Svenglish - Living Lollo

Skrivande är ingen sport!
I löpning är det självklart. Förste man eller kvinna över mållinjen är vinnaren.

Vad det gäller skrivande är der mer komplicerat.
Det finns ingen vinnare eller förlorare.
Det handlar om personlig smak.
Om du inte vinner betyder det inte att du inte är vältränad.
Du vet inte hur nära du var eftersom man inte får ett brev
som säger "du kom på fjärde eller femtiofemte plats i vår tävling"
ofta får man inget svar alls eller bara några artiga rader
som säger att din novell inte var rätt just nu.

Jag har blandade känslor vad det gäller tävlingar.
Men om man inte är med kan man inte vinna ...
Och en grej som är bra med tävlingar är att jag
blir mer motiverad att avsluta en berättelse
och göra den så bra som möjligt.

Jag har just nu 6 olika noveller på gång, som väntar på att bli ivägskickade, men först behöver jag lite kommentarer. Man är alltid blind för sin egen text. Skicka aldrig iväg något till en tävling innan du låtit någon annan läsa! Det finns alltid något att förbättra. Läs mer om mina noveller här. (in English)


igår var jag på poesifestival. senare på goth-klubb. någonstans i vimlet försvann min kamera. gick tillbaka till klubben idag och frågade men ingen hade sett den. (punk-dreadlockiga killen i baren var dock söt och hjälpsam.)den som tog den kommer nog ha roligt åt bilderna på poeter med konstiga miner. lyckligtvis hade jag sparat alla andra bilder på min dator. det var en kul kväll. men inte värt en kamera.

vissa människor äger inte en kamera. jag tycker att det är märkligt. om jag inte dokumenterar mitt liv är det som om det aldrig har hänt. visserligen skriver jag dagbok varje dag. men en bild kan väcka helt andra minnen. ibland vet jag inte om jag minns grejer från min barndom eller om jag bara minns dem för att jag sett dem på bild.

Sol sol sol
röda ben
röda armar
röd nacke

lördag: grillfest
mest för att träffa James Harris (en kille som jag en gång träffade på en poesiuppläsning i Berlin där han fortfarande bor)
En grej som jag beundrar med James är att han skriver en dikt om dagen.
En fyraradig dikt som han publicerar på bloggen The Four Line Blog.
Vem som helst kan skriva fyra rader med ord på ett papper,
men att göra poesi av det är något helt annat.
Påminner mig lite om Annalivets & Lotus Byter Perspektiv, Poesie-projekt
även om dikterna inte kommer lika ofta.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att ha någon slags disciplin.
Om det är fyra rader om dagen, en halvtimma på kvällen eller
en sida på morgonen kvittar. Huvudsaken är att man har någon slags rutin.

Genom att jag i snitt skriver tre timmar om dagen producerar jag alltid något.
Även om jag bara spottar ur mig ord finner jag alltid guldklimpar någonstans.

söndag: natur. södra englands gröna kullar med Morgan & sonen Jude.

måndag: försökte vara produktiv. trädgården lockade. tog med datorn ut.
men både jag och Polly (the laptop) fick solsting.
lyckades ändå avsluta ett första utkast av en novell på ett sommartema
som jag ska skicka till en tävling som tidningen Guardian annordnar.

klockan har passerat midnatt
jag har ingen choklad
men jag har whisky
att fira med

att min föreläsning på skolan där jag gjorde min engelskakurs 2001
gick bra

det tråkiga med att bo själv
(well jag vet att det finns en afrikan en slovak och en turk i mitt hus
som jag ibland träffar i köket)
är att det inte finns någon att dela glädjen med.

HÄR KAN NI LÄSA OM MIN FÖRELÄSNING.

det gav mig en kick.
livsgnista.

i lördags var jag på en HEMSK fest.
var tvungen att gå hem vid halv elva
för jag började hata alla.

de var i min ålder
och höll på att busringa till sina kompisar
å sa att de var från kebabstället och sånt larv.
kanske har jag ingen humor.

men jag kände mig ignorerad.
saknade mitt eget sällskap.

så söndag och måndag
stängde jag av telefonen
och stängde av internet
och umgicks bara med mig själv.
bra.

tror det var nån gång i gymnasiet när jag spenderade många håltimmar
ensam hemma
som jag kom på att om man umgås mycket med sig själv
blir man liksom kompis med sig själv.

jag saknar mig själv hela tiden.

jag träffar för mycket folk.

för mycket fel folk.

för mycket jobb.

ändå vill jag ha någon att dela glädjen med.

men man har bara sig själv i slutändan.

Klockan är någonting på kvällen. Vad man nu definierar som kväll. I andra världar är det natt, kanske morgon. Jag har precis sprayat håret. Och hoppas på att jag ska vakna med en fin frisyr.

