Överraskningarnas tid är inte förbi
För ett par-tre veckor sen fick jag nog.
Allt var tråkigt.
Alla var tråkiga.
Livet kändes som en vattenpöl full av bajs som jag höll på att drunkna i.
Jag började gråta på jobbet och fick en akut längtan till skogen.
Till känslan av sommarlov.
Just denna tiden i juni då naturen är full av midsommarblomster, hundkex och smörblommor.
Denna tid då pappa fyller år.
Så på min lunchrast kollade jag biljetter till Sverige och bokade en (hemlig) resa ...
Jag landade på pappas födelsedag. Tog flyget till Göteborg. Tåget till Nässjö. Gick till fots från stationen till Smålandsgatan och knackade på altanfönstret.
Mamma såg ut som om hon hade sett ett spöke.
Pappa var tystare än han någonsin varit.
Det kändes som något som händer i en bok.
Det var värt att göra resan över Nordsjön just för detta ögonblick av överraskning.
Ett annat syfte med resan var ett hämta inspiration till mitt nya romanprojekt.
Nej, denna bok utspelar sig INTE i Smålandsskogen men i Thailandsdjugeln ...
Eftersom jag tillbringade 5 månader i Thailand 2007 så blev det en hel del dagböcker skrivna
och en hel del foton tagna ... Minnen som jag hade bevarat i garderober och kartonger hemma
hos mor och far. Dessa dagböcker/anteckningsböcker och foton stuvade jag ner i mitt handbagage och åkte hem till Brighton&Hove, tillbaka till verkligheten.
Men verkligheten känns lättare nu. Efter ett break från telefoner datorer och människor.
Och ännu lättare blir verkligheten på fredag då jag far norrut mot Norfolk och festivalen Midsummer Camp.
Så vi ses på bloggen om 10 dagar eller så ...
Om du rånar mig får du skylla dig själv (collage, Juni 2011)
en Vägg med Vaginor
Var på en underbar utställning i måndags (en del av festivalen i Brighton).
Om du har ångest för hur du ser ut "där nere" kan du sluta ha ångest nu!!!
Efter att ha sett så många olika vaginor har man inget att oroa sig för.
Det är tragiskt att det blir mer och mer populärt att skönhetsoperera sin snippa.
Helt sjukt tycker jag!!! Utställningen visade ett par vaginor före och efter skönhetsoperation
och skillnaden var inte speciell stor. Alltså de tjejer som valt att operera sig såg helt normala ut innan kosmetiskt ingrepp ... Så var stolt över din vagina/snippa/slida/mus/fitta eller vad du föredrar att kalla den ...
Hår växer ut, men hål växer inte alltid igen.
Performance Art
Så här glad och inspirerad blir jag av Performance Art!!!
Att se en bra Performance Art Show är att som att läsa en superbra roman
som man vill läsa om när man precis lagt den ifrån sig.
Jag vet inte om det finns någon svensk översättning på Performance Art???
I alla fall så älskar jag Performance Art.
Min definiering på Performance Art är att se på "live konst"
något som inte riktigt är teater, inte riktigt är poesi, inte riktigt är konst ...
men något som händer, något som vill säga något ...
Någon befinner sig på en plats och gör saker eller säger saker ...
I går var jag på en Performance Art föreställning som hette "The Customer is Always Wrong"
son handlade om en snubbe som varit 3 månader i Kina.
Han pratade eller gjorde typ en monolog om sina erfarenheter och använde skum rekvisita
t ex en dansande docka och en tygfisk.
Han pratade kinesiska och samdtidigt (eller typ precis efter) läste en kinesisk tjej upp översättningen ...
Meningen var att skapa den förvirringen som oftast uppstår i ett land där man inte talar språket eller förstår kultruen ...
Från början skrev en mansuet på engelska, men tyckte inte att det funkade, så han skrev det på mycket lätt engelska och bad någon översätta till kinesiska. Han kunde knappt någon kinesiska själv, men lärde sig det kinesiska mansuet utantill och pluggade in varje ord ... Sen översatte han det kinesiska mansuet i ett datorprogram som liknar Google-översättningsprogrammet men som är mer simpelt och översätter mer ord för ord. Så det var datoröversättningen som den kinesiska tjejen läste upp ...
