John Cage & nya sätt att skriva (flumma)
förr-förra torsdagen var jag del av ett performance som hyllade John Cage
(en numera död amerikansk experimentell artist-musiker-konstnär-poet)
en del av performancet gick ut på att publiken hjälpte mig att skriva
en mesostic (bilderna får tala!) på mitt linne som jag hade på mig
jag framförde även en dikt som jag kallade "7-day-diary"
och publiken fick välja om de först ville höra
dator, människa eller telefon.
vad jag gjorde var att jag:
skrev ner den första email-raden jag fick varje dag i en veckas tid
skrev ner det första någon människa sa till mig varje dag under en veckas tid
skrev ner den första meningen i dagens första SMS under en vecka
sen blandade jag lite hejvilt och en snubbe i bandet som jag improviserade med
läste upp veckodagarna t ex "Friday"
och om publiken sa "human being" var jag tvungen att läsa upp det första någon sa till mig på fredagen den veckan och det råkade vara min hyresvärdinna som sa "This is my royal wedding outfit!"
vissa email jag fick var på svenska så en del grejer sa jag på svenska ...
veckans skrivtips:
börja på valfri dag
skriv ner
1. det första någon säger till dig
2. den första SMS-raden du får
3. den första email-raden du får
gör så varje dag i 7 dagar
blanda sen hejvilt och skriv en dikt
(känns ganska inspireat av Yoko Ono när jag tänker på det, hennes grapefruit-bok om ni känner till den, Yoko var ett fan av Cage)
LÄS MER om mitt performance HÄR
en Vägg med Vaginor
Var på en underbar utställning i måndags (en del av festivalen i Brighton).
Om du har ångest för hur du ser ut "där nere" kan du sluta ha ångest nu!!!
Efter att ha sett så många olika vaginor har man inget att oroa sig för.
Det är tragiskt att det blir mer och mer populärt att skönhetsoperera sin snippa.
Helt sjukt tycker jag!!! Utställningen visade ett par vaginor före och efter skönhetsoperation
och skillnaden var inte speciell stor. Alltså de tjejer som valt att operera sig såg helt normala ut innan kosmetiskt ingrepp ... Så var stolt över din vagina/snippa/slida/mus/fitta eller vad du föredrar att kalla den ...
Hår växer ut, men hål växer inte alltid igen.
Hjärtat Power Off
Josefin Schygge debuterade som författare 2009 med ungdomsromanen Hatar att Älskar, som jag bloggade om här. Josefin har precis kommit ut med sin andra roman, Hjärtat Power Off.Just nu är Josefin ute på bloggturné och jag har äran att ha henne som gäst på min blogg. Nedan svarar hon på mina frågor.
1. Hur upplevde du det att skriva andra boken jämfört med första boken? Vad var svårare/lättare?
Att skriva andra boken var en utdragen process, medan den första gick betydligt snabbare och faktiskt också lättare. Jag har nog aldrig skrivit om en text så mycket som den här och då finns “Hatar att älska” i inte mindre än sju olika versioner …
2. Minns du när du först fick idéen till HPO? Hur började det hela?
I början av 2009 vikarierade jag på en högstadieskola i Jönköping. Där träffade jag Sara, Kalle och Amanda eller delar av dem i alla fall – personer som var som de. Det hela började i en nyfikenhet på vilka dessa personer var, vad de gjorde när de skolkade, varför de var “struliga”. Men alla händelser i boken är mina fantasier, liksom Sofie är helt påhittad.
3. Skrev du fritt och vilt eller hade du en planeringen som du följde?
Jag skrev utifrån ett slut. Det är ofta så jag tar mig fram genom mina berättelser, mot ett specifikt slut. Vägen dit ligger öppen och ändras flera gånger under tiden jag skriver.
4. Hur ser din skrivrutin ut? Visst antal timmar om dagen? Speciell tid? Eller när andan faller på?
Min skrivrutin är att det inte finns någon rutin. Skrivandet får anpassa sig till hur livet ser ut i övrigt. Tidigare har jag ofta skrivit på mornar och förmiddagar. En tid var det söndagar. Nu är det kvällar.
