Svenglish - Living Lollo

Min bekant Solera gav mig i uppdrag att skriva en dikt inspirerad av orden
rain
blood
flower

Jag lyckades inte klämma in någon blomma. Men regn och blod blev det.

Dikt blev det inte. Prosadikt istället.

LÄS DIKTEN HÄR

Förra veckan var hektisk.

Måndag: Jag skrev en dikt, utmanad av en kompis som gav mig orden "rain" "flower" "blood". Jag utelämnade blommorna och skrev om ett blodigt regn ... Jag förberrede även tisdagens föreläsning.

På eftermiddagen kvällen träffade jag bekanta från Bali-Thailand, visserligen inget att göra med mitt författarliv ... men ändå ... Förutom att jag fick spela lite teater/gå in i en karaktär eftersom jag inte kände mig så glad.

Tisdag: Jag föreläste om mitt skrivande och mitt liv på Loxdale Centre, skolan där jag läste engelska i tre månader när jag först kom till Brighton, 2001.

På kvällen träffade jag Sanna. En tjej jag har haft kontakt med via internet eftersom hon är ett fan av min bok Punkindustriell hårdrockare med attityd. Kände igen mig mycket i Sanna ... lite som att träffa mig själv när jag var nitton-tjugo och inte riktigt visste vad jag skulle göra med mitt liv ...

Ondsag: Kreativt möte med Sue. Som blev inställt. Istället svarade jag på emails, förberedde mig för helgens skrivarfestival.

Torsdag: På morgonen redigerade jag min novell, THE BUTTER DISH, och skickade iväg till en tidning och gjorde lite research vad det gäller tidningar som publicerar noveller.

På kvällen organiserade jag en författarafton (Ed Hillyer & Jonathan Kemp) på Hove Library där jag jobbar deltid. Det var första gången jag faktiskt tyckte det var kul att organisera en "event" (varför finns inte det ordet på svenska? evenemang låter så stelt.) Kanske för att min manager inte var närvarande och jag kände mig mer fri att styra och ställa som jag ville ... Pratade även med en agent som visade intresse för min engelska roman, Replacing Angel. (Ska maila mitt manus till honom den här veckan.)



Fredag-Söndag: Deltog i Chichester Writing Festival där jag knöt nya kontakter. Bland annat en författare från Island och en översättare från Bulgarien. Läs mer här.

Den här veckan är mindre hektisk. Förhoppningsvis får jag tid att SKRIVA. Nu när mitt huvud bubblar med inspiration från skrivarfestivalen. Jag längtar efter att börja på en ny roman. Men jag kan liksom inte, inte än. Inte förrän Replacing Angel har kommit till ett bra hem. (Författare är ganska hemska, de lämnar ju över sina bebisar till socialarbetare och fosterhem, dvs agenter och förlag ...)

Min novell, Next of Kin*, är finalist i Ilkley Literature Festival's tävling!!!
Alltså bland hundratals inskickade bidrag är min bland de 15 bästa
och nu ska författaren Barbara Trapido läsa och välja sin favorit ...
Spännande!
Jag tycker själv att jag redan vunnit. Genom att bli finalist har jag fått bevis på
att jag verkligen kan skriva på engelska.

Min andra novell, Lovers of the Planet, som också blev finalist i en tävling
kan ni läsa om här.

Vad de här två novellerna har gemensamt är att jag verkligen gillar dem
och kände att de var viktiga för mig när jag skrev dem.
Så ett tips är: skriv om det du verkligen känner passion för!


*Närmast Anhörig

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA OM SARA STARKSTRÖMS RAGGNINGSBOK I AFTONBLADET!

det är nu drygt ett år sen hon gifte sig med sig själv och hon har gått från framgång till framgång ...
en riktig inspiration!!!

HÄR KAN MAN KÖPA GAME GIRL

HÄR KAN MAN VINNA GAME GIRL

Igår var jag på något som kallas Write Club. En tillställning i Brighton där man träffas och skriver. Kvällen har 6 olika rundor. Först skriver man i 2 minuter, sen i 5 mintuer, sen i 10 minuter. Efter en liten rast börjar man igen och skriver i 10 minuter, 5 minuter, 2 minuter. Efter varje runda är alla tvugna att läsa upp vad man skrivet.