Det kändes som om jag var tilllbaka i Thailand där jag vistades i fem månader och kände mig oerhört frustrerad för att jag inte kunde kommunicera med lokalbefolkningen. Främst för att jag inte kunde språket, men också för att kulturen var så annorlunda ... Hela grejen med att man uppfattas som jätterik. Och även om man är rik jämfört med lokalbefolkningen så är man inte rik i sitt hemland ...
Läs mer om The Customer is Always Wrong här
Och på torsdag ska jag vara med på ett Performance Art-happening! (Det är jag som är "performance" på flygbladet ...)
Brighton Festival & Brighton Festival Fringe (kulturfestival och alternativ kulturfestival) pågår hela Maj! I fredags såg jag en cirkus-akrobat-eld-föreställning som var en modern tappning av rödluvan ...
FEAR MAKES THE WOLF LOOK BIGGER
(om man är rädd för något blir faran större, var inte rädd!)
Glasögonorm
"Jag vill bara säga att jag älskar din bok!!! Har utan att överdriva läst den över tio gånger, ibland när jag läst klart den så börjar jag om direkt!
Jag kan verkligen känna igen mig i Amanda. Din bok har verkligen fått mig att våga mer och inspirerat mig att inte vara rädd för att vara den jag är! Jag vet inte hur jag ska beskriva hur mycket boken betyder för mig! Men den betyder verkligen jättemycket för mig och har påverkat mig väldigt possitivt som person. Jag vill verkligen tacka dig för att du har skrivit den. Boken betyder verkligen supermycket för mig!"
Tre och ett halvt år sedan Punkindustriell hårdrockare med attityd blev publicerad och jag får fortfarande "fan emails". Jag blir lika glad varje gång. Kanske gladare för varje gång. För att vad jag skrev var så viktigt för mig och för att det är så enormt stort att det kan vara viktigt för andra människor också.
Och varje gång någon skriver något positivt om PIHMA blir jag själv påmind om hur viktigt det är att VARA SIG SJÄLV.
Något som jag fortfarande har svårt för är att visa mig själv för andra när jag bär glasögon. Jag lovar att många säger "men jag visste inte att du hade glasögon". Jag fick glasögon när jag var 6 år och jag har ett jättetydligt minne av att efter att vi varit hos optikern och gick över ett övergångsställe så frågade jag mamma "Tycker du att jag är ful nu?" På något vis fanns det i min hjärna redan som 6-åring att det var fult att ha glasögon ...
På lekis var jag den ENDA i hela lekisgruppen som hade glasögon ... Och genom lågstadiet och mellanstadiet var det bara två i klassen som hade glasögon och vi två som hade glasögon var bland de minst populära i klassen (längst ner på killarnas kärlekslistor) så jag associerade glasögon med att vara ful ... Och många gånger tänkte jag att "det är ingen som frågar chansen på mig för att jag har glasögon".
Nu vet jag att det är helt befängt. Det hänger lika lite på glasögonen som det gör på finnar eller stripigt hår eller mullig mage. Om någon "frågar chansen" på dig eller vill dejta dig beror det troligtvis på att den personen ser mer än ytan ...
Men vissa saker sätter spår. Mitt ex (vi var tillammans från och till i 6 år) såg mig bara i glasögon typ 3 gånger ... Jag använder bara glasögon när jag sitter vid datorn. Jag ser bra, men ser bättre med glasögon. Ett tag använde jag linser men jag är för lat för att pilla med mina ögon ... Så ett stort steg för mig var när jag började öppet använda glasögon på jobbet (jag jobbar deltid som biblioteksassistent). Och när jag träffar någon ny person som jag blir kär i tänker jag använda mina glasögon som ett test. Om den någon tycker att jag är ful i glasögon så vet jag att det är fel person ...
