Gott Nytt År! - 2013 är ännu orört
P.S. Tårtan på bilden är en vegansk tångromtårta med kavringsbas som nu är en nyårstradition bland mina vänner, bakad med kärlek av "storasyster".
Svenglish: Skillnaden mellan Engelsk och Svensk jul
Svenglish: Vecka 30 - Sista Veckan - Småländskt Skapande i Flisby
Svenglish: Vecka 29 - Stockholmsdrama
Svenglish: Vecka 29 - Winter Worryland
När jag först såg snö i oktober var jag uppspelt och kände mig väldigt engelsk – eller kanske barnslig – när jag pekade på flingorna och sa ”Titta det snöar”! som om jag aldrig sett snö förut. Nu när det är vinter på riktigt i Sverige är nyhetens behag som bortblåst.
Och jag är oroad. Kommer jag att överleva den svenska vintern? Jag har inte varit i Sverige en hel vinter sen 2002/2003. Snön är som en oväntad gäst som du är glad att se i oktober och kan stå ut med i december, men när hen stannar till april är du väldigt trött på hen. Denna vita gäst kanske drar iväg och är borta några veckor och du börjar känna doften av vår, men precis när du lade undan vinterjackan kan du vara säker på att hen kommer tillbaka igen ...
Svenskarna är i alla fall bättre förberedda för vintern än vad engelsmännen är. För det första är det varmt inomhus! Jag hade glömt att värmen ingår i hyran eller avgifterna om du bor i lägenhet i Sverige. Trafiken stannar inte upp totalt även om det är förseningar. Skolorna och affärerna och biblioteken stänger inte. Folk bunkrar inte upp med konserver. På sätt och vis saknar jag de sällsynta snödagarna i Brighton när jag kunde gå hem från jobbet vid tre för att alla bussar slutat gå ... (Ironiskt nog kunde inte veckans värd lämna sitt kontor för att de skottade snö på taket utanför!)
Men jag är inte bara oroad över snön. Jag har bara två veckor kvar av Swenglish och har två veckor på mig att bestämma om jag ska bo i Sverige eller England. Snön talar definitivt mot Sverige, men boendestandarden är ett stort stort plus.
P.S. Jag är väldigt stolt över mina dödskalle-reflexer på jackan. I England har inte folk reflexer. En kompis frågade om det var julgransdekorationer! D.S.
Svenglish: Vecka 28 - Det vete Katten om jag klarar det
”Jag kommer bli förvånad om du klarar 30 veckor. Fattar du vad tufft det är?” Det var vad en kompis sa när jag först berättade om Svenglish. Jag har tvivlat vid ett par tillfällen (t ex under vecka 8 då jag bodde i husvagn och fick spysjuka), men jag har aldrig varit så orolig som jag är nu.
Med två och en halv vecka kvar börjar saker gå fel. Förra veckans värd ställde in med bara en dags förvaning eftersom hennes barn var sjukt och jag var tvungen att kontakta en person på väntelistan som turligt nog tackade ja till att ta emot mig. Den här veckan har jag haft kattproblem.
Min värd bor i en etta med tre katter. Jag är medveten om att jag är lite allergisk, men tänkte att jag testar. Två dagar klarade jag av. Sen blev jag trött på att jag inte kunde andas ordentligt pga av min astma, så vi hade två alternativ: flytta på mig eller flytta på katterna. Som ni kanske vet så har hundar herrar och katter slavar. Och eftersom vi skulle ha varit tvungna att flytta på allt hår också, var det lättare att flytta på mig.
Nu är jag tillbaka hos förra veckans värd som var snäll nog att låta mig sova hos honom även om han stör sig på att jag lämnar sockludd överallt och skvätter ner i badrummet. Jag kommer fortfarande skugga ”kattmamman” på dagarna eftersom jag har lovat att hjälpa till med hennes fyrtioårsfest. (Jag tror inte att jag behöver göra gurksmörgåsar som var fallet på födelsedagsfesten vecka 5.)
