eller ett rum där man får vara i fred. När min farmor levde brukade jag ju åka till henne och skriva och ända sen hon dog för två år sen har jag saknat det lugnet jag kände när jag var där. Jag kom nära det lugnet i Linfgfield.

Jag hade min mobil avstängd i fem dagar. Jag använde inte internet på fem dagar. (Från kvällen innan jag åkte till kvällen efter jag kom hem.) Kan också rekomenderas. Det är fascinerande hur mycket av ens tankar tas upp vad saker man läst på Facebook och hur man konstant håller på och funderar på vad man ska svara på ett mess och meddelande. Visst är det fint med kommunikation, men ibland behövs en paus och nu ska jag försöka att ha min telefon avstängd mer ofta och bara kolla internet en gång om dagen. Max. Internet är precis som alkohol. Man måste kunna hantera det. Det är så lätt att man tar ett glas för mycket. Att man kollar sin mail för många gånger osv.

En annan grej som gjorde att jag kände mig så lugn och rofylld var att de som äger retreat-huset är Kväkare - ett  samfund som värderar tystnad. Två gåner om dagen hade de "tyst samling" då man bara satt tillsammans i en kvart och mediterade eller samlade sina tankar. Det är något jag ska försöka göra hemma också. Att bara sitta i tystnad. Att inte alltid behöva skriva eller läsa eller lyssna på musik.

Anonym: dagen skrivtips: skapa tystnad omkring och lyssna till dina tankar :=). Sitt i stilla tystnad i en kvart och efteråt ägna en kvart åt att skriva ner de tankar du kommer ihåg. Kanske att det leder någonstans. Jag ska försöka återkomma med mer konkreta och bättre skrivtips på bloggen framöver.

Det är tjugosju månader sedan jag blev gravid med Replacing Angel.
(Men då hade jag ännu inget namn.)
Jag har gått över tiden och det känns.

Jag trodde att Relplacing Angel skulle ploppa ut i slutet på förra året.
Nu är det ett nytt år och jag är trött på att bära omkring på det.

För att skynda på förlossningen ska jag åka iväg på ett "retreat"
fredag eftermiddag-måndag morgon.

Där ska jag kämpa med följande:
*början
*slutet
*mannen
(läser just nu The Game (män som raggar upp kvinnor på ett manipulativt vis) av Neil Strauss och läser om Belinda Burns The Dark Part of Me (tjej som är besatt av en "bad boy") som inspiration)

Jag tror inte på perfektion och jag är ingen perfetionist på något vis.
Men jag vill bli så nöjd med manuset att det känns bra att skicka iväg det till agenter.

TUSEN MILJONER BILJARDER TACK TILL SARA STARKSTRÖM SOM SATT UPPE EN HEL NATT OCH LÄSTE OCH GAV MIG MER VÄRDEFULL FEEDBACK ...

Bild: Knut Finstermeier

Jag har fått mer feedback på Replacing Angel från författaren Robert Dickinson.
Han läste min roman i tre sittningar på tåget till sitt jobb.
Han tyckte den var lätt att läsa och att det flöt på i bra hastighet. Det var bara ett stort problem ...

Samma stora problem som jag haft sen jag började skriva på den här romanen: karaktären the Man.
Han är en irriterande manipulativ snubbe som tror på konspirationsteorier. Trots detta faller alla kvinnor för honom. Känner ni igen typen?

Jag fascineras av att så många kvinnor faller för män som är idioter ... Det är det jag har försökt skriva om. Men jag har inte lyckats. The Man är inte tillräckligt charmerande, har inte tillräckligt mycket utstrålning och karisma. Tre av mina fyra kritiker som har läst hela boken har sagt samma sak: de fattar inte varför huvudpersonen Natalie faller för the Man. Det räcker inte med att han är sexig. Dessutom är han inte sexig på ett traditionellt sätt. Han har rött hår.

Så hur ska jag kunna gestalta the Mans charm så att det blir trovärdigt för läsaren? Snälla hjälp!

Jag tillbringade sista kvällen 2009 i en stuga på landet utanför Brighton i goda vänners sällskap.
Och första dagen 2010 tog jag en promenad på The South Downs, som det kulliga landskapet kallas. Jag funderade på vad jag vill uppnå det här året.

*Jag tänker vara ärlig både mot mig själv och andra människor

*Jag tänker lita på och följa min intuition och magkänsla

Det stora övergripande målet är så klart att färdigställa min roman Replacing Angel och skicka iväg till agenter och hitta ett förlag som vill ge ut den. Har tänkt att åka iväg en helg i början på februari och avsluta detta projekt.