En annan sak som jag har upptäckt är att ofta så blir "snälla killar" kära i mig. För att när jag träffar snälla killar är jag oftast mig själv och bryr mig inte om hur jag ser ut eller vad jag säger eller vad jag gör. Men om jag träffar nån typ "tuff" kille så gör jag mig ofta till och säger fel saker ... Alltså jag vågar vara mig själv inför snälla killar och då blir de kära i den personen som verkligen är jag ... Men när jag gör mig till inför "tuffa killar" så blir de inte kära för de ser att jag inte är äkta ...
Så slutsatsen är: VAR DIG SJÄLV. Alltid. Även om du är kär i en så kallad "tuff" kille/tjej se till att du har på dig glasögon/tandställning/pyjamas/vadsomhelst.
Tre och ett halvt år sedan Punkindustriell hårdrockare med attityd blev publicerad och jag får fortfarande "fan emails". Jag blir lika glad varje gång. Kanske gladare för varje gång. För att vad jag skrev var så viktigt för mig och för att det är så enormt stort att det kan vara viktigt för andra människor också.
Och varje gång någon skriver något positivt om PIHMA blir jag själv påmind om hur viktigt det är att VARA SIG SJÄLV.
Något som jag fortfarande har svårt för är att visa mig själv för andra när jag bär glasögon. Jag lovar att många säger "men jag visste inte att du hade glasögon". Jag fick glasögon när jag var 6 år och jag har ett jättetydligt minne av att efter att vi varit hos optikern och gick över ett övergångsställe så frågade jag mamma "Tycker du att jag är ful nu?" På något vis fanns det i min hjärna redan som 6-åring att det var fult att ha glasögon ...
På lekis var jag den ENDA i hela lekisgruppen som hade glasögon ... Och genom lågstadiet och mellanstadiet var det bara två i klassen som hade glasögon och vi två som hade glasögon var bland de minst populära i klassen (längst ner på killarnas kärlekslistor) så jag associerade glasögon med att vara ful ... Och många gånger tänkte jag att "det är ingen som frågar chansen på mig för att jag har glasögon".
Nu vet jag att det är helt befängt. Det hänger lika lite på glasögonen som det gör på finnar eller stripigt hår eller mullig mage. Om någon "frågar chansen" på dig eller vill dejta dig beror det troligtvis på att den personen ser mer än ytan ...
Men vissa saker sätter spår. Mitt ex (vi var tillammans från och till i 6 år) såg mig bara i glasögon typ 3 gånger ... Jag använder bara glasögon när jag sitter vid datorn. Jag ser bra, men ser bättre med glasögon. Ett tag använde jag linser men jag är för lat för att pilla med mina ögon ... Så ett stort steg för mig var när jag började öppet använda glasögon på jobbet (jag jobbar deltid som biblioteksassistent). Och när jag träffar någon ny person som jag blir kär i tänker jag använda mina glasögon som ett test. Om den någon tycker att jag är ful i glasögon så vet jag att det är fel person ...
En annan sak som jag har upptäckt är att ofta så blir "snälla killar" kära i mig. För att när jag träffar snälla killar är jag oftast mig själv och bryr mig inte om hur jag ser ut eller vad jag säger eller vad jag gör. Men om jag träffar nån typ "tuff" kille så gör jag mig ofta till och säger fel saker ... Alltså jag vågar vara mig själv inför snälla killar och då blir de kära i den personen som verkligen är jag ... Men när jag gör mig till inför "tuffa killar" så blir de inte kära för de ser att jag inte är äkta ...
Så slutsatsen är: VAR DIG SJÄLV. Alltid. Även om du är kär i en så kallad "tuff" kille/tjej se till att du har på dig glasögon/tandställning/pyjamas/vadsomhelst.
Var ligger Paradise City? Jag vill dit nu!
På Dejt med Mig Själv i London
Julia Cameron - kvinnan bakom The Artist's Way - skriver om vikten av "Artist's Dates". Och ibland behöver vi Artist's Days. Dagar då vi bjuder ut oss själva för att hitta ny inspiration och energi. (Även Sara Starkström skriver om att stämma träff med sig själv i kapitlet Ensam & Stark i GameGirl.) I måndags tog jag med mig själv på dejt i London. (En timmas tågresa från Brighton.)
