Svenglish - Living Lollo

En vanlig fråga jag får när jag är ute och föreläser är:

Får du skrivkramp ibland och vad gör du åt det?

Jag får inte skrivkramp särskilt ofta eftersom jag är så
disciplinerad och organiserad.
Jag skriver mellan 9 och 12 på morgonen vare sig jag vill eller inte.
Men
ibland
drabbas
jag
också
av
skrivkramp.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.

De senaste två veckorna har jag slösat bort min tid, mitt liv.
Har inte haft lust att göra nånting.
Varje gång jag plockar upp en penna tar det stopp.
Den enda ord som dyker upp i mitt huvud är BAJS.

Och när jag skriver på datorn är det ännu värre.
Efter fem minuter vill jag bara gå in på Facebook och tjuvkika på människors liv.

När andra får skrivkramp säger jag alltid:
SKRIV ÄNDÅ.
Så kanske jag borde följa mitt eget råd.

Men som med alla problem är det bäst om man går till botten med det.
Varför har problemet uppstått?
För att jag känner mig stressad i mitt liv.
För att jag är arg på min hyresvärd och inte känner mig trygg där jag bor.
För att jag saknar vänskapen med Mr Ex fast JAG lämnande honom för två år sen ...
För att det är jobbigt att vänta vänta vänta på vad som ska hända med Replacing Angel (mitt engelska bokmanus.)
Så tre stora delar i mitt liv är störande.
Hem.
Relation.
Jobb.
(Fast bibblojobbet är okej tack vare att jag flummar omkring med mina kollegor istället för att jobba. Jo jag jobbar också ifall min manager skulle få för sig att översätta detta blogginlägg i google.)

När andra har problem i sina liv säger jag alltid:
SKRIV OM DET.

Jag skriver lite dagbok. Det hjälper lite. Men jag har inget flow.

Många säger "jag kan bara skriva när jag är deprimerad".
Jag kan bara skriva när jag är glad.

Kanske att jag ska tvinga mig själv att vildskriva på en idé ikväll.
På sista sidan i min dagbok har jag en lista med novell/dikt-idéer.
Det är ett tips till mig själv och andra:
Så fort du får en bra tanke eller en idé skriv ner den.
Sen i stunder av skrivkamp välj en idé och skriv utan att tänka.
Redigering är ett senare jobb.

Min novell The Butter Dish kommer publiceras i tidsskriften Scribble!!! (Vet ej vilket nummer än).

Inspirationen till novellen fick jag när jag köpte en "smörbytta" i ren nostalgi förra året. Mr Ex hade en sån ... Men när jag köpte den åt jag inte ens "riktigt smör" och istället för att använda den hamnade smörbyttan i ett skåp ... En annan inspirationskälla som jag smörade in i novellen var när jag köpte helt felt födelsedagspresent åt en kompis dotter (ej smörbytta men en liten sjöjungfrudocka när hon slutat leka med dockor ...)

Min skrivarkollega Tim sa att han beundrar sättet jag hittar inspiration i vardagen ... Jag å andra sidan beundrar de som kan skriva helt ur fantasin eller skriva noveller som utspelar sig i historisk tid eller handlar om mördare. Men novellen är inte så vardagligt platt som den låter. Den handlar inte direkt om smörbyttor och födelsedagspresenter. Den handlar mer om att vara bitter. Tänkte till och med kalla novellen för The Bitter Dish.

Och nu använder jag faktiskt smörbyttan. "Riktigt" smör är nyttigare än alla lättmargarin i världen.

"Knutte", en punkare jag var olyckligt kär i som 15-åring sa att han vägrade att bära reklam. Jag undrar om han har lyckats undvika Kitty. Till och med jag äger ett par Hello Kitty-strumpor (födelsedagspresent) Men vem i h-vete är Kitty?

Nästan varje affär säljer kläder, plånböcker, pennor etc. med Hello Kitty-loggan. Vad som stör mig är att folk köper de här prylarna bara för att de är tillgängliga. Tänk om Kitty är en mördare? Som tur är stämmer det inte, men jag var tvungen att googla Hello Kitty för att ta reda på vem hon är. En japansk seriefigur. Ganska oskyldigt. Men jag tvivlar på att de flesta som har på sig Hello Kitty-T-shirts/strumpor/trosor nånsin har sett ett avsnitt av serien/programmet.