Vad jag gör om tio år står i stjärnorna ... just nu kan jag bara koncentrera mig på att genomföra Svenglish. Det är bara att hoppas att jag klarar av två veckor till! Jag fick precis ett SMS från värd nummer 29: ”Ät vitlök så att du inte blir sjuk till vår galna vecka :D”. Vem sa att svenskar är tråkiga?
P.S. Jag älskar katter ... det är så orättvist att de får mig att nysa. Och självklart kan jag inte låta bli att gosa med dem även om jag inte borde ... D.S.
Svenglish: Vecka 27 - Engelsk Park & Bajen Bandy
Förra veckan prövade jag min lycka på isen, den här veckan fick jag stå vid sidan av som åskådare och dricka öl. I England är det knappt ingen som vet vad bandy är, men å andra sidan är det inte så många i Sverige som vet hur cricket spelas.
Min värd är ett Hammarby- eller ”Bajen"-fan och de vann matchen mot GAIS från Göteborg med 8-1. Även om jag tycker att det är en fin sport, rent konstnärligt att titta på, tappade jag intresset efter 4-1 och tyckte synd om förlorarna. Jag kände mig också lite rastlös för jag ville själv va på isen. När jag var liten tyckte jag det var ganska kul att spela och titta på bandy eftersom min hemstad Nässjö är en bandystad.
Efter att ha sportat så mycket förra veckan (löpning, konståkning, klättring, zumba och power walk) blev jag beroende av endorfinkicken. Jag är inte intresserad av att tävla eller att springa fortare eller längre, men de veckorna jag bott med folk som tränar mycket har jag känt mig väldigt glad och full av energi, och hopppas att träning är något jag kan hålla igång med efter Svenglish. En person jag bodde med använde till och med gymmet som ett substitut för lyckopiller. I vanliga fall springer veckans värd ett tre gånger i veckan, men är nu inne i en viloperiod, så jag klättrar på väggarna! (Inte bokstavligt den här gången ...)
Svenglish: Vecka 26 - Louise på Isen
k
Det var inte första gången jag stod på skridskor, men det var första gången jag provade på konståkning, det vill säga hopp och piruetter även om jag inte riktigt kom så långt. Veckans värd är professionell konståkare och jag fick vara med i nybörjargruppen för vuxna som hon är tränare för.
Jag är stolt över att jag bara ramlade en gång, men en annan kvinna i gruppen var stolt över att hon hade ramlat två gånger eftersom hon förut hade varit rädd för att ramla överhuvudtaget. För att lära sig måste man vara villig att ta risker och vara beredd på att falla, så nästa gång kanske jag ramlar mera ... Om det blir en nästa gång! Jag tror jag föredrar bandy eller hockey för då får man i alla fall ha på sig ordentlig utrustning med armbågs- och knäskydd.
Jag befinner mig i Halmstad som är en sommarstad och även om det inte är badsäsong fick jag se havet. Innan ispasset tog vi en löptur på stranden – inklusive några cross fit-övningar, så mina ben var redan lite ömma. Och på Fredag kväll ska jag få dansa zumba. Jag har inte haft en så här sportig vecka sen Svenglish-vecka11 då jag bodde med en tjej i England som tog med mig både på springrundor och klättring. Efteråt gick vi till puben. Här blir det mest protein-shakes och vitamin-smoothies!
Hursomhelst är jag jätteglad att jag fick prova på konståkningen. Genom Svenglish har jag upptäckt att jag känner mig som mest levande när jag provar något nytt och utmanar mig själv hur läskigt det än är.
Svenglish: Vecka 25 - En Vegetarians Mardröm
Jag hade fruktat den här veckan i flera veckor. Som en del av Svenglish skuggar jag mina värdar på deras jobb om det är möjligt. Min nuvarande värd styckar grisar och gör färs på kor om dagarna. Som tur var behövde jag bara titta på, men det var tillräckligt äckligt för en vegetarian.
I England finns det fortfarande kvar traditonella slaktare där man kan handla närproducerat kött. Sveriges motsvarighet är manuella charker i matbutiker, men även de är på väg att försvinna eftersom folk köper mer färdigförpackat.