Jag började med British Library. Det var lite som att stiga ombord på ett flygplan. Man var tvungen att kolla att väskan höll måttet, och för att få tillträde till läsrummen var man tvungen att skaffa ett pass ... Och boken jag var ute efter (om John Cage) fanns i Yorshire ...
Men jag hängde inte läpp för det. Istället tittade jag på en utställning där man kunde se orginalmanuskript och anteckningsböcker från bl a Virginia Woolf och Oscar Wilde. Man kunde också lyssna på Beatles-låtar så jag tog på mig ett par hörlurar och lyssnade på Help! samtidigt som jag tittade på det inramade pappret som John Lennon först skrev ner texten på ... Trots allt var det som att stiga ombord på ett flygplan. Det kändes som om jag transporterades till en annan plats.
Caféet på British Library var fullsmockat med laptops, böcker och konversationer så jag flyttade till ett café mitt emot bibblan och tillbringade två timmar tillsammans med mig själv, min anteckningsbok och en gigantisk kopp med grönt te. Mina ord flödade i alla sorts riktningar utan att jag tvingade mig själv att skriva något bra.
För att stilla min hunger åt jag en överskattad macka. Men min hjärna hungrade efter något annat så jag bestämde mig för att unna mig Camden. (Och jag är väldigt stolt över att jag hittade ditt utan att titta på kartan i min väska.) Camden känns fortfarande magiskt. Camden förändrade mitt liv när jag var arton. (På semester med Marie. Och ingen när jag var nitton på "studieprojekt" med John). Jag skulle behöva en hel roman att förklara varför, men kortfattat så var Camden en chock för en naiv småstadsflicka. Som att flytta från grått till neon. Som att flytta från trygghet till frihet. Som att flytta från oskyldighet till erfarenhet.
Lägg märke till punkaren med plakatet i mitten till höger. Jag slår vad om att han är samma snubbe som stod där när jag först kom upp från tunnelbanan för flera år sen ... (The next tube could take you to another world var en reklamslogan som fastnade i mitt huvud.)
Efter bara fem minuter i Camden höll jag på att explodera av minnen blandat med nya intryck och jag var tvungen att sitta ner och skriva igen. Vid ett övergångställe frågade någon Var är regnbågen? för just då började det regna samtidigt som solen sken ... Jag hittade inga regnbågar med jag hittade Spiral (ett café vid kanalen) och det var tillräckligt färgglat med hippisar i gröna byxor och oranga (jag vet att det heter orange men jag föredrar oranga) tröjor. Jag drack Sprirulina. Något jag inte hade gjort för tio år sen ... Det hade inte varit tillräckligt "punk".
Nostalgin drabbade mig hårt så jag var tvungen att fortsätta till Angel ... Till Islingtons lilla park där jag och John satt en oktoberkväll och drack något starkt innan vi gick till den legendariska svartrocksklubben Slimelight ... Detta var tio år sen och jag tänkte på textraden från tidigare nämnda Help!: When I was younger, so much younger than today ...
Och det här är vad min nya roman handlar om. Någon med ett glamoröst namn som inte är glamorös. (REPLACING ANGEL är inte längre titeln, men Angel är fortfarande det stora objektet.)
Det här är den verkliga anledningen att jag åkte till London: Jag var inbjuden att uppträda på Beat - en poesikväll på Charlie Wright's bar med värden ...
Andreas Grant. Som också är svensk ...
Så ... Det här blev långt. Jag känner mig inspirerad och övertrött, men jag vill träffa mig själv igen. Efter ett par dejter till kanske jag tll och med blir kär.
Och om jag blir trött på mig själv så har jag fyllt en halv dagbok med tankar anteckningar hopp drömmar diktfragment och andra idéer. Det är lustigt hur jag hade som mål att hitta ny inspiration, men istället suktade efter nostalgi. Ibland måste man resa till framtiden för att hitta sitt förlutna ... Jag måste vara kär eftersom jag skriver sånt har trams. Lust for life la la la ... Läggdags eller öldags? "Välj mig!" kallar min kudde precis som London kallade på mig igår ...
