Svenglish - Living Lollo

1996 dog Inez. Hon var gift med farmors morbror Nisse. Det fanns inga barn så arvet gick till syskonbarnen. Ett av de här syskonbarnen var Alma (farmors kusin) på Nya Zeeland (hennes pappa Kalle var Nisses bror).

I bouppteckningspappren fanns en address till Alma i Taupo där jag befinner mig just nu. Men redan 1996 forskades det fram att Alma vårdades på ett ålderdomshem och vi fick en address till dottern Cheryl i New Plymouth istället. (dit jag har skrivit tidigare utan att ha fått svar).

När jag ändå är i Taupo tyckte jag att det var spännande att se var Alma hade bott någonstans. Jag hade även en naiv förhoppning om att hon kommit tillbaka från ålderdomshemmet. Så jag vandrade de cirka tre kilometrarna från mitt vandrarhem till 55 Hawai Street och knackade på dörren.



Det fanns både 55a och 55b så jag började med a. En pappa i 40-årsåldern öppnade och sa att han bara bott där i 6 månader men hänvisade mig till grannen istället. Grannen var en engelsman i 70-års åldern som bott i huset med sin fru från Fiji sedan 1985.

1985 hade engelsmannen köpt huset av Mrs Alma Sowerby. Han hade ett vagt minne av att han hade träffat henne en gång. Hon hade mörkt halvlockigt hår och var kraftigt byggd. Alma och hennes festman Norrman Hefferman hade byggt både 55a och 55b och jag fattade det som att de bott där i ca 10 år. De bodde antagligen i det ena huset och hyrde ut det andra. Anledningen att de sålde bygget var att båda led av reumatism och hade svårt att gå i trappor. Norrman blev dessutom skickad till ålderdomshem och Alma flyttade till en stad på västkusten som heter Wanganui. Detta var alltså 1985. Så det är mycket märkligt att vi fick Hawai Street addressen 1996 ...

Engelsmannen visade mig köpekontraktet och där stod mycket riktigt namnet Alma Sophia Sowerby. Så om hon bytte namn till Jo Lye måste hon ha gjort det sent i livet. I kontraktet stod även Almas yrke; ”advertising artist”. Hon jobbade alltå med någon slags reklam. Hon måste ha varit duktig eftersom titeln var ”artist”.

I övermorgon reser jag vidare mot Wellington. Då ska jag knacka på dörren på Glen Road där Cheryl (Almas dotter) kanske bor nu. Jag har inte fått någon reaktion på brevet som jag skickade. (se inlägget ”Att spåra en släkting del 1”)

Det har varit en mycket spännande dag. Kändes som om jag hittade något. Bara lite sorgligt att jag inte kan berätta för farmor ... Kankse någon kan skriva ut det här och ge till farmors syster Gudrun?

Därför!



En av farmors största drömmar var att åka till N.Z. för att hennes kusin bor/bodde där.
Farmors morbror Kalle var sjöman som bosatte sig på N.Z. och skaffade sig en fru där
och de fick en dotter som hette Alma. Den Alma är alltså farmors kusin. Men antagligen är hon inte i livet.
Däremot finns det en dotter till Alma som heter Cheryl. Senaste spåret är från 2003.
Då jobbade Cheryl på en arbetsförmedling i Paraparamu (1 timmas resa från Wellington).
Tack Broder Daniel för allt googlande!
Så ett av mina mål med resan är att söka upp denna Cheryl, som alltså är en syssling till min pappa.

Jag har också som ambition att bli klar med andra versionen av mitt romanprojekt Natalie.

Men självklart åker jag inte till andra sidan jorden bara för att stänga in mig i ett rum och skriva ...
jag vill ju resa runt också! Och för att resa runt behöver man pengar, så jag har skaffat arbetstillstånd.

Jag har tänkt vara borta till i maj då PIHMA släpps i Danmark.
Mer korta nyheter om PIHMA finns på www.louisehalvardsson.com


Imorgon åker jag till Stockholm, på måndag flyger jag från Stockholm till London och sen till Hong Kong där jag stannar två nätter, så på Nya Zeeland landar jag inte f'örrän nästa torsdag. Jag ska försöka blogga så ofta jag kan!

Ena dagen klickar man några gånger med musen
och vips har man bokat ett vandrarhem i Hong Kong
(där jag ska mellanlanda 2 nätter på väg till Nya Zeeland)



En annan dag hälsar man på en namnlös bebis som föddes sju veckor för tidigt
men som redan växt till sig, även om jag tyckte hon var supersupersuper-liten!
(grattis Nilla & Tias !!!)

