Sicko - in bed with Polly and Ulla
Jag blir deprimerad av att se såna här orättvisor och det är därför jag så gott som aldrig tittar på nyhetsprogram eller läser dagstidningar. Det kanske låter som om jag är feg och blundar ... men vad gör ni andra då??? Det hjälper ju inte att kolla på en massa misär och inte göra någonting åt det. Jag vill göra någonting åt det, men jag vet inte vad och då känner jag mig bara hjälplös. George Bush kommer ju ändå inte läsa ett brev från mig ... Fortsätta rösta rött känns som det minsta man kan göra.
Nåja ... jag stannade i sängen större delen av gårdagen med Polly (min laptop) och Ulla (en av karaktärerna i mitt nya romanexperiment). Det gick väldigt segt ...
På utsidan är Ulla en dum blondin men hon är mycket djupare än så och det måste jag få fram på något vis ... utan att det blir ett hopkok av två personer som inte matchar. Men ibland kan det vara bra att förvirra läsaren ... Att de tror att de har att göra med en viss person, som visar sig vara en annan ... Jag låtsades att jag skrev Ullas dagbok och jag skrev även brev från Ulla till en annan karaktär för att få fram hennes röst. Hon är en svensk som är dålig på engelska, men frågan är HUR dålig?
Många frågetecken att räta ut ... Men det löser sig. Idag ska jag skicka iväg ett e-mail till de som visade intresse att starta en feed-back grupp och ställa frågor, för att se vad de vill ha ut av det hela.
Min kropp är fortfarande tung, mitt huvud likaså. Jag måste tillåta mig att vila på riktigt ibland. Just do it, Loi! Det är inte svårt. Lägg huvudet på kudden och läs en bok!
Grubble-ri och Grubble-ra
Jag fyller dagboken med trams och kan inte sova.
Jag funderar över följande saker:
Release-party för PunkIndustriellHårdrockareMedAttityd
Fortfarande inte klart med lokal i Stockholm
Men datumet blir nog 20 eller 21 september
Mina farfhågor är följande:
Tänk om ingen kommer?
Tänk om jag förlorar massa pengar som jag inte har?
Det nya roman-experimentet
Det går segt just nu och jag är i behov av feed-back.
Jag skickade ut ett gruppmail till alla skrivarkontakter i Brighton
plus att jag skickade ut en bulletin på Myspace
och skrev att jag ville starta upp en feed-back grupp via e-mail.
Jag har redan fått svar från fyra personer,
varav en del är nybörjare och en del är publicerade författare.
Jag behöver inte fler än tre personer.
Mina farhågor är följande:
Tänk om jag väljer fel personer att jobba med?
Tänk om någon blir ledsen om jag tackar nej?
Tänk om jag inte har tid att skriva i höst?
Tänk om de andra är för bra?
Tänk om de andras projekt är tråkiga?
Tänk om de andra inte är seriösa?
Mitt liv
Nu när jag bara har en kort tid kvar så har jag börjat stormtrivas och vill aldrig lämna Thailand.
Jag älskar mina förmiddagar med skrivande och mina eftermiddagar med simmande och mina kvällar med Sky (och ibland hans så kallade vänner) på restaurang. Det är verkligen en lyxtillvaro för en författare!
Mina farhågor är följande:
Tänk om jag blir stressad av publiciteten eller icke-publiciteten kring PIHMA?
Tänk om jag blir helt pank och måste bo hos mina föräldrar resten av livet?
Tänk om jag blir fast för länge i Nässjö och inte kan flytta tillbaka till Brighton?
Tänk om mitt hjärta spricker och jag aldrig får träffa Sky igen?
Tänk om jag bara är en bortskämd unge som egentligen har det jäkligt bra ;=) !
Språk-splittrad
Frågan är ... engelska eller svenska ögon? Fördelen med svenska ögon är att de kan koncentrera sig på själva berättelsen utan att behöva gå in och peta i språket ... Om jag ber engelska ögon kanske de hänger upp sig för mycket på grammatiska fel istället för att ge feed back på handlingen ... Och det är just händelseförloppet och karaktärerna som är viktigast när man skriver en första version av en bok ... Kasta om meningar och fundera över ordval kan man göra sen.
Fast jag känner mig ändå splittrad ... samma problem jag hade när jag bodde i Brighton fast tvärtom ... då skrev jag Punkindustriell hårdrockare med attityd på svenska och hade bara engelska skrivgrupper runt omkring mig ... Nu skriver jag experimentet på engelska och kommer att spendera en stor del av hösten i Sverige där jag bara kommer ha svenska skrivgrupper runt omkring mig ...