Jag började med British Library. Det var lite som att stiga ombord på ett flygplan. Man var tvungen att kolla att väskan höll måttet, och för att få tillträde till läsrummen var man tvungen att skaffa ett pass ... Och boken jag var ute efter (om John Cage) fanns i Yorshire ...
Men jag hängde inte läpp för det. Istället tittade jag på en utställning där man kunde se orginalmanuskript och anteckningsböcker från bl a Virginia Woolf och Oscar Wilde. Man kunde också lyssna på Beatles-låtar så jag tog på mig ett par hörlurar och lyssnade på Help! samtidigt som jag tittade på det inramade pappret som John Lennon först skrev ner texten på ... Trots allt var det som att stiga ombord på ett flygplan. Det kändes som om jag transporterades till en annan plats.
Caféet på British Library var fullsmockat med laptops, böcker och konversationer så jag flyttade till ett café mitt emot bibblan och tillbringade två timmar tillsammans med mig själv, min anteckningsbok och en gigantisk kopp med grönt te. Mina ord flödade i alla sorts riktningar utan att jag tvingade mig själv att skriva något bra.
För att stilla min hunger åt jag en överskattad macka. Men min hjärna hungrade efter något annat så jag bestämde mig för att unna mig Camden. (Och jag är väldigt stolt över att jag hittade ditt utan att titta på kartan i min väska.) Camden känns fortfarande magiskt. Camden förändrade mitt liv när jag var arton. (På semester med Marie. Och ingen när jag var nitton på "studieprojekt" med John). Jag skulle behöva en hel roman att förklara varför, men kortfattat så var Camden en chock för en naiv småstadsflicka. Som att flytta från grått till neon. Som att flytta från trygghet till frihet. Som att flytta från oskyldighet till erfarenhet.
Lägg märke till punkaren med plakatet i mitten till höger. Jag slår vad om att han är samma snubbe som stod där när jag först kom upp från tunnelbanan för flera år sen ... (The next tube could take you to another world var en reklamslogan som fastnade i mitt huvud.)
Efter bara fem minuter i Camden höll jag på att explodera av minnen blandat med nya intryck och jag var tvungen att sitta ner och skriva igen. Vid ett övergångställe frågade någon Var är regnbågen? för just då började det regna samtidigt som solen sken ... Jag hittade inga regnbågar med jag hittade Spiral (ett café vid kanalen) och det var tillräckligt färgglat med hippisar i gröna byxor och oranga (jag vet att det heter orange men jag föredrar oranga) tröjor. Jag drack Sprirulina. Något jag inte hade gjort för tio år sen ... Det hade inte varit tillräckligt "punk".
Nostalgin drabbade mig hårt så jag var tvungen att fortsätta till Angel ... Till Islingtons lilla park där jag och John satt en oktoberkväll och drack något starkt innan vi gick till den legendariska svartrocksklubben Slimelight ... Detta var tio år sen och jag tänkte på textraden från tidigare nämnda Help!: When I was younger, so much younger than today ...
Och det här är vad min nya roman handlar om. Någon med ett glamoröst namn som inte är glamorös. (REPLACING ANGEL är inte längre titeln, men Angel är fortfarande det stora objektet.)
Det här är den verkliga anledningen att jag åkte till London: Jag var inbjuden att uppträda på Beat - en poesikväll på Charlie Wright's bar med värden ...
Andreas Grant. Som också är svensk ...
Så ... Det här blev långt. Jag känner mig inspirerad och övertrött, men jag vill träffa mig själv igen. Efter ett par dejter till kanske jag tll och med blir kär.
Och om jag blir trött på mig själv så har jag fyllt en halv dagbok med tankar anteckningar hopp drömmar diktfragment och andra idéer. Det är lustigt hur jag hade som mål att hitta ny inspiration, men istället suktade efter nostalgi. Ibland måste man resa till framtiden för att hitta sitt förlutna ... Jag måste vara kär eftersom jag skriver sånt har trams. Lust for life la la la ... Läggdags eller öldags? "Välj mig!" kallar min kudde precis som London kallade på mig igår ...
