Svenglish - Living Lollo

Alla mina dagböcker har namn. Alla heter något som börjar med "The so-called ..." För när jag började med dessa dagböcker var jag ett stort fan av TV-serien Mitt så kallade liv. När jag började denna dagbok kände jag att slutet var nära. Inte bara slutet på året och slutet på min mormors liv. Men slutet av mitt romanprojekt Replacing Angel.

Fjärde omkskrivningen är klar och jag har börjat på den femte. Jag tillbringade hela helgen i sängen med Polly (ja, jag döper även mina datorer). Jag läste igenom Replacing Angel högt för mig själv. Fast jag klarade bara av 200 av 300 sidor och jag läste inte högt hela tiden för min hals gjorde och gör fortfarande ont.

Femte omksrivningen. Herregud kan hon inte skriva, varför måste hon skriva om så många gånger? Ja, det frågar jag mig själv också. Men nu handlar det verkligen om pet. Som att byta ut OK mot okay. Har även försökt hitta synonymer till "dricka". 11 gånger har jag använt "gulp", 15 gånger "swig" och 30 gånger "sip". Och "drink" hela 60 gånger ... Är det för mycket drickande i boken? Men man får komma ihåg att jag skriver från ett realistiskt perspektiv och karaktärer dricker inte bara öl och vin. Även vatten och te förekommer ofta.

Det som är svårast är att försöka snygga till karaktären "the Man". Han måste bli lite snällare för att läsaren ska förstå att de andra karaktärerna överhuvudtaget vill umgås med honom. Han måste bli snällare utan att förlora sin sjuka sida ... Inte lätt.

Mitt mål var att bli klar med Replacing Angel i år. Jag får nog skjuta upp det en månad. Väntar fortfarande på mer kommentarer från 4 olika läsare och även om kommentarerna kommer före årsskiftet är det inte säkert att jag har tid att ta itu med dem ...

Seperationsångesten är också nära ... något som jag har jobbat med i två år är snart över och det är mycket skrämmande! Jag har studerat Julia Cameron's Walking in this World och hon skriver att skriva klart en bok kan göra att man känner sig självmodsbenägen ... Nu är det inte så illa men jag förstår vad hon menar. Hon jämför även slutet av en kreativ process med att bestiga ett glasberg, man känner hela tiden att man halkar, men det gäller att hitta små skrevor där man kan få fäste med fötterna ...

Så svårt att översätta från engelska så här kommer citat från ovan nämnda bok: "Completing a draft of a novel may spark thoughts of suicide rather than celebration" och "I slither down every time I try to clamber up./.../ This delicate and treacherous stage, the glass mountain of creative doubt, is a slippery slope we face alone. It is on its icy flank that we must find small footholds, edging our way upward from concept to actual conception - a difficult birth, as pivotal as conquering our creative Everest."

Ikväll gick jag på bio och såg The Road som är baserad på Cormac Mccarthys roman med samma namn. Mest gick jag dit för att jag ville se Nick Cave (igen) som skrivit soundtracket tillsammans med Warren Ellis från the Bad Seeds. Efteråt svarade Nick Cave och reigssören John Hillcoat på frågor. Jag frågade inget, men min bibblokollega Barney övertalade mig att fixa ett foto ... (Tack!)

Det är övernaturligt att träffa någon som man beundrar. Även om Nick Cave är en människa och verkar helschysst som inte låter hans framgångar stiga honom åt huvudet så blir jag helt paralyserad i hans närvaro ... Det är så mycket jag skulle vilja säga! Att hans album No more shall we part hjälpte mig igenom min ensamma tid i Thailand. Att hans texter är en stor inspiration till mitt romanprojekt Replacing Angel. Hela året har jag lyssnat på Nick Caves sånger när jag har skrivit och när jag träffar mannen bakom musiken är det som om mannen och musiken är två separata ting. Som om jag byggt upp min egen personliga relation med texterna och inte bryr mig ett skit om vad de betydde när Nick Cave skrev dem. Och det är på någotvis meningen med all konst: verket i sig självt borde vara så bra att det inte behövs en kändis eller ett vackert ansikte för att sälja ...

Så vad tyckte jag om filmen? En framtidsdystopi där en far och en son försöker överleva genom att vandra över kontinenten amerika. De hoppas att allting kommer ordna sig när de väl når kusten ... Men det är där allt slutar. Eller börjar på nytt om man så önskar ... Jag vara nära att gråta flera gånger på grund av den täta, fina relationen mellan far och son. Jag gillade den dystra atmosfären och pianomusiken. Däremot kommer scenerna som involverade kannibalism jaga mig i mina drömmar ... Det är därför jag föredrar att läsa så att jag kan skapa min egna bilder. De är aldrig så hemska som de som händer mitt framför ögonen på en ... Jag är glad att ingen har gjort en film baserad på Nick Cave's Murder Ballads!