*

Mitt i alltihop känner jag att jag har försummat min hjärna
Innan jag åkte till Lund (22 okt) bestämde jag mig för att ta ett paus i skrivandet
tills jag kommer till Nya Zeeland
Jag märker att det påverkar mitt humör
att inte vara aktiv i hjärnan, att inte hålla på med något projekt
att mina tankar ägnar sig åt onödig verksamhet istället
som att oroa sig för saker

Så idag bröt jag lite mot min egen bestämmelse
och gjorde några övningar i boken The Weekend Novelist Re-draft the novel
Just nu är jag på kapitlet som handlar om "midpoint" alltså romanes mitt
då trådar ska börja flätas samman
karaktärernas olika öden ska korsa varandra
Det var roligt att tänka igen
Kan tänka mig att det är lite samma sak som att lösa matematiska problem
när man räknar ut vad de olika karaktärerna ska göra och varför de ska göra det
I morgon ska jag göra upp en kapitelplan över del 4
Att planera skrivande är inte samma sak som att skriva, men det är en del av processen.

*

Och eftersom Sky inte kunde komma hit pga flygkonkurs blev det en date på Skype med pizza och öl.
Även om vi inte är tillsammans längre, blev det känslosammare än vad jag hade trott.
Tack Broder Daniel för att du fixade webkameran!

*

Hur är det egentligen att födas i en tid där världen blir mindre och mindre?
I en tid då man finns på internet till allmän beskådan innan man fått ett namn?
Kanske Nillas flicka kan få heta Webba?

Det är bra att leka.

I torsdags kväll satt jag på Grand Hotel i Lund
och skålade med förläggare och andra VeryImportantPeople
byten av visitkort och dragna leenden.
Och en konversation med Peter Barlach
jag sa att han var ego
fast att han ändå brydde han sig om andra människor
han tyckte att jag var likadan.

Handlar författarskapet om att vara en smilfink?
Det vill jag inte analysera.
Men om det leder till att jag får ett kontrakt med ett större förlag
så är det värt det!
Lite skönt att skriva på engelska så jag inte behöver känna någon press
just nu.

I lördags morgon gungade jag på ett lejon
i en lekpark i Malmö.

Igår var jag i en annan lekpark
innan jag lunchade med min danska förläggare
som avslöjade att den danska titeln blir Punkindustriell heavyrocker med attityd.



Ovan syns "syster" Jo och Shadi.

OM NI VILL SE MER ALLVARSAMMA BILDER OCH LÄSA MER OM LITTERALUND KLICKA PÅ WWW.LOUISEHALVARDSSON.COM

Jag lånade den här boken på bibblan förra året men det blev aldrig av att jag läste den
kanske jag var rädd för vad den skulle säga mig?
Svinto har rekomenderat den till typ 1000% och nyligen blev jag påmind
eftersom Lotus också rekomenderade den på sin blogg.

Sååå vad tycker jag? Läs så klart! Nu! Innan det är för sent ... Hehe ...
De första kapitlen var ganska jobbiga, tyckte det mest liknade en dokumentär eller en reportagebok eller en essä eller uppsats med referenser till massa andra författare och verk. Tyckte först det var fusk att kalla den ROMAN. (stör mig för övrigt på böcker som har ordet ROMAN skrivet på framsidan, som om boken var tvungen att försvara sig.)

När jag väl kommit över att det kvittar vilken FORM den här boken har så blev jag oerhört arg och frustrerad.
Men INTE bitter. Jag klev snarare tillbaka till mitt 18-åriga jag som var medlem i skolans feministgrupp
och var tvungen att försvara mig var och varannan dag varför jag tyckte att porr var fel.
Jag blev påmind om alla kval och ideal och att kampen måste fortsätta!
Samhället är INTE jämställt. Och det är fegt att jämföra med arabländer
och säga "men här i Sverige har vi ju det så bra".
Män tjänar fortfarande mer. Kvinnor blir fortfarande våldtagna och förlorar i rätten
för att de hade för korta kjolar, var för fulla, inte tillräckligt fulla eller för fula (!)

Och så får man verkligen tänka till vad det gäller barn.
Jag har ju ändå inte tänkt skaffa barn, men det är tråkigt att något så biologiskt ska sätta stopp för jämlikheten.
Hur man än vrider och vänder på det får mamman en speciell kontakt med barnet genom amning m.m
och att hon tar ut den mesta mammaledigheten och papporna kan fortsätta med sina liv precis som vanligt nästan ... (det finns undantag jag vet ...)

Nåja. Jag tycker att Bitterfittan av Maria Sveland borde vara obligatorisk läsning på gymnasiet.
Om man öppnar ögonen i tid så slipper man att bli en Bitterfitta ;=)!

Obs! Man kan gifta sig och skaffa barn och hela faderullan, men man får verkligen kämpa för jämlikheten och fråga sig själv vad man vill och inte vill. Inte ta för givet. Och man ska precis som bokens huvudperson kunna åka själv till Teneriffa och lämna man och barn hemma utan att bli ifrågasatt!