Snö & Grit Lit
Brighton kan inte hantera snö
Skulle träffa en agent igår
men han ställde in vårt möte
för att hans barns skola var stängd
I torsdags stängde bibblan vid 3
för att värmesystemet kollapsade
Bussarna slutade gå vid 9 på kvällen igår
men strax efter midnatt
var all snön borta
Konstigt nog blev inte Grit Lit inställt
Grit Lit är en litterär kväll
där främst romanförfattare läser från sina alster
Jag läste en novell som heter Suicidal Girlfriends
som jag inspirerades att skriva
efter att jag träffade en kille som sa
att jag påminde honom om hans ex som begått självmord ...
Mer om Grit Lit här
Det är en lättnad att snön är borta
Brighton är Brighton igen
Lukten av hav försvann på nåt vis när snön föll
Improvisera mera!
Jag är en person som gärna förbereder mig noggrant och övar in och lär mig utantill innan jag föreläser någonstans eller framför min poesi eller läser upp mina noveller.
I lördags gjorde jag något läskigt.
Jag deltog i en improvisations-workshop i musik och poesi.
Musiker improviserade musiken. Poeter improviserade orden.
Svårt att förklara ... men man gick helt enkelt upp till mikrofonen när man kände för att säga något ...
Större delen av deltagarna är med i en grupp som kallar sig The Safehouse Collective,
och av det kollektivet är några av medlemmarna med i ett band som heter 4thirtythree
- ett band som improviserar både sina live-spelningar och inspelningar i studion ...
I mars ska jag vara med under ett gig ...
Det låter hur läskigt som helst ...
men det är befriande att släppa alla hämningar
att bara lyssna på musiken och säga vad som faller en in ...
jag gör bra och kul saker i mitt liv
men under ytan känns det som allt rasar
vill bara gråta
är så trött på att dela boende med folk jag inte bryr mig om
som inte bryr sig om mig
en gratis jorden runt resa är vad jag vill ha i julklapp
I lördags gjorde jag något läskigt.
Jag deltog i en improvisations-workshop i musik och poesi.
Musiker improviserade musiken. Poeter improviserade orden.
Svårt att förklara ... men man gick helt enkelt upp till mikrofonen när man kände för att säga något ...
Större delen av deltagarna är med i en grupp som kallar sig The Safehouse Collective,
och av det kollektivet är några av medlemmarna med i ett band som heter 4thirtythree
- ett band som improviserar både sina live-spelningar och inspelningar i studion ...
I mars ska jag vara med under ett gig ...
Det låter hur läskigt som helst ...
men det är befriande att släppa alla hämningar
att bara lyssna på musiken och säga vad som faller en in ...
jag gör bra och kul saker i mitt liv
men under ytan känns det som allt rasar
vill bara gråta
är så trött på att dela boende med folk jag inte bryr mig om
som inte bryr sig om mig
en gratis jorden runt resa är vad jag vill ha i julklapp
Oktober
När inspirationen och motivationen inte infinner sig vänder jag mig till naturen
och litar på att min gnista återvänder precis som årstiderna gör ...
Game Girl i Aftonbladet!
KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA OM SARA STARKSTRÖMS RAGGNINGSBOK I AFTONBLADET!
det är nu drygt ett år sen hon gifte sig med sig själv och hon har gått från framgång till framgång ...
en riktig inspiration!!!
HÄR KAN MAN KÖPA GAME GIRL
HÄR KAN MAN VINNA GAME GIRL
Game Girl på TV
http://thegamegirl.blogg.se/2010/september/game-girl-i-tv-programmet-30-minuter.html
Klicka på länken ovan för att höra Sara Starkström prata om sin Game Girl.
Tjejernas nya guide i dejtingdjungeln.
Men som jag nämnt tidigare.
Innan man börjar dejta någon måste man dejta sig själv
så första delarna i Game Girl handlar om självförtroende och social kompetens.