När jag skrev PIHMA hade jag lyxen att få kritik via e-mail från Anna, Gisela, Lotta och Sara ... Jag tror inte att mina skrivarvänner i Brighton har samma tid och ork att läsa och ge feed-back på mina texter. Det finns en grupp som träffas en gång i månaden som heter 'Brighton Novelists', men det är mycket lättare att diskutera text när man träffas personligen ... Dessutom är 90% av mina kontakter i Brighton poeter eller performance artists.
Så jag vet inte hur jag ska lösa det här med feed-back ... Kanske borde jag starta en blogg på engelska och därigenom få kontakter? Eller är det någon som läser detta inlägg som är villig att hjälpa mig? Jag föredrar ett ärligt "tyvärr jag har inte tid" framför någon som lovar att läsa och sen drar sig ur. Jag har redan skickat inledningen till Sara och bett henne ta en snabb titt ... hoppas det är okej ... Annars får jag vänta och gå med i 'Brighton Novelists' när jag förhoppningsvis flyttar tillbaka dit ... who knows! ;=)
Känna karaktär genom katt
Inspirerad av en övning från Kom igång och skriv på temat Mitt liv som katt började jag fundera över hur karaktärerna i mitt experiment skulle reagera på en katt som strök runt på gatorna i deras kvarter.
En av karaktärerna skulle lugnt och sansat sätta sig på huk och låta katten komma fram och nosa, en annan skulle lyfta upp katten och gulla med den som en bebis, en tredje skulle rusa förbi utan att se den ... En fjärde skulle sparka på den, en femte skulle klappa den med lugna bestämda tag och en sjätte skulle killa den under hakan.
Tänk er själva ... hur man behandlar en katt kan säga ganska mycket om ens personlighet!
(Om man inte känner personen man skriver om är det lätt att man blir lat och låter sin karaktär behandla katten såsom man själv hade gjort ... Det är också lathet att bara slänga in en katt i handlingen när inspirationen tryter och låta en karaktär klappa den utan att tänka på hur och varför!)
p.s. Katten på bilden är Simba som var Sky's (och min) katt i tre år. Nu bor han hos ny pappa i London d.s.
Lollos Söndagsskola
När jag först fick denna bok tänkte jag 'den är bara för nybörjare'. Men så en dag när jag kände mig smått oinspirerad läste jag inledningen och bestämde mig för att pröva på några övningar. Och nu har det blivit min söndagssyssla.
Många övningar är klassiska som att t ex beskriva en persons väska och vad den innehåller. Men det finns också nya fyndiga övningar som t ex att välja en granne man inte känner och låta henne/honom skriva dagbok om gårdagen. Eller skriva fritt i tre minuter på temat 'Mitt liv som trottoar'.
Vad jag gör med övningarna är att anpassa dem till mitt experiment för att upptäcka nya vinklar. Alltså jag beskriver min huvudperson Elle Göranssons väska och låter en av hennes grannar skriva dagbok. Eller så låter jag en trottoar berätta om Elle som går på den ... Jag skriver detta utan en tanke på att inkludera det jag skriver i mitt färdiga experiment. Men det har hänt att jag blivit extra nöjd med en övning och kunnat använda det.
Så här kommer dagens visdom från mig:
Lek så mycket du kan, för du vet aldrig var leken kan leda dig!
Nu blir hon irriterad på sig själv igen, för att hon låter så käck och hurtig ... Hon leker inte bara med skrivandet. Hon leker med livet också :=)Igår var hon på ett 'Black moon party' och dansade i sanden vid en sjö (ej badvänlig). Hon tänker göra det mesta och bästa av sista tiden i Thailand ..!
Känslor och skrivande
Jag minns att Lotus en gång sa att hon inte kunde skriva om hon var alltför glad eller alltför ledsen. (Hon befann sig i någon slags eurofori efter bokmässan) Enligt myten så lever alla slags konstnärer i känslomässiga stormar. Men hur ska man kunna skapa något när det blåser så väldigt? Hur ska man kunna skriva utan att det egna livet piskar sig in i fiktionen? Jag samlar på mig känslor, för att kunna skriva om dem senare, när vinden har vänt. Och det är tur att det finns dagböcker och vänner som man kan skriva e-mail och brev till under tiden ... Kommentarerna på bloggen muntrar också upp, tack så hjärtligt till alla som följer mitt liv och mitt skrivande!
Just nu är hon alltför ledsen för att skriva seriöst. Om en månad kommer hon att åka tillbaka till Europa. Ensam. Pojkvännen måste stanna i Thailand främst på grund av ekonomiska skäl. De har inte bråkat eller sårat varandra, men ibland måste man välja mellan kärleken och karriären. De kommer inte att göra slut, men ta ett uppehåll för att se hur allt utvecklas. Kontakt kommer hållas och chansen är stor att de återförenas i England i början av nästa år.
