Svenglish - Living Lollo

Det var meningen att jag skulle flytta in hos mitt första "Svenglish-studieobjekt" igår på själva 30-årsdagen men min kompis gav mig en natt på Hotel Pelirocco i födelsedagspresent så jag checkade in i Sputnik-rummet och firade genom att dricka cocktails med ett gäng vänner i baren.


Så det blev en födelsedagsfest/avskedsfest trots allt ... Min finfina vän "syster" Jo skickade mig en klänning i present så jag var ju tvungen att fira haha.

I morse checkade jag ut ur mitt rymdskepssrum och tog bussen till Preston Park-området där jag ska bo den här veckan och följa en snart 50-årig engelsk kvinnas vardag. Fortsättning följer!

Det är avskedens vecka. I lördags arbetade jag sista dagen på Hove Library där jag jobbat deltid de två senaste åren som kompliment till mitt skrivande.

På bilden är en av mina bästa (före detta) arbetskompisar Barney, och jag kommer att sakna honom jättemycket. Fast han är en av mina "Svenglish offer" och i juni kommer jag ägna en vecka åt att följa honom i hans vardag, och även en dag på jobbet. (Förhoppningsvis har jag fått lite distans då!)

De flesta av de engelska människorna som jag ska bo hos bor i Brighton-området, men jag tänker låtsas som om jag har lämnat stan för att resa; jag kommer inte träffa mina kompisar, gå på några skrivargruppsmöten eller delta i några av mina andra vardagliga aktiviteter. Jag är totalt i händerna på de personer jag observerar och bor hos.

Jag säger också hejdå till mina housemates och rummet som jag hyr i Hove. Just nu går jag igenom mina kläder och sorterar dem i högar: behålla, inte behålla, kanske behålla. Det är ledsamt att ta farväl av mina svarta bondage-byxor med spännen, men de är så utslitna att man kan se igenom tyget på vissa ställen, så det är dags för dem att försvinna. Trots allt har jag haft dem sen jag var 21 ... (Tack Sara för att du hittade dem åt mig!)

På måndag när jag flyttar in hos den första Svenglish-personen i Brighton kommer jag att bli filmad av Brighton and Hove TV LTD.

Det började med bandet The Wedding Present och deras låtskrivare David Gedge,
det forstatte med noveller baserade på sångtitlar och det slutade med ett seriemagasin.

För ett par år sen var jag med i en tävling som gick ut på att välja en Wedding Present-låttitel och skriva en novell. Mitt bidrag "I'm from further North than you" var en av noveller som valdes ut och jag läste upp den inför en publik på 500 pers på festivalen "At the Edge of the Sea" i Brighton. Bandet gillade min novell och de andras noveller så mycket att de bjöd in serietecknaren Lee Thacker att illustrera våra noveller och resultatet är seriemagasinet: Snapshots.

Finns att köpa här

Det tröttsammaste med att bo i England är att jag dagligen, eller åtminstone varje vecka får frågan:
"Var är du från?"
och när jag svarar "Sverige"
säger frågeställaren "Men du är ju inte blond!"

Suck. Suck. Suck.

Tack vare Stig Larsson Millenium-triologi-filmer har världen fått en ny bild av svenska kvinnor.
Nu händer det lika ofta att folk säger att jag påminner dem om karaktären Lisbeth Salander
vilket jag tar som en komplimang även om jag inte tycker att vi är speciellt lika.

Jag läste någonstans nyligen, kanske i en Lonely Planet guide, att ungefär en tredjedel av alla svenska tjejer är blonda. Kanske att det stämmer, men det beror på om man räknar askblond och ljusbrun som blond, då skulle det nog vara fler. Men vad som stör mig är att det är mest tjejer/kvinnor som förväntas vara blonda. Jag har aldrig varit med om en svensk kille som fått frågan varför han inte är blond.

Innan jag flyttade till England trodde jag att alla engelska personer hade rött eller orange hår. Vet inte varför. Kanske hade att göra med bilderna i engelskböckerna i skolan. Jag vågar påstå att de flesta engelsmän och kvinnor har brunt hår av något slag, men jag kan ha fel. Det är svårt att veta i dessa hårfärgningstider.

Jag erkänner att jag inte har så mörkt hår som på bilden, men jag är definitivt inte blond. Råttfärgad möjligen.

(skrivtipset kommer sist så scrolla ner om du vill läsa bara det!)

idag.

gick upp. duschade. gjorde alexander-teknik genom att ligga på golvet i "semi-supine"-positionen. klädde på mig. skrev morgonsidor och åt frukost.
kom på att jag hade ont i halsen.
kände mig inte så stark.

sjukskrev mig.

låg i sängen.

hittade ett brev i köket. från Lotus. tankar. poesi. idéen om vårat gemensamma skrivprojekt om skrivande
ligger på ett skrivbord hos ett förlag. eller finns i alla fall i email-inboxen hos förlagets kontaktperson.

knarkade halstabletter.

läste "Xenophobe's guide to the English" och "Xenophobe's guide to the Swedes"
(mer om Xenofobi här) och gjorde anteckningar.

åt lunchmackorna som jag skulle haft med mig till jobbet.

skrev ett brev i dagboken som jag inte tänker skicka.

knarkade fler halstabletter.

läste "Holy Cow!" - an Indian adventure

åt en massa grönsaker och en fiskbit (jag är lite fuskvegetarian ibland och äter fisk som inte ser ut som fisk men aldrig aldrig att jag skulle äta kyckling eller ko eller gris eller annat djur igen).