Det fick mig att tänka. Jag skulle kunna locka folk att köpa min roman, Punkindustriell hårdrockare med attityd, genom att producera prylar med bokloggan. Det var faktiskt min Broder Daniels idé med tröjan. Jag lät trycka upp två exemplar att ha på mig vid speciella tillfällen som bokmässan m.m. Men varje gång jag bär den frågar folk var de kan köpa den. Det skulle innebära bra marknadsföring för mig ...

Men jag har inte copyright på bilden. Copyrighten tillhör designern Ida Branzell Rosén och jag kan inte tacka henne tillräckligt för ett sånt underbart bokomslag. Det skulle vara skumt om människor gick omkring med en bild av PIHMA utan att veta att det var en bok ...

Så nästa gång du köper en Hello Kitty-T-shirt tänk på om du verkligen vill vara en levande reklampelare för något som du inte brinner för. (Ursäkter till alla riktiga Hello Kitty-fans och ursäkter även till GameGirl som tycker att Hello Kitty-tröjor är bra när man raggar.)

OCH HÄR KAN MAN LÄSA EN INTRESSANT KRITISK ARTIKEL OM HELLO KITTY. (den fick mig att vilja skura golvet med mina Hello Kitty-strumpor)

(nej, Lotus, jag tänker inte stava juice jos)

Jag befinner mig i en vit månad på många vis. Detta har inget att göra med snö.
Men sen jag kom tillbaka från min vecka i Sverige, 13 september bestämde jag mig för att ha en liten detox.

*ingen alkohol
*inget socker
*inga kontakt med mitt ex

Man kan ha roligt utan öl/vin, choklad/kakor och före detta pojkvänner.
Försöker jag intala mig.

I lördags deltog jag i en skrivar-workshop som hette One Sentence at a Time. (bilden) Det hela gick ut på Raymond Carvers filosofi. Någon frågade hur han skrev och han svarade en mening i taget. Först fick vi skriva inledningsmeningar till noveller/romaner, sen byggde vi på de bästa meningarna och skrev inledningsparagrafer för att till slut välja den bästa paragrafen för att utveckla till en novell/romanbörja. Läs mer här.

Under workshopen bjöds det på godis som inspiration (ni vet såna där hjärtan som det står "hug me" och liknande grejer på) och någon hade med sig hembakt sockerkaka. Det är lustigt hur folk blir förnärmade när man säger nej. Att andra har mer problem med att man avstår än vad man själv har.

Senare samma dag åkte jag och Morgan till Lewes för att gå på hippiefest i en konstnärsstudio. Först var det lite tråkigt att dricka äpple&ingefära juice men min kropp ville dansa ändå. Vi missade sista tåget (med flit) men lyckades få skjuts hem tack vare att Morgan hade med sig sin 3-åriga son och kvinnan med bilen tyckte synd om oss. Kvällen var kul men mot slutet var jag smått uttråkad och rastlös. Kanske att det hade varit lite roligare med vin istället för juice i mitt glas ... Jag höll mig i alla fall vaken genom att äta rå choklad (innehåller inte socker).

Att inte ha kontakt med Mr Ex är svårare än jag trodde. Insåg inte hur mycket han fortfarande är min "familj" i Brighton. Trots att jag har två-tre nära vänner (och mer bekanta än jag kan räkna)i Brighton är det alltid han jag mailar/vill träffa/prata med när jag vill dela min glädje eller sorg. Det är konstigt att bo som jag bor. I ett hus med människor jag inte direkt bryr mig om, som inte direkt bryr sig om mig. Som inte vet om jag sover borta en natt. Vi delar bara kök. Inte känslor.

På onsdag ska jag börja dricka alkohol och äta socker igen. Veckan efter ska jag träffa Mr Ex. (Men sen åker han till Thailand i en månad.) Att avstå från vissa substanser kan vara nyttigt för att tänka klarare. Men jag måste erkänna att just nu tänker jag negativare. Som om att livet är ganska platt. Trots helgens bra-iga workshop och roliga fest känner jag mig inte speciellt exhalterad eller inspirerad just nu. Min axel värker. Min senaste öronpiercing blöder lite. Solen skiner. Jag ska äta lunch hos Saskia som har läst hela Replacing Angel (min engelska roman). Senare ska jag träffa Morgan och Bernadette för att utbyta texter och diskutera dem. Det är mitt liv. Det är ett bra liv. Men jag saknar det som gnistrar.

Någon som gnistrar och gör mig glad är i alla fall Sara. Hennes GameGirl diskuterades på TV4 förra veckan!!!
Kolla här.