Butiken där min kompis jobbar ligger i ett samhälle nära min hemstad där dialekten är hemsk. En del av kunderna lät riktigt otrevliga även om de inte menade det, och sa ”dö” (uttalas som ö:et i dörr) istället för du. ”Dö, ja to ja sa ha en schinkebit te å koka” (Du, jag tror jag ska ha en skinkbit till att koka).
I slutet av dagen hjälpte jag till med att diska, sköljde av likdelarna från brickorna och hällde blodigt vatten i vasken. Och min mage vände sig utochin när jag blev visad oxtungan. Min kompis trodde att jag skulle vänja mig, men jag tackade nej till hennes erbjudande att vara med en till dag på jobbet ... För mig känns det lika jobbigt att äta ko och gris och lamm som att äta hund och katt eller andra husdjur, och det är därför jag har svårt att hantera kött överhuvudtaget.
Jag är ganska övertygad om att jag kommer förbli vegetarian i resten av mitt liv. Det är bättre för djuren, miljön och för hälsan. Jag var glad över att hitta några vegetariska och veganska produkter såsom havreglass och soyakorv i butiken, men i allmänhet tycker jag att det finns mer och bättre vegoalternativ i engelska affärer och där är produkterna bättre märkta: du behöver inte lusläsa innehållsförteckningar, det räcker med att titta efter texten ”suitable for vegetarians”.
BRA ANLEDNINGAR ATT BLI VEGETARIAN
Svenglish: Vecka 24 - Subtila skillnader - spelar storleken roll?
Så vad har du fått reda på? Vad är skillnaderna mellan England och Sverige? Folk frågar och frågar, men ju längre jag kommer med Svenglish-projektet desto svårarare blir det att svara.
Förutom de självklara skillnaderna som klimatet (det snöade igår i Stockholm!) så är det de mer subtila skillnaderna som jag tycker är intressanta. De kan vara svåra att upptäcka, men igår fick jag reda på att storleken har betydelse - eller inte.
Jag var på ett film/poesi/musik-evenemang med min värd och jag skulle beställa vin i baren. ’Vill du ha ett stort eller litet glas?’ frågade jag. Min värd tittade på mig, förstod inte riktigt. I Sverige finns det bara en storlek när du beställer vin, i allmänhet är det ett stort glas. Om du beställer vin i England har du nästan alltid ett val mellan 125/175 ml eller 250 ml.
Det är samma sak med öl. Jag var ute på en bar när jag bodde i Malmö och min värd frågade om jag ville ha en till öl. ’Jag vet inte,’ sa jag. ’Kanske en halv.’ Min värd såg förvirrad ut. I Sverige finns det bara en storlek: ”en stor stark”. I alla fall så finns det inte ”halva öl”. (Förutom om du går på en engelsk eller irländsk pub kanske.)
Så vad säger det här om kulturerna då? Att engelsmännen är mer nyanserade med sina olika storlekar? Att svenskarna vill bli fullare? Eller är det så att engelsmännen är mer petiga och kinkiga som bryr sig om storleken? Personligen så saknar jag att kunna beställa ett litet glas vin eller en halv öl, för ibland är ett stort glass eller en stor öl för mycket, speciellt i slutet av kvällen.
Svenglish: Vecka 23 - Det kollektiva livet
Den här veckan bor jag i det första och enda kollektivet under min Svenglish-resa. Fyra vuxna (fem med mig), två barn, en katt och en häst ingår i hushållet. Huset är från 1850-talet och ligger på landet utanför Umeå. Skogen finns överallt och det är ganska nära till havet. Varje dag serveras det vegansk mat. Ibland äter alla tillsammans, ibland äter de var för sig. Det finns en ”städsnurra” för att dela upp syssslorna, men den används inte längre. Trots det är det så välstädat det kan bli med småbarn i huset. Det är inte alls lika kaotiskt som i Lukas Moodysons film Tillsammans ...