åt choklad som min housemate hittade bakom fruktskålen.

flummade runt på internet. tänkte på skrivande.

jag väntar. på att påbörja svenglish.

jag väntar. på brev från sara.

jag accepterar att just nu skriver jag inte roman. (UNDER THE LIP vilar hos förlag, "Thailandsromanen" vilar i min låda)

just nu (inte just just nu men i min vardag) skriver jag

*morgonsidor (3 A4-sidor efter Julia Cameron's Artist's Way)

*brev

*dagbok

*blogg

*svenglish-tankar, idéer. intro, bakgrund m.m.

*tankar om skrivande

*dikt

det här året har jag känt mig mer poetisk än prosaisk.
det vill säga mina tankar är mer lösa, mina idéer kan sammanfattas i en dikt på några rader
istället för i meningar som blir paragrafer som blir sidor som blir kapitel.

broder daniel utmanade mig att skriva en dikt förra året på temat "disembodied"
(nåt att göra med Buckethead)
och äntligen fick jag till det ... KLICKA HÄR
jag framförde dikten på ett poetry slam förra veckan och kom tvåa
men förlorade poäng för att jag gick över tiden
och anledningen att jag gick över tiden var att publiken skrattade så mycket
så att jag var tvungen att ta pauser ...
känns som det mesta jag skriver i diktväg blir komiskt
och att jag skriver det för "the stage, not the page"

har även droppat in och gått på några poesigruppsmöten.
(finns flera grupper i Brighton & Hove som jag droppat in och ut
ur genom åren)

här kommer ett skrivtips:
*välj en siffra
*skriv fritt om den siffran, associera vad som helst i fem minuter
*gör något annat
*skriv om siffran igen i fem minuter utan att titta på vad du skrev först
*gör något annat
*skriv åter igen om samma siffra i fem minuter utan att titta på vad du skrivit i tidigare versioner
*gör något annat
*titta på alla tre versionerna och slå samman de bästa raderna
till en dikt eller bygg ut det till en novell/berättelse/romankapitel

(bra övning för att samla material och lära sig att skriva om)

och nu ska jag sova.
för att förhoppningsvis gå till jobbet imorgon.

ibland behöver jag dagar att bara läsa och återhämta mig.
hes hals och trött kropp.
seg knopp.

godnatt.

'Men hur ska du ta dig hit?' frågade musikern uppe på kullarna i Hanover på telefon. Jag hade inte en aning om vad hon snackade om, men sen insåg jag att hon syftade på snön som hade fallit över helgen. Nere I Hove, där jag bor var marken bar.
'Inga problem,' sa jag. 'Jag är van vid snön, från Sverige.'
'Åh, jag hade glömt att du var svensk,' sa musikern och det gjorde mig glad. Att hon såg mig som poet och författare istället för svensk. Trots allt skulle vi träffas för att spela in poesi till musik, inte för att äta köttbullar och dricka vodka.

Jag glömmer ofta att en av mina bästa vänner är från Sydafrika och det tog mig ett år innan jag kom på att en annan kompis är halv-asiat, jag tänkte på henne som min "konstnärs-kompis." Jag är medveten om att människor har ett behov att placera varandra i fack och de flesta refererar till mig som "Den Svenska Tjejen". För det mesta bryr jag mig inte, men jag gillar inte när folk tar vissa saker för givet bra för att man har en viss nationalitet. Det känns som om jag inte har rätten att frysa för att jag är svensk. Visst är jag van vid snö och en vinter som kan vara upp till sex månader, men jag fyrser ändå, och jag har lidit mer av kylan i England eftersom husen här inte är så bra byggda som i Sverige med isolering och dubbla glas.

Jag lyckades ta mig till Hanover-området utan problem och skrattade åt folk som skrapade den sista snön från sina bilar för att göra snöbollar. Men jag blev nästan lika ivrig som en engelskman när jag skymtade snön på kullarna ...

Det var här mitt liv i England började. På Loxdale Centre.
Jag var nitton, hade precis tagit studenten och ville bara bort från trista Nässjö,
och uppleva ett äventyr.
Att anmäla sig till en tre månader lång engelska kurs kanske inte låter som ett äventyr,
men hela mitt liv förändrades. Så fort jag klev av bussen på Pool Valley Coach Station visste jag att jag ville stanna i Brighton.

Igår var jag tillbaka på Loxdale Centre där jag gick engelskakursen hösten 2001. För femte (!) gången var jag inbjuden att föreläsa om mitt liv och arbete och skrivande i England. Jag introducerade även lite poesi genom mitt alterego Lou Ice. Även om de flesta studenterna är svenskar så pratade jag engelska vilket känns jobbigare än om publiken hade varit engelsmän. (Känns som om svenskarna är mer kritiska, engelsmännen tycker att ALLA svenskar pratar skitbra engelska eftersom engelsmännen själva är dåliga på språk.)

Jag har många ljusa minnen från Loxdale och kommer ihåg bisarra saker som min lärares röst när hon läste högt från ett avsnitt ur Dorian Gray. Jag tyckte att hon hade den mest perfekta engelska accenten och hade kunnat lyssna på henne läsa dagen lång. (I fönstret skymtar mina gamla lärare Gill och Sue)

Så tio år senare är jag fortfarande i England, men frågan är: should I stay or should I go?

För att citera från bloggen The Journal of a Recovering Taiwanoholic: "After 10 years you either stay or go. Become a lifer or get a life." Alltså efter tio år så stannar man för alltid eller så skaffar man sig ett liv. Det återstår att se.