Gott Nytt År alla läsare - låt oss göra 2010 till ett bra år!

Förr om åren har jag tillbringat mina juldagar hemma hos mormor på kalas med middag, efterrätt, tårta och fika och allt sånt. På kvällen har jag gått ut med mina gymnasiekompisar i Nässjö. I år finns inte mormor. I år finns ingen pub att gå ut på. (Det är sant, 16 000 invånare och inte en enda pub! Bara ett äckligt disco på hotellet.) Så den här juldagen blev annorlunda. Större delen av juldagen har jag suttit bredvid granen och läst Josefins Schygges "Hatar att älska".

Mamma och pappa tittar på filmatiseringen av en av Camilla Läckbergs romaner. "Det måste jag ju se," sa pappa "Henne träffade jag ju på bokmässan." Sorgligt nog kommer han säkert aldrig att läsa Josefin Schygges "Hatar att älska". Trots att han gick förbi Josefin när hon satt och signerade böcker vid Författarhusets monter.
"Hatar att älska" är en superb och välskriven ungdomsbok som handlar om Kim som går i åttan och känner sig allmänt tonårsdeprimerad. Hennes bästa vän bryr sig bara om att bli av med oskulden och hennes mamma bryr sig bara om Jesus. Hennes pappa bor i Danmark, men honom har hon inte träffat sen hon var fyra.
"Hatar att älska" är en sån bok som verkar vara så enkel, som att författaren bara skrev den rakt upp och ner under en dag och det gör mig avundsjuk. För jag vet att det inte är så. Ju enklare en bok verkar, ju svårare är det att skriva den. Och nu menar jag inte "enkel" som "simpel" utan just för att språket och handlingen flyter på och man rycks med i konflikterna som gör att man får ont i magen och bara måste läsa vidare även om huvudpersonen inte verka tycka att hon befinner sig i något större drama ... Jag gillar att karaktärerna är få men tre-dimensionella, att dialogerna är naturliga och att allting inte alltid blir bra till slut, men huvudsaken är att man pratar med varandra ...

Så, om ni vill läsa en bok som är något "mildare" än "Punkindustriell hårdrockare med attityd", men är minst lika välskriven och har en bra handling och trovärdiga karaktärer köp genast "Hatar att älska".

Och nu måste jag erkänna en hemsk sak ... Jag har skjutit upp att läsa Josefin Schygges bok eftersom jag tänkte att den är utgiven på Författarhuset och då kanske den inte är lika bra som något som är utgivet på Bonniers Carlsén. Fel, fel, fel! Utan att nämna några namn kan jag säga att "Hatar att älska" håller mycket högre klass än några av de ungdomsböcker jag läst av de större förlagen. Hur kan jag diskriminera mot mitt eget förlag? Vilken Judas jag är så här i juletider. Nu borde jag läsa fler böcker från Författarhuset.

Jag har redan läst böcker av Ylva Brodin som är en strålande och psykologisk djup författare och Torben Poulsen som skriver om politiska konflikter på ett sätt som gör att man förstår hundra gånger mer än att läsa tidningar och titta på nyheter. Jonas Cederquist är en annan författare som skriver lättillgängligt och bra för ungdomar. Och så Sofia Åkerman förstås med anorexia-klassikern "Zebraflickan".

Författarhuset har fullt med talanger! Jag träffade på en författare som hade något på gång med Författarhuset men tackade nej för att hon tyckte att de hade "så fula böcker" och inte ville bli utgiven där. Okej, Författarhuset kanske inte har den snyggaste och mest moderna hemsidan. Men som vi alla vet: det hänger inte på utsidan. Det är kvalitén på böckerna som räknas! Visst är det orättvist att de små förlagen inte har lika stora resurser när det kommer till marknasföring, men det betyder just det. Att de har mindre resurser. Inte att böckerna är sämre.

Så inför 2010 uppmanar jag alla som läser den här bloggen att läsa/köpa minst tre böcker som är utgivna på små förlag. Särskilt Författarhuset!

Jag hatar INTE att älska sånt som är underground. Jag är glad över att jag läste en riktigt bra bok istället för att titta på en kommersiell deckare på TV. Tack för att du förgyllde min dag, Josefin! (Hon har även en blogg, klicka här.)