Något som gör livet ognistrigt förutom värk och blod är

1. min slovakiska house mate (som jag faktiskt delar känslor med ibland) hittade ett brev på sitt golv i onsdags kväll. det var från hyresvärden (som också bor här) och han bad henne att flytta inom två veckor utan anledning. bara någon dålig ursäkt om att det var hans hus och att han behövde rummet.

2. det är en ny ledig tjänst på bibblan där jag jobbar. som innebär mer pengar och mer ansvar. "alla" tycker att jag ska söka det utom jag. det är samma timantal jag jobbar nu (ca 25 timmar i veckan) men hela dagar istället för halva dagar som jag gör nu. jag föredrar mina halva dagar då jag börjar jobba vid 12.30 eftersom jag skriver bäst på morgonen. när eftermiddagen kommer har min kreativa energi oftast tagit slut. jag tänker inte söka jobbet. men det är jobbigt att stå emot grupptrycket. att få andra att förstå att jag inte är intresserad av en karriär i biblioteksvärlden. att jag hellre är lite fattigare och satsar på författandet.

Igår var jag och lyssnade på författaren Fay Weldon som besökte Brighton. Vilken kvinna! Bland annat säger hon att hon är den enda feministen, som om det var en självklarhet.

Fay har inspirerat mig att INTE skaffa barn. I alla fall inte mer än ett. Hon påstår att det var lättare för kvinnor i hennes generation (hon är snart 80 år) att fostra barn. Nuförtiden ska allt göras rätt och mammorna har ett helt annat moraliskt ansvar. När hon fostrade sina egna barn följde hon inga regler och lämnade dem ofta ensamma och gav dem fel mat ... men de överlevde.

Vidare säger Fay att nu är det männen det är synd om för att vi kvinnor helt enkelt inte behöver dem längre ... Och i nästa andetag säger hon att livet slutar vid 35 för då slutar männen att se kvinnor som sexobjekt ... Om någon annan hade kläckt ur sig det här skulle det säkert bli stor debatt, men Fay pratar med mer övertygelse än den mest pålästa politiker ...

Hon pratade även om skrivande. Att hon är lika hemsk som sina värsta karaktärer. Och att man blir bättre på att skriva romaner ju fler man skriver, men det betyder inte att romanerna blir bättre. Det är bara det att man vet hur man gör.

Jag har bara läst två av Fay's böcker: Big Women (om en grupp kvinnor som kämpar för feminismen i 70talets England) samt hennes mest kända The Lives and Loves of a She-Devil (minns du Sara?).

Även om jag inte håller med om alla Fays påståenden fick hon mig att tänka. På hur lika och olika män och kvinnor är ... Sara aka GameGirl har skrivit ett intressant inlägg om män och kvinnor, LÄS HÄR. Jag har nu varit singel i två år och nej jag BEHÖVER verkligen ingen man ... men ibland VILL jag ha en ändå ... särskilt en som kan laga vegetarisk mat och har läst mer än en bok i sitt liv och är snygg och kan läsa mina tankar osv ....

Och angående att vara författare och ha barn ... Jag har verkligen inga barnplaner just nu ... Om det en dag trots allt skulle hända känner jag mig inspirerad av Lotus och Fru Agrellan och Morgan som lyckats behålla skrivandet trots barn. Men så har de ju bara ett var ... Det var just det Fay sa. Att hon inte förstår hur dagens kvinnor klarar av mer än ett barn. Hon har själv 8 (!) inklusive styvbarn och har skrivit över 30 romaner ... Hur klarade hon då? Hon hade män som försörjde henne och barn som passade varandra.

På torsdag är det nationella poesidagen i England, men firandet pågår i över en vecka.

Jag har blivit inbjuden både till Jubilee Library i Brighton & Hove Library för att läsa dikter och diskutera poesi i allmänhet med 13-19-åringar. Ska även vara "domare" i en poesitävling för unga. Spännande!

Det känns som om mitt biblioteksjobb har blivit intressantare sen jag blev fast anställd. Det finns mer utrymme för mig att göra egna projekt under arbetstid i och med att jag är med i "evenemangsgruppen". Igår t ex övade jag in min egna dikter inför nästa vecka ... Det slog mig att jag till och med fick betalt för att göra det.

Och nästnästa onsdag är jag värdinna på en poesiafton med öppen scen och inbjudna gäster på Hove Library.