Svenglish - Living Lollo

Idag medverkade jag som gäst på "Polly's Arty Party Hour" som är en kulturell show som sänds en gång i veckan på Radio Free Brighton. Jag pratade om mig själv, mitt skrivande och läste upp korta texter och dikter. Fick även välja min egen musik! Precis den lilla egotripp (även om Polly påpekade att jag delade med mig av mina erfarenheter) jag behövde efter deppigheten förra veckan.

Showen sänds igen imorgon tisdag klockan 18 svensk tid, (17 engelsk tid). Man kan lyssna genom att klicka på följande länk: http://radiofreebrighton.org.uk/schedule/

***

Brillianta Sara Starkström har också medverkat i radio. För exakt en vecka sedan var hon med i P4 och pratade om sin bok LISTAN. Här kan man lyssna, "spola fram" till 18 min och 40 sek in i programmet.
Eller följ sökvägen:

http://sverigesradio.se/
→ P4 Väst
→ Våra program
→ Puls
→ Lyssna på programmet i sändningsarkivet
→ 14.59 - 15.00 måndag 19 apr 2010
→ Lyssna från 18.40 in i programmet

Hon bloggar mindre när hon inte skriver. Eftersom hon bloggar om skrivande är det ingen mening att blogga när hon inte skriver. Hon är tjugoåtta år och prisbelönad författare. I Sverige. I England är hon ingenting. Än. Hon skickade sitt manus REPLACING ANGEL till fem agenter. Fem stora agenter. Alla tackade nej till att representera henne. Den agent hon mest av allt ville ha tackade nej så sent som i onsdags.

När mailet med agentens namn dök upp i inkorgen blev hon kallsvettig och bajsnödig. Hon hoppades på att agenten skulle säga att hon ville se hela manuset. (I Storbritanninen skickar man bara in de 3 första kapitlen plus synopsis och personligt brev och ibland CV.) Men agenten sa:

"Thank you so much for sending me REPLACING ANGEL. I've taken a look and I'm afraid I don't think it is right for my list, but I wish you all the best in finding the right agent to represent you."

Vilket i stort sett var samma sak som de andra agenterna sa. Men det positiva var att den här agenten svarade personligen. De andra agenterna svarade genom sina assistenter.

Men just i onsdags kväll fanns det ingen positivitet i hennes liv. Hon tryckte i sig en halv stor chokladkaka och hade tankar på att åka till Beachy Head. (Englands berömda självmordsklippa).

Det blev inget hopp. Men i hopp om nytt hopp städade hon alla sina skåp och lådor och garderob. Hon tog ner allting hon satt upp på väggarna. Istället för flyers vykort konsertbiljetter och diverse annat stirrar hon nu på vita ytor.

Förutom att städa bort sorgen har hon klippt håret för £9, färgat håret själv och skaffat en ny öronpiercing. Målat naglarna har hon också gjort. För att slippa tänka koncenterar hon sig på det fysiska. Sitt rum. Sin kropp.

Nästa vecka ska hon tänka igen. Nästa vecka ska hon ta fram listan med de fem agenter som står näst på tur att få ta emot hennes manus. Hon ska skicka till fem agenter i taget tills någon säger ja. Hon tänker aldrig ge upp.

I torsdags kväll satt hon uppe till klockan ett och svarade på email/brev från åttorna på Kärralundsskolan i Göteborg som hon besökte för en månad sen. Många frågade hur man hittar sig själv. Inte genom att göra fler hål i öronen i alla fall.

Det viktigaste är att ta reda på vad & vilka man gillar och vad & vilka man INTE gillar och fråga sig själv varför. Man hittar sig själv genom att lyssna på sin magkänsla. Och sitt hjärta. Man hittar sig själv genom att skapa drömmar och följa drömmarna.

Att hitta sig själv är svårare än att INTE hitta sig själv för det kräver att man jobbar med sig själv. Att man kanske måste gå en del krokiga vägar. Genvägar är bara senvägar i slutändan.

Och även om man hittat sig själv (som Louise tycker att hon har gjort) händer det att man tappar bort sig själv då och då. Då får man fråga vidare. Att hitta sig själv är också att vara medveten om vad man gör och varför man gör det.

Hon är medveten om att hon städar varenda skrymsle i sitt rum och mixtrar med sitt utseende för att hon måste fokusera på något fysiskt innan det är dags att använda hjärnan igen.

Och hon är medveten om att hennes bror och hennes faster kommer att tycka att det är jobbigt att läsa om henne i tredje person. Men det är bara ännu ett sätt att lära känna sig själv. Att titta på sig själv utifrån, att få distans.

För en person som spenderar mycket tid i sina egna tankar och i sitt eget sällskap blir det en stor omställning att umgås med andra människor 24 timmar om dygnet. Som jag nämnde i förra inlägget så hälsade "syster" Jo på förra helgen och i morse tog jag farväl av mamma, pappa och Broder Daniel på Heathrow. Vi spenderade ett lyckat dygn i London tillsammans och nu är det vardag igen.

Nu måste jag vara författare igen.