Det finns bara en regel: be inte om ursäkt

Det är ingen som förväntar sig att man ska skriva ett mästerverk på 2, 5, eller 10 minuter. Därför får man inte säga "det här är skit" innan man läser upp. I alla skithögar finns det åtminstone något som glänser. I alla fall om du eller din  hund har svalt pengar ...

För att hjälpa inspirationen på traven har man en bild att titta på vid varje runda. Igår hade vi bl a en bild av en clown som speglade sig, en klänning på en galge i en garderob, ett fönster med en utsikt, två människor som var på väg mot ett hus.

Jag blev inte nöjd med något av det jag skrev. Men det är inte det som är meningen . Meningen är att hålla skrivarmusklerna igång. Jag uppmanar alla som vill skriva att kolla på bilden ovan, sätta klockan på tre minuter och skriva vad som faller en in.

Likaväl som att en joggare inte kan springa ett maraton utan att träna så kan en författare inte skriva en roman utan att träna. Det är inte alltid roligt att träna. Man fattar inte vad man ska ha det till. Men även om man bara skriver skit så håller man musklerna igång.

Författarcoachen Johanna Wistrand brukar lägga ut  bra bilder på sin blogg som man kan skriva till.

(Lotus - kanske är det det här du menar med minimaror ...)

Det här skrev jag om clownbilden på 2 minuter:

"And there I was putting on my mask. But lately my real self had started to feel more like a mask than the mask itself. Because the mask wasn't a mask as such. It was just paint. I was born white now i made myself even whiter as if to prove something. The smile at the back of the mirror never let me down."

Idag var jag för tredje gången och föreläste på Holavedsgymnasiet i Tranås i samband med gymnasie-ettornas Livskunskapsdag.

Jättekul att vara tillbaka. Men det var en del rastlösa killar i publiken som gjorde mig nervös ... I och för sig hade de suttit på rumpan och tryckt sen klockan åtta på morgonen och min föreläsning var precis innan lunch, så det var väl hungersmonster i magen också.

Fast annars var de allra flesta tysta och nyfikna och jag fick bra kontakt med pubilken. Blev alldeles varm när några tjejer kom fram efteråt och sa att de redan läst Punkindustriell hårdrockare med attityd och att de älskade den ...

Som vanligt under mina föreläsningar läste jag en bit från min dagbok när jag var 16. Här kommer en annan bit:

Tis 2 feb 1999

"Fatta att livet suger. Jag vill ha ett liv. Om det inte vart så jäkla mörkt och kallt hade jag kanske stuckit bort till Pernilla. Jag är så jävla ful. Det har förstört mitt liv. Allt hänger ju på utseendet fast man inte vill erkänna det. Jag funderar på att färga håret grönt. Då vet man i alla fall varför folk stirrar på en. De enda anledningen atill att folk glor på mig måste vara att jag är så ful och försöker vara nån punkwannabe. Om jag hade spygrönt hår skulle alla verkligen ha rätt att prata om mig."

Oj, oj vad ego jag var ... Varför trodde jag att alla stirrade på mig och pratade om mig? Haha.

Läs mer om mina föreläsningar i Nässjö och Tranås genom att klicka här.

Det är svårare att föreläsa i Nässjö än i någon annan stad.
Jag kan nämligen inte ljuga eller försköna min verklighet.
Det finns för många som känner, eller kände mig.
Inte för att jag behöver ljuga, men ibland är det svårt
att komma ihåg exakt hur det var ...

Plus att mina känslor för Nässjö kan beskrivas som hatkärlek.
Det är svårt att prata skita om Nässjö
inför folk som faktiskt bor där ...
Utan Nässjö skulle det ju inte blivit någon bok ...

Majgull Axelsson sa att om hon skriver aldrig om sig själv
för då blir det bara ljug.
Men om hon ljuger så blir det sanning ...

Det är lite så jag tänker också.
Punkindustriell hårdrockare med attityd är ett riktigt hopkop av sanning och lögn.
Känslorna och tankarna är helt sanna dock.