I ett par-tre dagar har jag levt i en bubbla. Snor har runnit från näsan och halsen har kliat och rosslat. Jag gick inte till bibblojobbet. Jag låg kvar i sängen och rosslade. Läste noveller. Det ligger två stora feta kuvert på min bokylla. Manuskript på väg till agenter. Förra veckan skickade jag iväg tre. Denna veckan blir det två. Att ha fem på gång igen. Bra. Jobbat. Indeed.

I måndags innan näsan blivit så himla näsvis gick jag och lyssnade på en debatt som var del av Brightons (kulturella) Festival och handlade om vad som definierar en bra bok.

Något orignellt! Det är vad vi vill ha sa förläggarna och agenterna. Något med en egen röst!
En skrivarlärare som var med på debatten sa att hitta en röst är det enda han inte kan lära ut.

Jag har svårt för abstraktioner ibland.
Jag vill bara hitta min röst.
Hallå var är du?

Agenten som jag verkligen verkligen ville ha var med på debatten. Jag frågade efteråt varför hon inte ville representera mig men hon sa bara att hon inte kände att hon kunde göra mig rättvisa eller representera mig på bästa sätt eller något sånt abtrakt. När jag vägrade att gå erkände hon att Replacing Angel inte hade fångat hennes intresse.
Så där.
Där fick jag svaret.

Det finns inga bra eller dåliga böcker.
Det handlar bara om personlig smak.
Så klart att en agent inte kan representera något om han eller hon inte ÄLSKAR det man har skrivit.
För att sälja in något till förlag måste man ju känna sig fångad.
Men vad som inte fångar en agent kommer fånga en annan.

Jag har druckit C-vitaminer i form av svartvinbärsjuice. (är det nån som fortfarande stavar juice jos???)

Jag lyssnar på Lou Reeds Raven-album utan att lyssna.
Min tandkräm är för stark men jag ska nog borsta tända ändå
ta på mig lilavitrandiga nattlinnet
lägga mig i sängen
och sova.
En sån underlig grej. Att bara ligga där på rygg eller på sidan eller magen med stängda ögon
ocn när man öppnar dem igen är det en ny dag.
En dag då jag hittar min röst.

(Jag hatar verkligen när recensenter skriver efter en författares typ tredje bok "hon har hittat sin röst" Var var den i de två första böckerna då???)

PS. I fredags tog jag på mig diskhandskarna och slängde ut mitt husdjur (i alla fall duschdjur) i trädgården. DS.

Eller hur man nu översätter Free your Voice!

Förra helgen deltog jag i en sång&röst-workshop baserad på Alexander-tekniken. Efteråt tänkte och kände jag inte så mycket, kände mig mest tom som ofta är fallet när man varit med om något intensivt. Men hela veckan efteråt var väldigt känslosam för mig, det var mycket som hände i min kropp och knopp.

Jag är en person som har spenderat större delen av mitt liv i min fantasi och mitt intellekt och känner mig inte speciellt sammanfogad med min kropp. De som känner mig väldigt väl vet att jag har/haft komplicerade relationer med kroppsliga grejer t ex mat, toalettbesök och sex. Jag ser ofta på mig själv utifrån och tycker att min kropp är en börda, något som inte tillhör mig. Jag har ingen rytm, kan inte hålla takten och har svårt med motorik. Är en person som ofta välter saker eller har sönder saker.

Om man är författare kan det vara en fördel att ha distans till sin kropp, men tiderna förändras och en författare är inte längre en person som sitter gömd i en stuga någonstans ... Nuförtiden måste man synas, prata och läsa inför publik. Vilket jag gillar och är bra på. Men jag har aldrig ägnat mycket tanke och tid åt hållning, röst och andning.

Genom att göra enkla röstövningar (men för mig svåra!) som att sjunga alla vokaler och känna efter var det vibrerade i kroppen fick jag en bättre kontakt med min kropp. Det var också väldigt bra att ligga ner i en Alexander-pose som gjorde att jag insåg vilken potential kroppen har och hur allt hänger samma. Hur en rak rygg gör en tryggare, säkrare.

I måndags vaknade jag upp och sjöng! Det är inte ofta det händer. Jag har en blockering vad det gäller sång och sjunger inte ens i duschen och om det är någons födelsedag mimar jag bara med i ja må hon leva och hoppas att ingen hör mig ... Så workshopen öppnade upp mitt sångerska i mig igen. Jag gillade att sjunga när jag var yngre och älskade när vi sjöng i kör i skolan, men i sena tonåren slutade jag för att jag blev medveten om jag sjöng falskt ...

Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag vågar sjunga när människor är omkring mig, men jag känner mig lite säkrare i alla fall. En del av mina dikter har vissa rader som kan sjungas ... Det är något jag vill jobba med. Men som med allt om man inte tränar kommer man ingenstans ... Mina house mates får väl hålla för öronen!

Fast ju nu fokuserar jag fortfarande mest på noveller. Min novell "Ex love" blev utvald för uppläsning nästa söndag på en tillställning som kallas Short Fuse Story Salon! Jag ska försöka sammanfoga min röst, min hållning och min andning ...

Klicka här för att läsa en ny dikt ...

tacksam för kommentarer :=)