Man kan också se det metaforiskt: Deras vägar har löpt parallellt under en lång tid, men nu svänger vägarna åt olika håll och de vet inte om eller var och när vägarna kommer mötas igen.
Jobb och hobby
Just nu väntar jag på att skriva ut mina karaktärsscheman och mitt schema över handlingen så att jag har något att följa när jag börjar skriva från början igen.
Så i denna paus håller jag på att putsa upp dikter och noveller. Att skriva dikt och novell känns som en "hobby" och att skriva roman känns som ett "jobb". (Fast det är det bästa jobb som finns så klart!)
Jag spenderar också en hel del tid på internet, läser andras bloggar och låter mig inspireras, här är en intressant sida som jag hittade: http://skrivarlyan.blogspot.com/
Även om man håller på med totalt olika böcker så är skrivprocessen och våndorna de samma!
Och eftersom hösten närmar sig försöker jag ta itu med punkten på min lista som heter 'marknadsföring'. (den mest krävande delen av mitt jobb) Fick veta av min förläggare att han kommer att skicka recensionsexemplar av Punkindustriell hårdrockare med attityd till 65 olika dagstidningar och tidsskrifter. Och boken finns även med i katalogen över mindre och medelsstora förlag: http://www.hstrom.nu/f/content/view/55/48/
Alldeles nyss kom en liten Thailändsk pojke förbi och frågade om jag ville donera 200 baht ( ca 60 kr) till en kista. Han samlade in pengar till nån begravningsfond. Jag sa nej. Är jag en ond människa?
Att GÅ igenom sin bok
På den här vägen GÅR jag igenom mitt nya experiment. Hur ska det börja, hur ska det sluta och vad ska hända där emellan? Varför vill jag ha med vissa händelser, är de viktiga för handlingen eller är det bara egogrejer? Vad behöver jag skriva mer om, vad borde jag radera?
En kort uppdatering
*efter att ha läst igenom de 100 sidorna med anteckningar
började jag skriva berättelsen från början
*gick så fort att jag skulle ha blivit diskvalificerad från ett gångmästerskap,
vips hade jag skrivit 100 sidor igen!
*nu har jag alltså en slarvigt sammanhängande text
med många korta kapitel och feta rubriker
*rubrikerna är egentligen bara där som stöd,
träd att luta sig mot på vägen.
*har gjort en noggrann planering över vad som ska hända i varje kapitel
konflikter och reaktioner på konflikter
*nu ska jag börja om från början, skriva sakta och lägga till detaljer
Vägen i mitt huvud är dock inte lika rak som vägen på bilden.
Tankar man tänker när man promenerar är inte alltid lätta att omvandla till text ...
Jag känner mig lika frustrerad som Nick Cave:
Now I'm down on my hands and knees
And it's so fucking hot!
Someone cries, "What are you looking for?"
I scream, "The plot, the plot!"
Poesie
men Poesie håller på med poesi!
Kolla in Annalivets och Lotus projekt där de skriver varannan dikt, liksom svarar på varandras texter.
http://poesie.blogg.se/
Tycker det är jätteintressant eftersom det är väldigt ensamt att skriva. Musiker skriver ju låtar ihop,
så det här är poeternas försök att samarbeta ..!
Hoppas på att få se det i bokform en dag och ännu hellre höra det uppläst.
(Ni kan även hitta länken längst ner i högerspalten under "vackra ord")
Mitt barn!
Tre av mina nära vänner väntar barn till sensommaren/hösten. Jag kan omöjligen sätta mig in deras situation, men att hålla i sin egen skapelse var stort.
En dag kom storken (brevbäraren) med ett paket och däri låg
Punkindustriell hårdrockare med attityd
Jag kan inte sluta bläddra, titta och känna! Min bror tycker att jag är schizofren som skriver om mig själv i tredje person, analyserar mig själv genom karaktärsscheman och även låtsas att jag är min karaktär ... men det är inget mot hur schizofrent det känns att läsa sin egen bok!
Det bästa är att även om jag hittat vissa födelsemärken och skönhetsfläckar (ord jag vill stryka och meningar som är klumpiga) så går det inte att ändra. Ingen och inget är perfekt. Man får acceptera sitt barn som det är och det är ett under!
Ni andra får vänta med att bläddra, titta och känna tills dopet (releasepartyt) i september. Jag är i desperat jakt på en lokal i Stockholm, alla tips välkomna!
Till sist ... TVÅ LÄNKTIPS
1. Jag har uppdaterat min Myspace www.myspace.com/louicepoetry82 med nya dikter och en sammanfattning av mitt liv och skrivande under juni månad klicka på June with Lou Ice
2. Författarcoachen Johanna Wistrand har än en gång tipsat om min blogg på hennes egen suveräna blogg med skrivtips: enbokblirtill.blogspot.com