Mycket intressant.
Game Girl har även en blogg: http://thegamegirl.blogg.se/
Klicka på länken ovan för att höra Sara Starkström prata om sin Game Girl.
Tjejernas nya guide i dejtingdjungeln.
Men som jag nämnt tidigare.
Innan man börjar dejta någon måste man dejta sig själv
så första delarna i Game Girl handlar om självförtroende och social kompetens.
Mycket intressant.
Game Girl har även en blogg: http://thegamegirl.blogg.se/
Majgull Axelsson om Nässjö
Igår var jag och lyssnade på Majgull Axelsson, som liksom jag är i Nässjö den här veckan för att föreläsa i samband med invigningen av det nya kulturhuset.
Majgull bodde i Nässjö från när hon var 5 år till 18 år. Hon ser tillbaka på det som en bra tid. Men når hon berättar om 50-talets Nässjö är det några som har jämfört Nässjö med den amerikanska södern. Det fanns en väckelserörelse samt att rasismen var utbredd. Även om det inte fanns några svarta människor att stöta ut så fanns det "tattare" som man behandlade mycket illa ...
Det är tattarna i Nässjö som Majgull har skrivit om i sin första roman, Långt borta från Nifelheim. Vi gjorde ett bokbyte. Jag fick Nifelheimboken och jag ska skicka Punkindustriell hårdrockare med attityd till Majgull. Båda böckerna utspelar ju sig i Nässjö men under olika perioder. Fast ibland undrar jag om det är så stor skillnad mellan 50-talet och 90-talet ...
Majgull skriver: "Vi gick håglöst runt staden, till Ingsbersparken och Södra Torget, Storgatan upp och Långgatan ner, på spaning efter äventyr som aldrig kom. Staden var alldeles tyst. Någon gång hörde vi ljudet av en moped långt borta, rätade på ryggarna och började hoppas, bara för att sekunderna senare sjunka ihop igen."
Även om Majgull är glad över sin tid i Nässjö och saknar "tillhörigheten" tror hon aldrig att hon skulle ha blivit författare om hon stannat kvar ...
Svarta och Vita
När min faster och farbror var på besök frågade de om det fanns många svarta människor i Brighton. Jag sa nej. Förra veckan blev jag inbjuden att uppträda på en tillställning som firar nedräkningen till Black History Month senare i höst.
Det var mer svarta än vita i lokalen. Det finns jättemånga svarta i Brighton. Det är bara det att jag inte tänker på det. Lika lite som jag tänker på att typ var sjunde människa jag möter här är gay eller Japan eller har rosa hår. Det är så lätt att smälta in i Brighton. Ingen sticker ut. Om en svart person handlar på ICA i Nässjö finns det de som stirrar. I Brighton är det ingen som stirrar.
Det var härligt att uppträda igen. Att vara på scen. Har inte varit på scen sen i Juni tror jag. Härligt att få ur mig min småstadsångest. Anledningen att jag var inbjuden att uppträda var just att jag är från en annan kultur. Även om jag smälter in i Brighton kommer jag aldrig bli "engelsk". En svart person som växt upp i England är mer engelsk än mig och vi är båda vita på någotvis.
Inspirerande Irland: god natur, godare vänner, godast Guinness
Vandring med Sue - Alfriston till Cuckmere Haven
I ett tidigare blogginlägg skrev jag om mina kreativa möten med Sue. Vi träffas fortfarande varannan onsdag eller söndag för att diskutera och uppmuntra varandra på våra kreativa vägar. Men ibland måste man ladda om de kreativa batterierna och gå på fysiska vägar, så igår vandrade vi nästan en mil. Motion, natur och gott sällskap är bra för själen.
Se Nysyner & Mjukhångla med Livet
Tyvärr var det inte jag som kom på den snitsiga rubriken.
Det är en stulen diktrad från Bob Hansson.
Jag är en sån person som har svårt för riktigt "semester".
Känner alltid att jag borde göra något, t ex skriva en dikt eller
bara läsa en novell och analysera den.