Jag tror att det har regnat varje dag i typ två veckor
jag har blivit dygnsur mer än en gång
för att jag är väderoptimist och trotsar
genom att inte packa ner regnkläder
Äger inte ens ett paraply
bara ett stort rött åbäke
som ligger under sängen och är trasigt

Det är så många som dör
en bibliotekskollega som olyckligt dog av en överdos förra Halloween
mormor som dog av ålderdom och sjukdom
en poet som blev mördad

Och jag sitter i nattlinnet och snart är det eftermiddag
i alla fall efter engelska mått
efter klockan 12
och jag har en lista som jag behöver bocka av:

*ändra smågrejer i Replacing Angel, t ex hitta på ett nytt ställe där Angel träffade the Man
inte tillräckligt romantiskt med en tågstation

*maila sista tredjedelen av Replacing Angel till min kritiker Rob och nya slutet till min kritiker Laura

*maila början av Replacing Angel till Lotus och Annalivet för att få nya ögon på det som är viktigast av allt: början

*gå igenom kritik jag har fått av Sara

*fundera över om jag ska skicka början av Replacing Angel till en förftattare och poet i Brighton som säger att han kanske kan fixa en agent åt mig om han gillar vad han läser ... (men jag är misstänksam efersom han verkar överdrivet angelägen och jag undrar vad han har i kikan ...)

*läsa ett manuskript och lära mig repliker tills ikväll eftersom jag har lovat en vän att vara med i hans amatörfilm som är en sån amatörproduktion att de inblandade knappt vet hur en videokamera fungerar

*power walk

Just nu känner jag inte för att göra något av ovan nämnda punkter. Kommer liksom inte igång idag. Men jag har i alla fall fått i väg en "workshop proposal". Har blivit erbjuden att göra skrivar-workshops på Hove Library nästa år och de inblandade ville ha ett officiellt papper på vad jag tänker göra och vad jag vill ha betalt och så vidare, om jag behöver något speciellt material. Just nu kallar jag projeket för "It's raining words" och har tänkt att deltagarna ska få smaka på smaksatt vatten och skriva om sina sinnesintryck. Bland annat. Bland annat. Bland annat. Blah Blah Blah. Kan någon komma hit och borsta mina tänder?

Mormor 1929-2009

Bilden är från mormors 80-årskalas i slutet av april.
Here today, gone tomorrow.

Idag är jag hemma från jobbet.
Mest för att det är svårt att hantera sorg i offentligheten.
Folk som säger "how are you?" utan att mena det,
ofast finns det inte plats att svara.
Man ska svara standardsvaret "I'm OK."
eller "I'm fine" om man har en riktigt bra dag
eller "Not too bad" ifall man har en dålig dag.
Det finns inte plats att hantera dödsfall.

Men på ett sätt känner jag mest lättnad,
som om tårarna är slut.
Jag har redan gråtit mycket eftersom mormor varit sjuk
och svag ända sen kalaset ...
Så jag var beredd, om man nu kan vara det.

Det som känns svårt är
att jag tänker på hur lite jag verkligen pratade med mormor.
Hur våra konversationer mest handlade om mat och väder och kläder.
Hur mycket mer jag kunde ha ansträngt mig,
frågat mer om hennes barndom.
Hon var enda flickan i familjen och hade 8 bröder ...
Jag önskar att fler människor var mindre rädda för
att simma under ytan.

Det jag vill minnas och lyfta fram med mormor
är hennes kämparglöd och livsgnista.
Utan den kämparglöden hade hon nog varit död för tio år sen.

Och nu när jag är mörkhårig kan hon verkligen vila i frid
eftersom hon avskydde mitt rödrosa hår ...

p.s.
Bara en timma innan mormor slutade andas
stod jag på scen.
Det var en annan grej mormor inte kunde förstå.
Hur jag, som var så blyg när jag var liten, kan framträda för en stor publik.
LÄS MER HÄR.
d.s.

Det här inlägget kommer inte handla om ifall filmen är bättre än boken eller tvärtom. Det finns inte ens en bok. Bara en film. Det kommer snarare handla om att se på film eller läsa böcker.