I England bodde jag i några hushåll där det bodde fyra-fem personer, men för den skull var det inga kollektiv. Bara för att man bor med fler än en person som inte är familj eller vänner blir det inte automatiskt ett kollektiv. I England, åtminstonde i Brighton och andra strörre städer bor folk ihop för att de måste. Inte bara när de är studenter utan även när de kommer upp i 40-50årsåldern. Det är vanligt att personer som inte alls känner varandra innan skriver på hyreskontrakt ihop.
I Sverige är det mycket vanligare att folk bor själva och om man bor ihop med någon så väljer man oftast att göra det, och då är det inte främst av ekonomiska skäl som jag upplevde i England. Det finns kollektiv (communites) i England också såklart och liksom i Sverige är de ofta baserade runt någon politisk eller spirituell ideologi. Men vad jag försöker komma fram till är att i Sverige är det inte lika vanligt att man bor ihop med många personer om det inte är ett kollektiv och folk här är snabba att kalla alla hushåll med fler än två personer för kollektiv även om det inte är det. (På engelska finns ju orden flatmate och housemate: "lägenhetspolare" och "huspolare" som inte finns på svenska.)
Så vad är det då som gör ett kollektiv till ett kollektiv? Varför räcker det inte med att bo ihop med många människor? Jag har ännu inget riktigt bra svar, men just det här med att ha samma ideologier och värderingar verkar vara en förutsättning. Min värd som är vänsterorienterad skulle inte kunna tänka sig att bo med högermänniskor även om hon kan ha givande diskussioner när hon träffar dem ute. Hon skulle inte heller kunna bo med folk som äter kött hemma. Varför är det nästan alltid vänstermänniskor och väldigt ofta vegetarianer som bor i kollektiv då? Varför har moderater och köttätare inte upptäckt den kollektiva boendeformen?
Jag är nu inne på min tjugotredje Svenglish-vecka och har bott med så många olika personer på olika ställen att jag tror jag behöver bo helt själv i ett halvår bara för att ta reda på vad jag själv har för livsstil och vanor. I hela mitt liv har jag anpassat mig så mycket efter de jag bor med att jag inte vet om jag är ordningssam eller stökig, om jag är morgonpigg eller kvällstrött. Fast efter att jag har provat att bo själv är jag inte främmande för kollektiv. Om jag bara har ett rum där jag kan stänga in mig och skriva brukar det funka. Det är ganska skönt att ha människor omkring sig, att kunna välja om jag vill vara social eller ensam. Och om folk har barn finns det extra barnvakter. (Oj vad jag inte gillar det ordet förresten. Barn-vakt. Att vakta någon låter inte bra!)
Den här veckan har jag inget eget rum. Men jag har fått en skärmvägg så att jag får lite privatliv eftersom folk springer förbi min sovplats titt som tätt när de ska på toa. Sammanfattat har det varit en varierande vecka. Igår var jag uppe på hästryggen och häromdan var jag först på Öppna Förskolan och sen var jag med när mina värdar repade med sitt punkband. Imorgon ska jag på designutställning och jag har upptäckt att de säljer god vegansk korv på Pressbyrån här.
FOR MORE INFO (IN ENGLISH) PLEASE CLICK HERE
Svenglish: Vecka 22 - Uppe i Umeå
Om någon hade sagt till mig för ett år sen, då jag fortfarande inte hade kommit på Svenglish-idéen, att jag om ett år skulle befinna mig i Umeå och följa en arkeolog i en vecka skulle jag ha skrattat.
Jag var dum nog att åka till Björkarnas Stad utan vinterjacka och med kängor som läcker, så det första jag fick göra var att shoppa gummistövlar med fleecesulor. Årstiderna märks mycket tydligare i Sverige än i England, kanske för att det finns mer träd. Jag har aldrig varit så här facinerad av hösten förut, jag kan inte sluta titta på löven som skiftar i gult, orange och rött. Just årstiderna är något som många av de jag bott hos skulle sakna om de bodde utomlands, men förra veckans värd sa att det skulle räcka med vinter vartannat år ...