*Jag var orangehårig och firade nyår i Golden Bay på Nya Zeeland



*Jag var rosahårig och jobbade på Rosemere Backpackers i Wellington
och var voluntär på Fringe Festivalen



*Jag var blond och hälsade på Elin i Melbourne



*Jag var rödhårig och föreläste i samband med Världsbokdagen i Växjö



*Jag var svarthårig och framförde poesi på The Peace Festival i Brighton&Hove



*Jag var lilahårig och var tärna på Sara Starkströms självvigsel

Om någon vill läsa mer i detalj om mitt 2009 KLICKA HÄR

Trots mörker och kyla är Brighton en underbar plats att bo på året om ...



Fick en överraskning när jag kom ner till strandpromenaden i lördags
och möttes av en armé av springande och joggande jultomtar ...
Det var dags för årets "Santa Dash" - en 5km lång springtävling
där anmälningsavgiften går till välgörenhet . Kanske att jag anmäler mig nästa år!




Varje kväll fram till jul öppnas en ny beach hut  som en adventskalender. Det serveras gratis mulled wine (nästan som glögg) och mince pies (slags fruktpaj) och varje beach hut har sin egen julsång som man har baserat dekorationerna på. (En beach hut är en "strandstuga", ser ut som kolonilottstuga, där man kan ha sina parasoll och solstolar och grillar.)



Och en solnedgång i december kan vara lika vacker som på sommaren ...

Det hela började med ett SMS i feburari 2008. Jag berättade för Sue att jag var tillbaka i Brighton och frågade om hon ville träffas och skriva. Sue messade tillbaka direkt och det var början på vårat kreativa utbyte.

Våra första möten handlade enbart om skrivande. Vi gjorde skrivövningar och gav varandra feedback på våra senaste dikter. Vi gav även varandra uppgifter. Till att börja med handlade det om att t ex skriva en dikt till en tävling eller skriva klart en novell. Men ju mer vi lärde känna varandra ändrade våra möten karaktär ...

Nu har Sue tagit en paus från skrivande och satsar istället på att göra dockor (ej leksaker!) samt smycken. Och den senaste tiden har jag varit så fokuserad på romanskrivande att jag inte har känt mig motiverad att skriva dikter. Så våra så kallade uppgifter är också annorlunda. Det kan vara allt från att skriva ett beundrarbrev till Miranda July till att tillverka en mage. (Sue visar en av sina dockmagar på bilden.) Till nästa möte (vi träffas i regel varannan vecka) har jag i "läxa" att planera ett skrivarläger åt mig själv. Har tänkt att åka iväg en helg i january och bo på vandrarhem eller Bed&Breakfast för att färdigställa Replacing Angel.

Även om Sue och jag håller på med olika konstformer lär vi oss mycket av varandra. Det är samma kreativa process där man glädjs och våndas om vartannat och det är värdefullt att ha stöd från en annan konstnär. En stor del av våra möten går åt till att diskutera pågående projekt och ibland är det allt man behöver: en plats att ventilera sin ångest och sina förväntningar.

Det är underbart med allt stöd jag får via internet av underbara vänner över hela världen. Men inget går upp mot att träffa någon i verkligheten. Jag vet inte varför det är så. Men ett riktigt samtal öga mot öga har så mycket mer effekt än ett email även om samma saker sägs ... Och telefoner är läskiga. Just för att man inte kan se vad den andra personen gör i andra änden. Speciellt nu med bärbara telefoner. Tänk om någon sitter och bajsar samtidigt som hon eller han pratar med dig ... Nä, nu kom jag ifrån ämnet. Tack alla underbara kreativa vänner! Jag önskar att jag kunde träffa fler av er öga mot öga lite oftare ...

Du ville värme

(till mormor)

 

Du ville värme.

Din vilja varm

som torktumlad tvätt.

Alttid en skvätt kaffe över

när det ringde på din dörr.

Den välbekanta doften

av nybakat.

 

Du har broderat minnen

starkare än sytråd.

 

Dina tankar alltid

hos någon annan.

Din omtanke ofta förklädd

i oro och förmaningar,

men du ville värme.

Din vilja var varm.

 

Bättre att vila under frusen mark

än mellan vita lakan på sjukhus.

Din smärta begraven,

men ditt inre bevarat

i jorden du brukade.

Alla frön du har planterat

kommer blomstra igen

när det blir vår.

 

Din energi och livsglädje

överlevde många vintrar

och du kommer för alltid gnistra

som ett tomtebloss i mörkret.

 

Du ville värme,

din vilja var varm.

©Louise Halvardsson 09

Alla mina dagböcker har namn. Alla heter något som börjar med "The so-called ..." För när jag började med dessa dagböcker var jag ett stort fan av TV-serien Mitt så kallade liv. När jag började denna dagbok kände jag att slutet var nära. Inte bara slutet på året och slutet på min mormors liv. Men slutet av mitt romanprojekt Replacing Angel.

