När man blir refuserad ...
... är det bra att ha en vän och en chokladtårta nära till hands.
Jag trodde att jag hade fått något KUL i posten idag. Det låg ett kort på hallmattan och på kortet stod det att jag hade ett brev att hämta ut på posten för att avsändaren inte hade lagt på tillräckligt med porto. Jag tänkte direkt på Sara, som brukar mygla med frimärken ibland. Så skrattande cyklade jag till posten och såg fram mot att hämta ett tjockt brev.
Besvikelsen var stor när upptäckte att det på sätt och vis var JAG som var avsändaren. När man skickar iväg ett bokmanus vill förlagen/agenterna ibland att man ska skicka med ett självaddresserat, frankerat brev så att de inte behöver lägga ut svarsporto. Jag hade inte räknat med att de skulle skicka tillbaka hela klabbet (synopsis, CV, tre första kaptilen). Så här skrev förlaget:
"Many thanks for submitting REPLACING ANGEL for our consideration. I’m sorry to report we will be passing on this title. I noted with interest your previous publishing experience in Sweden – I think your English prose is not quite strong enough yet, however I think that will come with time. My advice would be to keep on practicing writing in English and try to really make the prose come alive on the page. Do keep us in mind for your next novel in English."
Det var nära att jag satte mig på närmsta på pub för att dricka öl och böla ut min tragedi inför främmande människor. Som tur var hade jag redan planerat att äta lunch hos min väninna Saskia som bjöd på chokladtårta. Hon sa bra saker som fick mig att känna mig bättre. Att de i alla fall hade läst och tänkte över mitt manus.
Eftermiddagen passerade som i en dimma. För att trösta mig läste jag ett annat, mer positivt refuseringsbrev som jag fick för någon månad sen från en agent:
"I thought that there was much to admire here, in particular your prose style, but I’m afraid that I did not quite feel that all-important connection with your work that I know is vital in this industry, but please do not give up. There are as many opinions out there as there are agents. With best wishes and good luck in your future endeavours"
Så det bevisar att det handlar om personlig smak. En professionell engelsk korrekturläsare gick igenom mitt manus innan jag skickade det, så om min prosa inte är tillräckligt stark beror det inte på att jag är svensk. Den andra snubben beundrade ju min prosastil ...
Det känns tungt och gjorde mycket ont dock att få brevet som kom idag. Det var ett stort och svårt beslut att skriva en roman på engelska när jag redan var publicerad i Sverige. Jag lyssnade på hjärtat istället för hjärnan ...
Men jag tänker inte ge upp. Någonstans i vimlet finns det en agent och förläggare som gillar både min story och min prosastil. Kanske kommer det ett positivt brev/email/telefonsamtal redan imorgon.
P.S. jag har även färgat håret (samma färg lilasvart) det får mig alltid att känna mig bättre. D.S.
Jag trodde att jag hade fått något KUL i posten idag. Det låg ett kort på hallmattan och på kortet stod det att jag hade ett brev att hämta ut på posten för att avsändaren inte hade lagt på tillräckligt med porto. Jag tänkte direkt på Sara, som brukar mygla med frimärken ibland. Så skrattande cyklade jag till posten och såg fram mot att hämta ett tjockt brev.
Besvikelsen var stor när upptäckte att det på sätt och vis var JAG som var avsändaren. När man skickar iväg ett bokmanus vill förlagen/agenterna ibland att man ska skicka med ett självaddresserat, frankerat brev så att de inte behöver lägga ut svarsporto. Jag hade inte räknat med att de skulle skicka tillbaka hela klabbet (synopsis, CV, tre första kaptilen). Så här skrev förlaget:
"Many thanks for submitting REPLACING ANGEL for our consideration. I’m sorry to report we will be passing on this title. I noted with interest your previous publishing experience in Sweden – I think your English prose is not quite strong enough yet, however I think that will come with time. My advice would be to keep on practicing writing in English and try to really make the prose come alive on the page. Do keep us in mind for your next novel in English."
Det var nära att jag satte mig på närmsta på pub för att dricka öl och böla ut min tragedi inför främmande människor. Som tur var hade jag redan planerat att äta lunch hos min väninna Saskia som bjöd på chokladtårta. Hon sa bra saker som fick mig att känna mig bättre. Att de i alla fall hade läst och tänkte över mitt manus.
Eftermiddagen passerade som i en dimma. För att trösta mig läste jag ett annat, mer positivt refuseringsbrev som jag fick för någon månad sen från en agent:
"I thought that there was much to admire here, in particular your prose style, but I’m afraid that I did not quite feel that all-important connection with your work that I know is vital in this industry, but please do not give up. There are as many opinions out there as there are agents. With best wishes and good luck in your future endeavours"
Så det bevisar att det handlar om personlig smak. En professionell engelsk korrekturläsare gick igenom mitt manus innan jag skickade det, så om min prosa inte är tillräckligt stark beror det inte på att jag är svensk. Den andra snubben beundrade ju min prosastil ...