En del verkar bli förnärmade när jag säger att jag inte har sett speciellt många filmer i mitt liv och inte kan nämna några skådisar förtuom Johnny Depp och Jim Carey typ. I genomsnitt ser jag 5 filmer per år. Det kanske beror på att jag aldrig har haft tillgång till min egen DVD eller video. Det var inte förrän förra året jag upptäckte att jag kunde se på film genom Polly (min laptop). Så det visar väl på att jag inte är speciellt angelägen ... Kanke beror det på att jag inte tittade speciellt mycket på TV som barn och tonåring. (Tack mamma och pappa för att ni inte lät mig ha TV på rummet, å andra sidan kan jag inte komma ihåg att jag någonsin frågade efter det heller ...) Kankse beror det på att jag såg några dåliga Hollywood filmer och blev avskräckt; jag trodde att det var de enda filmer som fanns ... Speciellt hade jag problem med (och har fortfarande) actionfilmer. (Broder Daniel: notera att jag inte gjorde särskrivning här.) Det går för fort för att jag ska fatta. Jag tappar handlingen och vet till slut inte vem som är "the good guy" och vem som är "the bad guy".

Det känns som att jag har mycket att ta igen. För ett par år sedan, tack vare att jag jobbar på bibblan, upptäckte jag att det fanns andra slags filmer. Alternativa filmer, som ofta utspelar sig i Frankrike, Polen, Rumänien eller något annat europeiskt land som inte är Storbritanninen ... Även asiatiska filmer tilltalar mig ... Huvudsaken är att det går SAKTA och att handlingen är mer än stämning än en invecklad intrig ...

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag sett två filmer på mindre än en vecka! Kanske för att jag skjuter upp redigeringen och omskrivningen av slutet av Replacing Angel. Märkligt nog känner jag inte alls för att läsa just nu, förutom handboken Writing Fiction av Janet Burroway.

Filmen jag kollade på ikväll var 4 Months, 3 weeks and 2 days av Cristian Mungiu. Den utspelades i Rumänien under kommunisttiden på 80-talet och handlade om en tjej som gjorde illegal abort. Men egentligen handlade det om tjejens kompis ... Det fick mig att reflektera över Replacing Angel. Man kan tro att mitt romanprojekt handlar om Angel - tjejen med dramatiskt liv - men egentligen handlar det om hennes kompis Natalie. Så nu känner jag mig lite motiverad att forstätta att jobba med slutet ...

Men tillbaka till ämnet ... Jag själv blir förnärmad när jag stöter på folk som inte läser. Tråkigt nog, enligt mina åsikter, ser folk mer på film än vad de läser böcker ... Det inkluderar många av mina goda vänner och kollegor på bibblan. I min värld kan en film aldrig ersätta en bok ... Jag föredrar att skapa mina egna bilder i huvudet och ta det i min takt. Ofta tappar jag handlingen i en film för att jag ser något som får mig att tänka på något annat och vips är associationsmaskinen igång ... Detta händer även när jag läser, men då finns fördelen att man kan stanna upp och andas och tänka efter varje paragraf eller stycke. Visst kan man klicka på paus när man ser en film, men det är inte lika smidigt, speciellt inte om man associerar till något var femte minut och dessutom tittar på film med någon annan ... Jag gillar inte ens att se på film med kompisar för det får mig att känna mig trög för att jag inte fattar saker som de gör ...

Det finns så klart andra fördelar med böcker. Man kan ta med sig dem och läsa varsomhelst. Man kan läsa lite här och där om det så bara är 10 minuter om dagen. När man tittar på film måste man avvara minst två timmar och eftersom tid är så värdefullt för mig är jag rädd att slösa borta två timmar på skit, dessutom är det inte ofta jag har två timmar över som jag kan göra vad jag vill med ... Att läsa är mer aktivt, man måste tänka mer och dessutom vända blad ibland istället för att bara stirra på en skärm ...

Så ... kära bloggläsare ... hur många filmer har ni sett och hur många böcker har ni läst i år?

Jag har läst 28 romaner eller novellsamlingar och sett 4 filmer. Jag kommer nog komma upp i mitt genomsnitt av 5 filmer eftersom jag vill se Let the right one in och vill jämföra den med boken Låt den rätta komma in av John Ajvide Lindqvist. Det blir extra intressant eftersom jag läste boken på svenska och tänker se filmen på engelska. Fast den är på svenska med engelsk text ... När jag väl har sett filmen kan jag återkomma med ett nytt blogginlägg som verkligen handlar om ifall filmen är bättre än boken eller tvärtom.