Utan det här projektet hade jag troligen aldrig hamnat så här långt norrut. Det märktes redan när jag bytte tåg i Sundsvall: luften låg som en isridå på perrongen. Lite som att resa från södra England till Skottland. Och det känns som om jag är lika långt ifrån min hemtrakt i Småland som när jag är i England. Faktum är att det tar ungfär lika lång tid att resa från Nässjö till Umeå som att resa från Nässjö till Brighton.
Tempot är lugnare här. Folk pratar långsammare och säger ”fara” istället för att ”åka”, det låter som om att de ska på en lång resa varje gång de ska hälsa på en kompis. Troligen för att det är så mycket avstånd här uppe. Jag har även fått lära mig ett nytt ord: ”he” som inte betyder ”han” som på engelska: det betyder ”ställa, sätta, lägga”, som engelskans ”put”.
Hur är det att följa en arkeolog då? Jo, lite som att umgås med en levande historiebok. Jag har följt med och tittat på utgrävningsplatser där de har hittat anläggningar med kokgropar, antagligen från järnåldern. Men nästa vecka kanske frosten kommer och då blir det svårt att gräva. Nu ska vi ut på myren och plocka tranbär!
P.S. Jag stannar en vecka till i Norrland - då ska jag bo i kollektiv lite utanför Umeå. D.S.
Svenglish: Vecka21 - Gud = Utomjordingar?
Förutom att vi mediterade, tittade på videoklipp om UFOn och framtida teknologi hade vi väldigt kul. (Se bilden.) Att tävla i stövelkast är inte särskilt högteknologiskt, men raelianerna är så fredliga att de glömde att räkna poäng ...
På kvällen gick vi upp för slalombacken för att titta på himlen. Jag såg mitt livs första stjärnfall, och min värd sa att för honom är det inte viktigt att se ett UFO; han tror att de finns där ute i vilket fall som helst, men att utomjordingarna har bättre saker för sig än att flyga förbi jorden hela tiden.
Raelianerna tror att det kommer bli möjligt för oss människor att skapa liv, både här på jorden och även på andra planeter i en inte alltför avlägsen framtid. Kanske att jag borde bosätta mig på en annan planet så att jag slipper välja mellan Sverige och England!
Klicka här för att läsa mer om Raeliska Rörelsen
Klicka här för att läsa mer om Paradism - ett arbetsfritt samhälle
FOR MORE INFO ABOUT SWENGLISH (IN ENGLISH) PLEASE CLICK HERE
P.S. Det har redan skapats enklare liv på jorden på konstgjord väg. I maj 2010 skapade en grupp forskare vid J Craig Venter Institute en ny fungerande dna-kod, som introducerades i en cell. D.S.
KÄLLOR
"VENTER CREATES FIRST SYNTHETIC SELF-REPLICATING BACTERIA FROM SCRATCH"
'Artificial life' breakthrough announced by scientists
Svenglish: Vecka21 - Gästbloggare hos Västra Götalandsregionen
Svenglish: Vecka21- Älgar och Xbox
Under Vecka10 av mitt Svenglish projekt tyckte jag att det var lustigt att den engelska familjen jag bodde hos tog med mig till en brittisk ”vildpark”, men de vildaste engelska djuren vi såg var uttrar och bävrar. Nu bor jag i Lilla Edet, bara en timma utanför Göteborg och på skogspromenaden som min värd tog med mig på såg vi två älgar! (En mor och en kalv.)
Det här är Vecka21 totalt och sjätte veckan av min svenska resa; precis som Vecka6 i England fick jag prova något nytt ... Min engelska värd lät mig spela ett krigsspel på datorn, men min svenska värd lät mig testa på ett Xbox-spel där jag åkte flotte nedför en flod och använde hela kroppen. Min värd håller på med den här aktiviteten som ett substitut för träning på vintern när det är för kallt och för mycket snö för att springa i skogen.
Svenglish: VeckaX - Skorna av eller på?