Jag körde samma föreläsning både i tisdags och onsdags,
men publiken var väldigt annorlunda.
På tisdagen i Konsthallen (anordnat av biblioteket) var det mest medelålders kvinnor.
(Förutom ett par gamla klasskompisar. En av dem var Emma (bilden). Det var även Emmas rum i garaget på Trädgårdsgatan som blev inspiration till Amandas rum i boken ...)
På onsdagen på Ungdomsgården var det mest unga tjejer. Jättekul eftersom en del av dem just nu går på Brinellgymnasiet där romanen utspelar sig. Det var också tjejer från skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola.

Även om PIHMA blivit stämplad som en ungdomsbok är det lika många vuxna som ungdomar som säger att de känner igen sig i osäkerheten och utanförskapet och utseendefixeringen.

Imorgon ska jag till Holavedsgymnasiet i Tranås och föreläsa i samband med ettornas Livskunskapsdag.

http://thegamegirl.blogg.se/2010/september/game-girl-i-tv-programmet-30-minuter.html

Klicka på länken ovan för att höra Sara Starkström prata om sin Game Girl.
Tjejernas nya guide i dejtingdjungeln.
Men som jag nämnt tidigare.
Innan man börjar dejta någon måste man dejta sig själv
så första delarna i Game Girl handlar om självförtroende och social kompetens.
Mycket intressant.

Game Girl har även en blogg: http://thegamegirl.blogg.se/

Jag är bra på att skriva. Det lönade sig att skicka iväg massa noveller till tävlingar här om veckan. Min novell Lovers of the Planet var "shortlisted" i Spilling Ink Reviews novelltävling och kommer även att publiceras i deras årliga antologi! Jättekul. Inspirationen till novellen fick jag efter att en tjej knackat på min dörr hemma i Hove och "tvingat mig" att gå med i Friends of the Earth. (en organisation som kämpar för miljön)

Pappa är bra på att odla solrosor. Hans blomma vann trejde pris i Nässjö solrostävling ...

Igår var jag och lyssnade på Majgull Axelsson, som liksom jag är i Nässjö den här veckan för att föreläsa i samband med invigningen av det nya kulturhuset.

Majgull bodde i Nässjö från när hon var 5 år till 18 år. Hon ser tillbaka på det som en bra tid. Men når hon berättar om 50-talets Nässjö är det några som har jämfört Nässjö med den amerikanska södern. Det fanns en väckelserörelse samt att rasismen var utbredd. Även om det inte fanns några svarta människor att stöta ut så fanns det "tattare" som man behandlade mycket illa ...

Det är tattarna i Nässjö som Majgull har skrivit om i sin första roman, Långt borta från Nifelheim. Vi gjorde ett bokbyte. Jag fick Nifelheimboken och jag ska skicka Punkindustriell hårdrockare med attityd till Majgull. Båda böckerna utspelar ju sig i Nässjö men under olika perioder. Fast ibland undrar jag om det är så stor skillnad mellan 50-talet och 90-talet ...

Majgull skriver: "Vi gick håglöst runt staden, till Ingsbersparken och Södra Torget, Storgatan upp och Långgatan ner, på spaning efter äventyr som aldrig kom. Staden var alldeles tyst. Någon gång hörde vi ljudet av en moped långt borta, rätade på ryggarna och började hoppas, bara för att sekunderna senare sjunka ihop igen."

Även om Majgull är glad över sin tid i Nässjö och saknar "tillhörigheten" tror hon aldrig att hon skulle ha blivit författare om hon stannat kvar ...

Då: Louise Halvardsson 2006, foto taget (Fagertofta gravfält) av Sky Apperley
inför publicering av Punkindustriell Hårdrockare med Attittyd (Författarhuset, 2007)



Nu: Louise Halvardsson 2010, foto taget (Doolin, Irland) av Sky Apperley
inför framtida publicering av Replacing Angel.



Jag har bytt bild på min hemsida eftersom jag faktiskt inte har rosa hår längre.
Dessutom har jag åldrats något på fyra år ...

Imorgon och på onsdag ska jag föreläsa i Nässjö i samband med invigningen av det nya Kulturhuset.

Tisdag: 19.00 Konsthallen (vid ingången till biblioteket)
Onsdag: 20.00 Ungdomsgården

Båda kvällarna är GRATIS, men om ni vill vara säkra på att få en plats kan man boka biljett genom biblioteket.