Fjärde omkskrivningen är klar och jag har börjat på den femte. Jag tillbringade hela helgen i sängen med Polly (ja, jag döper även mina datorer). Jag läste igenom Replacing Angel högt för mig själv. Fast jag klarade bara av 200 av 300 sidor och jag läste inte högt hela tiden för min hals gjorde och gör fortfarande ont.

Femte omksrivningen. Herregud kan hon inte skriva, varför måste hon skriva om så många gånger? Ja, det frågar jag mig själv också. Men nu handlar det verkligen om pet. Som att byta ut OK mot okay. Har även försökt hitta synonymer till "dricka". 11 gånger har jag använt "gulp", 15 gånger "swig" och 30 gånger "sip". Och "drink" hela 60 gånger ... Är det för mycket drickande i boken? Men man får komma ihåg att jag skriver från ett realistiskt perspektiv och karaktärer dricker inte bara öl och vin. Även vatten och te förekommer ofta.

Det som är svårast är att försöka snygga till karaktären "the Man". Han måste bli lite snällare för att läsaren ska förstå att de andra karaktärerna överhuvudtaget vill umgås med honom. Han måste bli snällare utan att förlora sin sjuka sida ... Inte lätt.

Mitt mål var att bli klar med Replacing Angel i år. Jag får nog skjuta upp det en månad. Väntar fortfarande på mer kommentarer från 4 olika läsare och även om kommentarerna kommer före årsskiftet är det inte säkert att jag har tid att ta itu med dem ...

Seperationsångesten är också nära ... något som jag har jobbat med i två år är snart över och det är mycket skrämmande! Jag har studerat Julia Cameron's Walking in this World och hon skriver att skriva klart en bok kan göra att man känner sig självmodsbenägen ... Nu är det inte så illa men jag förstår vad hon menar. Hon jämför även slutet av en kreativ process med att bestiga ett glasberg, man känner hela tiden att man halkar, men det gäller att hitta små skrevor där man kan få fäste med fötterna ...

Så svårt att översätta från engelska så här kommer citat från ovan nämnda bok: "Completing a draft of a novel may spark thoughts of suicide rather than celebration" och "I slither down every time I try to clamber up./.../ This delicate and treacherous stage, the glass mountain of creative doubt, is a slippery slope we face alone. It is on its icy flank that we must find small footholds, edging our way upward from concept to actual conception - a difficult birth, as pivotal as conquering our creative Everest."

Ikväll gick jag på bio och såg The Road som är baserad på Cormac Mccarthys roman med samma namn. Mest gick jag dit för att jag ville se Nick Cave (igen) som skrivit soundtracket tillsammans med Warren Ellis från the Bad Seeds. Efteråt svarade Nick Cave och reigssören John Hillcoat på frågor. Jag frågade inget, men min bibblokollega Barney övertalade mig att fixa ett foto ... (Tack!)

Det är övernaturligt att träffa någon som man beundrar. Även om Nick Cave är en människa och verkar helschysst som inte låter hans framgångar stiga honom åt huvudet så blir jag helt paralyserad i hans närvaro ... Det är så mycket jag skulle vilja säga! Att hans album No more shall we part hjälpte mig igenom min ensamma tid i Thailand. Att hans texter är en stor inspiration till mitt romanprojekt Replacing Angel. Hela året har jag lyssnat på Nick Caves sånger när jag har skrivit och när jag träffar mannen bakom musiken är det som om mannen och musiken är två separata ting. Som om jag byggt upp min egen personliga relation med texterna och inte bryr mig ett skit om vad de betydde när Nick Cave skrev dem. Och det är på någotvis meningen med all konst: verket i sig självt borde vara så bra att det inte behövs en kändis eller ett vackert ansikte för att sälja ...

Så vad tyckte jag om filmen? En framtidsdystopi där en far och en son försöker överleva genom att vandra över kontinenten amerika. De hoppas att allting kommer ordna sig när de väl når kusten ... Men det är där allt slutar. Eller börjar på nytt om man så önskar ... Jag vara nära att gråta flera gånger på grund av den täta, fina relationen mellan far och son. Jag gillade den dystra atmosfären och pianomusiken. Däremot kommer scenerna som involverade kannibalism jaga mig i mina drömmar ... Det är därför jag föredrar att läsa så att jag kan skapa min egna bilder. De är aldrig så hemska som de som händer mitt framför ögonen på en ... Jag är glad att ingen har gjort en film baserad på Nick Cave's Murder Ballads!