Svenglish: Vecka20 - En bit of England i Sverige
Jag är avundsjuk på min nuvarande värd. Hon får prata och höra engelska varje dag eftersom hon har tagit med sig en bit av England till Sverige i form av en engelsman. De bor i ett vackert hus på Österlen, det berömda slättlandskapet i Skåne där himlen är stor och man är omgiven av ett speciellt ljus.
Varje dag har jag varit ue och gått, promenerat i en halvtimma i varje rikting och jag har stött på en kyrka och några konstgallerier, men mestadels är det åkrar och traktorer bland de utspridda byarna där folk bor. Jag påpekade att i England skulle det vara ovanligt att gå mer i en halvtimma på landsbygden och inte stöta på en pub, och att jag saknade det. Inte för att jag skulle gå till puben varje dag, men bara att veta att det var möjligt skulle få mig att känna mig mindre isolerad. Detta påpekande ledde till en hetsig diskussion mellan mitt värdpar och frågan var om den svenska landsbygden hade något hjärta ... Självklart har den det! Det är bara annorlunda jämfört med England, kanske beroende på befolkningsmängden. Ibland tycker jag det ligger en frihet i faktumet att man inte kan promenera till en pub – det finns inget att fly till och man tvingas att ta itu med sig själv.
Förutom den engelska korven i kylen är det inget som är särskilt engelskt med mitt värdpars livsstil, bara språket då. Efter tre dagars konverserande på engelska har jag återgått till att tänka och drömma och skriva på engelska. I mit huvud bytte jag till svenska bara för några veckor sedan efter att ha haft engelska som mitt huvudspråk de sensate åren. Nu är jag förvirrad!
Min värds känsla är att svenska och engelska inte bara är olika för att de är olika språk, men hela strukturen och hur man uttrycker sig själv och gör sin röst hörd är annorlunda och skapar en engelsk identitet och en svensk identitet. Eftersom hennes pojkvän ännu inte behärskar svenska fullt ut måste hon behålla sin engelska identitet även om hon bor i Sverige. Han i sin tur saknar att kunna skämta med folk på sin egen hemdialekt.
Om jag bestämmer mig för att bo i Sverige hoppas jag att hitta engelska kompisar eftersom jag saknar min engelska personlighet och om jag bestämmer mig för att bo i England kommer jag anstränga mig mer för att umgås med svenskar – något jag hatade när jag först flyttade till Brighton. Det kan vara förvirrande, men också berikande att hålla två språk vid liv.
Svenglish: Vecka 19 - Kiss och Bajs
’Vad vill du ha på dig idag?’ frågar mamman.
’Bajs!’ svarar hennes femåriga dotter.
Det är fjärde veckan av Svenglish i Sverige och precis som den fjärde veckan i England så hänger jag med en ensamstående mamma och hennes barn (som bara är ett par månader äldre än barnet som jag bodde hos och lekte med i England). Vardagslivet är ungefär det samma: mat på golvet, kiss i sängen, inte vilja klä på sig och leksaker överallt. Men självklart finns det också en massa glädje: få smaka på (låtsas) bajssoppa, delta i en modevisning i vardagsrumet och ha kuddkrig.
Genom det här projektet har jag gått från att vara likgiltig till barn till att faktiskt tycka om (vissa) barn – de är en bra ursäkt att få klä sig i gardiner och prata om bajs, men jag vet fortfarande inte om jag vill ha mina egna ... Ikväll får jag uppleva hur det känns att inte kunna göra vad man vill hela tiden. Det är ett författarbesök som min värd (och jag) skulle vilja gå på, men istället planerar vi att titta på film lämplig för en femåring och äta chips. Alla föräldrar som jag har bott hos hittills säger att kärleken de känner för sina barn överstiger oron, vardagsstressen och de uppoffringar man måste göra. Jag antar att man inte fattar hur det är förrän man själv är i den situationen ....