I helgen åkte jag på "semester" till Chichester,
45 min på tåg från Hove där jag bor.
Man behöver inte resa till andra sidan jorden
för att se ny-syner.
På lördagen gick jag på konstgalleri, drack te på mysigt café,
gick in i en katedral och tände ljus för farmor och mormor,
drack vin på en bar som var inredd i en gammal kyrka.
Sov gjorde jag i ett studentrum på universitetet som fungerar
som ett Bed&Breakfast på sommaren.
Efter en Bamse-frukost (dock utan honung) på söndagen
satte jag mig på en buss mot mit stora mål: West Wittering Beach.
En av Englands finaste, oexploaterade stränder.
Tyvärr var det blåsigt och molnigt.
Solen tittade inte fram förrän jag stod vid busshållsplatsen
så jag satte mig i trädgården på en landsorts pub och åt och drack
för att semestern skulle räcka lite längre.
Jag vet inte vad jag hoppades på att hitta i Chichester,
kanske ett hångel haha,
men när jag kom hem kände jag mig mycket lugnare än vad jag gjort på länge.
Som att jag befann mig i det svårfångade "nuet".
Medan jag var borta skrev jag lite dagbok, skrev ett lååångt brev till Sara
och läste Amanda Smyth's roman Black Rock. (förra veckan var jag på en uppläsning där jag köpte hennes uppväxtsroman som utspelar sig i Tobago & Trinidad ((Daniel kan du flaggan? :=)).
Annars tvingade jag mig inte att göra något kreativt och kände inte för att göra det heller.
Idag, måndag, har jag skrivit lite, läst på ett analytiskt sätt, antecknat saker m.m. Men det har känts lätt, inte påtvingat. Speciellt eftersom jag låg på stranden samtidigt och brände mina skinkor. (West Wittering har sand, men stenstranden i Brighton&Hove är inte fy skam den heller ... och jag simmade en lång stund utan att behöva amputera tårna efter!) Så tack vare mini-semestern har jag lyckats införa lite semester i vardagen.
Goda Nyheter: Min novell "I'm from further North than you" (baserad på en sång av bandet The Wedding Present) har blivit utvald för uppläsning på festivalen The Edge of The Sea i Brighton i slutet av Augusti!!!
P.S. Att mjukhångla med livet kan vara att göra sånt man inte annars brukar göra. Som att äta skräpmat (ni som känner mig vet att jag är lite ätstörd). Detta var min meny på lördagen: morotskaka, yoghurt överdragna bananchips, nachos, salt & vinäger-chips. D.S.
Min debut som filmskådis ...
http://www.youtube.com/watch?v=Ulf16AsaoUo
klicka på länken ovan ...
jag medverkar i en poesivideo gjord av min bekant Tim Pieraccini
baserad på en dikten "If" av Yahia Lababidi
tycker det är jättekul idé
att göra videos till dikter
precis som man gör med låtar!
klicka på länken ovan ...
jag medverkar i en poesivideo gjord av min bekant Tim Pieraccini
baserad på en dikten "If" av Yahia Lababidi
tycker det är jättekul idé
att göra videos till dikter
precis som man gör med låtar!
Helgen i bilder
det var svårt att hitta en pub där de INTE visade fotboll ...
men ett säkert kort var goth-puben Caroline of Brunswick
redo för pyjamas-party!
en speciell tillställning med novelluppläsningar, filmvisning och gratis glass vid midnatt
skådisen Gareth Brierly (även han i pyjamas) läste upp min novell
RELAX JOHNNY-BOY HAVE SOME FUN, som handlar om en kille som inte har så kul när han besöker Stonehenge på sommarsolståndet
jag uppträder med min poesi på en söndagseftermiddags-tillställning på en pub
till min förvåning fanns även en annan svensk på programmet: Andreas Grant
jag hade sällskap på puben, pyjamas-partajet och poesiuppläsningen.
fint sällskap från Malmberget.
kompositören Mattias Kalander som jag har känt på internet i 11 år (!)
kom och hälsade på. det var första gången vi träffades i verkligheten!