Det känns tungt och gjorde mycket ont dock att få brevet som kom idag. Det var ett stort och svårt beslut att skriva en roman på engelska när jag redan var publicerad i Sverige. Jag lyssnade på hjärtat istället för hjärnan ...
Men jag tänker inte ge upp. Någonstans i vimlet finns det en agent och förläggare som gillar både min story och min prosastil. Kanske kommer det ett positivt brev/email/telefonsamtal redan imorgon.
P.S. jag har även färgat håret (samma färg lilasvart) det får mig alltid att känna mig bättre. D.S.
Se Nysyner & Mjukhångla med Livet
Tyvärr var det inte jag som kom på den snitsiga rubriken.
Det är en stulen diktrad från Bob Hansson.
Jag är en sån person som har svårt för riktigt "semester".
Känner alltid att jag borde göra något, t ex skriva en dikt eller
bara läsa en novell och analysera den.
I helgen åkte jag på "semester" till Chichester,
45 min på tåg från Hove där jag bor.
Man behöver inte resa till andra sidan jorden
för att se ny-syner.
På lördagen gick jag på konstgalleri, drack te på mysigt café,
gick in i en katedral och tände ljus för farmor och mormor,
drack vin på en bar som var inredd i en gammal kyrka.
Sov gjorde jag i ett studentrum på universitetet som fungerar
som ett Bed&Breakfast på sommaren.
Efter en Bamse-frukost (dock utan honung) på söndagen
satte jag mig på en buss mot mit stora mål: West Wittering Beach.
En av Englands finaste, oexploaterade stränder.
Tyvärr var det blåsigt och molnigt.
Solen tittade inte fram förrän jag stod vid busshållsplatsen
så jag satte mig i trädgården på en landsorts pub och åt och drack
för att semestern skulle räcka lite längre.
Jag vet inte vad jag hoppades på att hitta i Chichester,
kanske ett hångel haha,
men när jag kom hem kände jag mig mycket lugnare än vad jag gjort på länge.
Som att jag befann mig i det svårfångade "nuet".
Medan jag var borta skrev jag lite dagbok, skrev ett lååångt brev till Sara
och läste Amanda Smyth's roman Black Rock. (förra veckan var jag på en uppläsning där jag köpte hennes uppväxtsroman som utspelar sig i Tobago & Trinidad ((Daniel kan du flaggan? :=)).
Annars tvingade jag mig inte att göra något kreativt och kände inte för att göra det heller.
Idag, måndag, har jag skrivit lite, läst på ett analytiskt sätt, antecknat saker m.m. Men det har känts lätt, inte påtvingat. Speciellt eftersom jag låg på stranden samtidigt och brände mina skinkor. (West Wittering har sand, men stenstranden i Brighton&Hove är inte fy skam den heller ... och jag simmade en lång stund utan att behöva amputera tårna efter!) Så tack vare mini-semestern har jag lyckats införa lite semester i vardagen.
Goda Nyheter: Min novell "I'm from further North than you" (baserad på en sång av bandet The Wedding Present) har blivit utvald för uppläsning på festivalen The Edge of The Sea i Brighton i slutet av Augusti!!!
P.S. Att mjukhångla med livet kan vara att göra sånt man inte annars brukar göra. Som att äta skräpmat (ni som känner mig vet att jag är lite ätstörd). Detta var min meny på lördagen: morotskaka, yoghurt överdragna bananchips, nachos, salt & vinäger-chips. D.S.
Skrivtips: något som är tabu
Jag läste en essä av författaren Alison MacLeod. Hon rekomenderade att skriva om något som är tabu.
1. Välj en känsla, en handling, ett föremål, en plats, eller en person som huvudpersonen i din novell/roman/dikt känner sig dragen till/attraherad av.
2. Varför är personen attraherad till en viss person, plats eller objekt? Varför har hon/han en viss känsla? Varför känner hon/han för att utföra en förbjuden handling?
3. Exact vad känner sig personen dragen till/attraherad av? Det hjälper om vi kan se platsen eller personen eller föremålet. Använd alla sinnen.
4. Vad riskerar personen att förlora om hon/han följer sina känslor?
5. Vad är personen rädd för? Varför känner sig personen skyldig?
6. Om du inte kommer på några spontana idéer, använd bilden ovan som inspiration. Är din karaktär nykterist men känner sig attraherad av att dricka öl? Är din karaktär attraherad av en speciell person på festivalen? Är festivalen i sig en tabu plats? Kanske känner sig personen frestad att sno någons solglasögon? Det finns många uppslag till konflikt. Och konflikt är något som behövs i alla berättelser!
P.S. personerna på bilden har ingenting med denna övning att göra. D.S.
P.S.2 om du vill se en bild på mina sandaler och läsa om hur sommaren förändrar mina skrivvanor KLICKA HÄR. D.S.2