Känslorna och vardagslivet för en förälder kanske är samma i Sverige och England, men jag börjar förstå att barnomsorgssystemet fungerar ganska annorlunda. I Sverige får barn vara på dagis eller förskola från en tidigare ålder och fler timmar vilket betyder att mammor kan jobba eller studera på heltid och det är också vanligt med pappaledighet. I Sverige börjar nu barn skolan när de är 6 jämfört med 7 som när jag var liten - engelska barn börjar när de är 4 eller 5 och det är inte ovanligt att en mamma stannar hemma tills dess, men det är ovanligt att en pappa är hemma överhuvudtaget. Hittills märks det att i allmänhet är kvinnor i Sverige mer fokuserade på karriären än kvinnor i England. Om det beror på bättre barnomsorg vet jag inte.
Karriär eller inte, det är ett heltidsjobb att vara förälder. Som ni kanske har förstått så älskar jag att prata om kiss och bajs – det verkar mer accepterat i Sverige, men jag är inte så glad åt att faktsikt ta hand om blöta lakan och att torka rumpor. Man kan inte ha det ena utan det andra ...
FOR MORE INFO (IN ENGLISH) PLEASE CLICK HERE
Svenglish: Vecka 18 - Skog eller hav? Betong eller bin?
Desto djupare jag går in i mitt Svengelska projekt, ju mer beslut måste jag fatta. Jag har insett att det inte bara handlar om att välja mellan Sverige och England. Det finns annat att ta med i beräkningen: jobba eller plugga? Singelliv eller familjeliv? Stad eller landsbygd? Skog eller hav? Jag vet inte vad det är jag spanar efter uppe i älgtornet ...
Den här veckan bor jag djupt inne i de Småländska skogarna, inte så långt ifrån där jag växte upp. När jag var nitton hatade jag mörkret, de höga förtryckande träden och de tysta sjöarna – jag ville bort och se lite ”verkligt” liv: betong och trafik och fulhet i allmänhet som passade bättre ihop med mitt humör. (Jag har dock aldrig bott permanent på landet, bara i en småstad som är omgiven av skog.) Jag flydde till England och hamnade i Portslade – i utkanten av Brighton – och tyckte att det var väldigt romantiskt med industrihamnen och lastfartygen. Boundary Road var grym: en gata där pluffsiga bleka människor grufsade i sig fish ’n’ chips (som jag uttalade ”ships”) med fingrarna. Men Brighton var bara en bussresa bort och jag förälskade mig i havet och de hippifierade punkarna som drack te i the North Laines.
I flera år föredrog jag havet framför skogen, men nu har jag ändrat mig. Det vackraste landskap jag vet är naturen i Småland. Att vistas här gör mig lugn och kreativ. Häromdagen spelade min värd gitarr i trädgården och jag låg på gräsmattan bland de fallna löven, skrev poesi och lyssnade på bisurr. Men en solig vecka i början av hösten är inte samma sak som en grå vecka på vintern då det är för kallt för att gå ut och vägen är en slaskröra. Hur länge skulle det dröja innan jag blev uttråkad och rastlös? Hur länge innan jag började sakna strandpromenaden i Hove? (Där det ibland är varmt nog att dricka te på stranden i januari.) Min dröm är att bo vid en sjö i Smålandsskogarna på sommaren och vid havet i Brighton på vintern. Eller idealistiskt: Brighton på våren och hösten och någonstans riktigt varm på vintern som Thailand t ex.
Något annar jag har funderat på (det här blogginlägget är ganska långt - det verkar som det finns mer tid på landet) är om man alltid längtar efter sin barndoms landskap vid något tillfälle. Jag läste en artikel om en gammal grek på ett svenskt ålderdomshem som såg solen gå ner bakom träden, men fortfarande tänkte på solen som gick ner i havet på ön där han växte upp. Jag tror att om jag dog i en solstol på piren i Brighton skulle jag drömma om den svenska skogen, och om jag dog under ett träd i Småland skulle jag drömma om Engelska Kanalen.
Jag har utsikt mot en kyrka från 1200-talet med tillhörande kyrkogård. Jag ser även en traktor och några kor om jag vrider på nacken. I rummet intill mig finns en replokal. Landsbygden är inte död!
Svenglish: Vecka17 - Ales Stenar - Sveriges Stonehenge