Tack Josefin! Jag tycker det är jättespännande när man utgår från verkliga personer och sen fantiserar ihop sin egen historia. Kan verkligen rekommendera båda Josefins böcker, eftersom de tar itu med hur det känns att vara ung, och hur svårt det kan vara.
Här kan man köpa Hjärtat Power Off. Utgiven av Författarhuset. 
Performance Art
Så här glad och inspirerad blir jag av Performance Art!!!
Att se en bra Performance Art Show är att som att läsa en superbra roman
som man vill läsa om när man precis lagt den ifrån sig.
Jag vet inte om det finns någon svensk översättning på Performance Art???
I alla fall så älskar jag Performance Art.
Min definiering på Performance Art är att se på "live konst"
något som inte riktigt är teater, inte riktigt är poesi, inte riktigt är konst ...
men något som händer, något som vill säga något ...
Någon befinner sig på en plats och gör saker eller säger saker ...
I går var jag på en Performance Art föreställning som hette "The Customer is Always Wrong"
son handlade om en snubbe som varit 3 månader i Kina.
Han pratade eller gjorde typ en monolog om sina erfarenheter och använde skum rekvisita
t ex en dansande docka och en tygfisk.
Han pratade kinesiska och samdtidigt (eller typ precis efter) läste en kinesisk tjej upp översättningen ...
Meningen var att skapa den förvirringen som oftast uppstår i ett land där man inte talar språket eller förstår kultruen ...
Från början skrev en mansuet på engelska, men tyckte inte att det funkade, så han skrev det på mycket lätt engelska och bad någon översätta till kinesiska. Han kunde knappt någon kinesiska själv, men lärde sig det kinesiska mansuet utantill och pluggade in varje ord ... Sen översatte han det kinesiska mansuet i ett datorprogram som liknar Google-översättningsprogrammet men som är mer simpelt och översätter mer ord för ord. Så det var datoröversättningen som den kinesiska tjejen läste upp ...
Det kändes som om jag var tilllbaka i Thailand där jag vistades i fem månader och kände mig oerhört frustrerad för att jag inte kunde kommunicera med lokalbefolkningen. Främst för att jag inte kunde språket, men också för att kulturen var så annorlunda ... Hela grejen med att man uppfattas som jätterik. Och även om man är rik jämfört med lokalbefolkningen så är man inte rik i sitt hemland ...
Läs mer om The Customer is Always Wrong här
Och på torsdag ska jag vara med på ett Performance Art-happening! (Det är jag som är "performance" på flygbladet ...)
Brighton Festival & Brighton Festival Fringe (kulturfestival och alternativ kulturfestival) pågår hela Maj! I fredags såg jag en cirkus-akrobat-eld-föreställning som var en modern tappning av rödluvan ...
FEAR MAKES THE WOLF LOOK BIGGER
(om man är rädd för något blir faran större, var inte rädd!)
Runda Listor
Hjärnan är tydligen bättre konstruerad för mind-maps än för listor ...
så när jag känner att jag har mycket på gång brukar jag göra "runda listor" ...
De flesta av mina listor har att göra med skrivprojekt eller performance-projekt
och det hjälper mig jättemycket att se vilka bollar jag har luften ...
Det är mindre stressigt att att titta på ovan planering än att skriva en punktlista ...
(Jag kallar alltid mina listor typ "May and everything after" eller i detta fall "Easter and everything after" efter Counting Crows briljanta album "August and everything after")
Glasögonorm
"Jag vill bara säga att jag älskar din bok!!! Har utan att överdriva läst den över tio gånger, ibland när jag läst klart den så börjar jag om direkt!
Tre och ett halvt år sedan Punkindustriell hårdrockare med attityd blev publicerad och jag får fortfarande "fan emails". Jag blir lika glad varje gång. Kanske gladare för varje gång. För att vad jag skrev var så viktigt för mig och för att det är så enormt stort att det kan vara viktigt för andra människor också.
Och varje gång någon skriver något positivt om PIHMA blir jag själv påmind om hur viktigt det är att VARA SIG SJÄLV.