Eller är jag författare hela tiden?

Jag har så svårt att acceptera att jag är författare även när jag inte sitter framför datorn och slår på tangenterna, skriver ord som blir meningar som blir paragrafer som blir kapitel.

Nu är jag en författare som väntar. Väntar på svar från agenter.

En romanförfattare som skriver noveller. Men mitt hjärta klappar inte för novellformen. Jag tycker att det är kul men jag brinner inte för det. Jag föredrar att finnas i ett större sammanhang. Som när jag reser. Jag tycker bäst om att åka till en plats och stana i typ en månad och verkligen lära känna den platsen och den atmosfären istället för att vakna i nya städer varje dag. En gång åkte jag till London och åkte direkt till Camden och var bara i Camden en hel dag och insöp atmosfären. Det är också då jag får inspiration att skriva, när jag får sitta på ett café och bara observera och filosofera. Istället för att flänga runt som vi gjorde sista dygnet. Men har man bara en dag i London och kommer hela vägen från Sverige är det klart att man vill se så mycket som möjligt.

Nu känns det lite som jag tappat tråden och jämförelsen med att turista och skriva noveller kanske inte är så genomtänkt. Men för ögonblicket gillar jag dikter bättre. Att fånga något på bara en sida. Noveller är så mittemellan, så svåra att skriva, så svåra att läsa till och med. Men det är bra att jag håller på med noveller nu. Bra att jag har något att bita i medan jag väntar. Fast det är jättesvårt att komma igång och skriva när jag haft paus i nästan två veckor, speciellt eftersom jag inte har någon specifik novell jag jobbar med, utan har utkast till flera. Det hjälper att ett mål, som t ex uppläsningskväll eller en tävling. Men samtidigt blir jag låst av att flera uppläsningskvällar/tävlingar har bestämt tema och ordlängd ...

Och jag är på semesterhumör eftersom det varit så fint väder och plötsligt är det massa vänner som vill träffas eftersom jag bara umgåtts med svenskar i två veckor. En del av mig vill bara festa i en månad och göra galna saker och träffa nytt folk. En annan del av mig vill bara vara hemma och ensam och skriva. Just för att jag är beroende av den där stillheten som infinner sig när jag skriver. Jag skulle kunna skriva dagbok en hel dag. Jag har inget problem med att skriva ner ord som bildar meningar som bildar paragrafer som bildar ... Men måste styra upp det hela om det ska bli något läsvärt.



Här är min fina familj på promenad utanför Ditchling där vitsipporna blommade!
Har aldrig sett vitsippor i England innan!
Min mormor tyckte att jag skulle skriva om något trevligt, vitpisppor t ex,
men tyvärr inspirerar det mig inte.
Hade en förvånansvärt bra och konfliktfri helg,
men utan konflikt ingen bra story ...
Fast man kan ju skapa fiktiva konflikter förstås.
Jag vaknade klockan sex i morse av en märklig dröm:
jag hade en skiva kiwi på en ögat och runt omkring var det blod ...
Kanske har jag dolda konflikter inom mig???
Nån som är drömanalytiker???

En till dröm
en till dröm som blivit till ett mål
som blivit till en verklighet:
igår läste jag för första gången upp en novell på scen.

SPARKS är en novell-kväll i Brighton där omkring 10 kortnoveller blir utvalda
och upplästa antingen av författaren själv eller av värdinnan Jo Mortimer.
En fotograf får också uppdraget att producera en bild som ska passa med innehållet i novellen.
Min novell heter STEAL FROM THE RICH AND GIVE TO THE POOR
och jag var livrädd att jag skulle vara tvungen att läsa framför en bild av en bröstvårta, eftersom novellen delvis handlar om en B-kändis som förlorar en bröstvårta pga en full plastkirurg ... Men som tur var valde hon en annan scen: en tjej som skriver på ett café.

Men det som var mest läskigt var att läsa på engelska. Det är en sak att framföra poesi som jag är van vid för då lär jag mig alla dikter utantill och känner mig mer fri. Det blir helt annorlunda att läsa en text på nästan 1000 ord ... Jag är så rädd att uttala ord fel eller att folk ska hänga upp sig på min accent, men efteråt fick jag många positiva kommentarer så det kändes bra.

***

Idag fick jag både bra och dåliga nyheter. Min novell LOVERS OF THE PLANET blev inte utvald för uppläsning på Short Fuse (en annan novellkväll i Brighton), men det var jättenära. De gillade storyn, men var tvungen att välja bort den eftersom de måste sätta ihop ett program där de blandar korta och långa noveller och min novell var åt det långa hållet och de hade redan valt ut ett par långa ... Så jag är jätteglad i alla fall!

***

"Storasyster" Johanna hälsade på över påskhelgen och vi hade några underbara dagar med häng i stan på cafeer gallerier och pubar. Nu i helgen kommer min familj och hälsar på. Det känns som om jag själv är på semester och har svårt att koncentrera mig på att skriva ... Måste återhämta mig från ett besök innan det är dags för nästa typ! Och jag väntar fortfarande på Replacing Angels öde ...