Något som jag fortfarande har svårt för är att visa mig själv för andra när jag bär glasögon. Jag lovar att många säger "men jag visste inte att du hade glasögon". Jag fick glasögon när jag var 6 år och jag har ett jättetydligt minne av att efter att vi varit hos optikern och gick över ett övergångsställe så frågade jag mamma "Tycker du att jag är ful nu?" På något vis fanns det i min hjärna redan som 6-åring att det var fult att ha glasögon ...
På lekis var jag den ENDA i hela lekisgruppen som hade glasögon ... Och genom lågstadiet och mellanstadiet var det bara två i klassen som hade glasögon och vi två som hade glasögon var bland de minst populära i klassen (längst ner på killarnas kärlekslistor) så jag associerade glasögon med att vara ful ... Och många gånger tänkte jag att "det är ingen som frågar chansen på mig för att jag har glasögon".
Nu vet jag att det är helt befängt. Det hänger lika lite på glasögonen som det gör på finnar eller stripigt hår eller mullig mage. Om någon "frågar chansen" på dig eller vill dejta dig beror det troligtvis på att den personen ser mer än ytan ...
Men vissa saker sätter spår. Mitt ex (vi var tillammans från och till i 6 år) såg mig bara i glasögon typ 3 gånger ... Jag använder bara glasögon när jag sitter vid datorn. Jag ser bra, men ser bättre med glasögon. Ett tag använde jag linser men jag är för lat för att pilla med mina ögon ... Så ett stort steg för mig var när jag började öppet använda glasögon på jobbet (jag jobbar deltid som biblioteksassistent). Och när jag träffar någon ny person som jag blir kär i tänker jag använda mina glasögon som ett test. Om den någon tycker att jag är ful i glasögon så vet jag att det är fel person ...
En annan sak som jag har upptäckt är att ofta så blir "snälla killar" kära i mig. För att när jag träffar snälla killar är jag oftast mig själv och bryr mig inte om hur jag ser ut eller vad jag säger eller vad jag gör. Men om jag träffar nån typ "tuff" kille så gör jag mig ofta till och säger fel saker ... Alltså jag vågar vara mig själv inför snälla killar och då blir de kära i den personen som verkligen är jag ... Men när jag gör mig till inför "tuffa killar" så blir de inte kära för de ser att jag inte är äkta ...
Så slutsatsen är: VAR DIG SJÄLV. Alltid. Även om du är kär i en så kallad "tuff" kille/tjej se till att du har på dig glasögon/tandställning/pyjamas/vadsomhelst.
Game Girl har ny Blogg!
det bästa med GameGirl är att trots all glitter och glamour så är hon väldigt jordnära ...
kolla in hennes skönhetstips t ex ... KLICKA HÄR!
en inspiration för alla kvinnor!
Ur Skriv-Dagboken 2005 ...
WEDNESDAY 5 Oct 05
Good morning, Loi. I love you. Amanda kommer att bli publicerad. Amanda kommer att bli publicerad. Amanda kommer att bli publicerad.
Kylig höstmorgon, en katt som slickar sig. En varm kopp te som väntar.
FRIDAY 7 Oct 05
Good morning, Loi. I love you. Jag kommer att få en bok publicerad. Jag kommer att få en bok publicerad. Jag kommer att få en bok publicerad.
Amanda kommer att bli publicerad. Amanda kommer att bli publicerad. Amanda kommer att bli publicerad.
Tillbaka in i skrivstugan... så skönt att ha en dag utan avbrott, i min värld bara...
förutom
samtal från farmor
samtal från någon som ville ha tag på Sky
samtal från jobb- Jenni
samtal från mormor
Här är jag! Här är vi! Här Amanda.
(det här skrev jag 9 månader innan Punkindustriell hårdrockare med attityd blev antagen av Författarhuset, kanske det var då jag kände att jag "var med bok" ... jag skojar inte att det hjälper att tro på sig själv ... även om man inte tror, kan man hjärntvätta sig själv)
(och kanske var de där samtalen från farmor och mormor inspirerande ... och nu finns det inte mer såna samtal att få ...)