En minisemester på höstkanten sitter inte fel. I torsdags kväll åkte jag och pappa ombord på färjan som skulle ta oss från Oskarshamn till Visby. Anledningen till denna minisemester var att jag var inbjuden till Almedalsbiblioteket i samband med invigningen av deras nya ungdomsavdelning, som inträffade samtdigt som Visbys kulturnatt.  Det var spännande att få träffa unga tjejer som just hade börjat skriva eller skulle börja skriva. Dagboksskrivare var de i alla fall. (Läs mer på www.louisehalvardsson.com)

Hon åkte på bokmässan i Göteborg. Hennes andra. Hon hoppas att det kommer att bli en femtioandra. Hon åkte på bokmässan med eldrött hår och bläckfläckiga byxor och en massa ångest för sin problemhy. Hon åkte på bokmässan för att synas. Men hon ville också se andra.

På tåget från Nässjö till Göteborg läste hon Amanda Svenssons ”Hey Dolly”. Anledningen att hon läste denna bok är att huvudpersonen i hennes egen debutroman ”Punkindustriell hårdrockare med attityd” heter just Amanda Svensson.

Den första personen hon ville se och fick se var Linda Olsson som har skrivit ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” och ”Sonat till Mirjam”. Hon gillar Linda Olsson för att hon skriver på engelska och gör det mycket bra. Louise skriver också på engelska nu. En annan anlednng till att hon gillar Linda Olsson är att hon bor i Auckland på Nya Zealand, dit Louise ska i november. Kankse blir det en fika.

Sen fick hon se Sara Johansson. En ung kvinna som håller på att skriva ett mästerverk som ännu är  hemligt. På årets mässa jobbade Sara i Nicotexts monter. (bilden ovan). En monter som var granne med Författarhusets monter. Vännerna vinkade till varandra. Om någon tycker att Sara Johansson låter bekant beror det bara på att Louises roman är tillägnad till henne.

Hon fick också se the one and only Linda Skugge som mannekängade förbi i svarta höga stövlar och var snyggare och tuffare än någonsin. Louise vågade inte säga hej. Blä!!!

Efter några timmars hängande i montern och ett par sålda böcker gick hon och lyssnade på tidigare Amanda Svensson (bilden ovan) som pratade om sin Dollybok. Det var intressant och Louise uttryckte sin beundran.

Fredagen avslutades med mingel i Författarcentrums monter där hon fick ansikten på namn som hon tidigare bara kände till genom email. Kalle som täljer slangbellor och har ett svårstavat efternamn var där. Ett glas mingelvin på slutet av dagen satt fint efter två vita veckor. (Ett beslut som togs efter att ha varit ute i Nässjö City.)

Och så var det lördag. The big day. Då Louise blev intervjuad på Författarförbundets scen (bilden ovan) med anledningen av Slangbellevinsten. Nominerade Peter Barlach blev också intervjuad. Hon som ställde frågor var vinnaren av den första slangbellan – Ylva Karlsson. Intervjun handlade om det självbiografiska temat i romanerna och vad det hade för betydelse. Louise försökte vara så slingrig som möjligt. Efteråt fick hon träffa ett fan. En Malin som ville ha signerad bok. En Malin som var jättegullig i sin egna stil. En och annan Nässjöbo och Eksjöbo dök också upp.

Eftermiddagens höjdpunkt var Anna Jörgensdotter – författarinnan till bl a ”Pappa Pralin” och ”Homecoming Queen”. (bilden ovan) Hon befann sig i Gävles monter och Louise gick dit och sa ”hej du är min idol”. Anna blev glad och Louise blev ännu gladare.

Ett par lösryckta timmar senare lyssnade hon på Bob Hansson som pratade om kärlek. Det är för tidigt för Louise att ha en uppfattning om vad hon egentligen tyckte om denna Bobstund. Mest är hon nog avundsjuk för att Bob fick vara med på TV och prata om sitt hår. Men ännu mera är det nog kärlek för att Bob är Bob och sätter ord på allt som alla borde sätta ord på men inte gör det.

Uppspelt efter dagens intervju ville Louise ut och svira. Men det var lika bra att det inte blev något av detta. En kvarterskrog i närheten av Torp räckte gott nog. Med Sara som sällskap kan man ha lika kul på toaletten som i Haga eller på Järntroget eller var man nu ska gå ut i Göteborg.

So ... Sunday ... En avslagen dag som blev mindre avslagen av att Anna Jörgensdotter läste dikter i Etc-montern som var en annan av Författarhusets grannar. Och Anna inhandlade ett ex av PIHMA !!!

Louise avslutade mässan med att söka upp Författarcoachen Johanna Wistrand som har blivt en bloggvän. Johanna har precis kommit ut med eboken ”Skriv boken” där Louise medverkar med en essä om att ta skrivandet på allvar.

Fast innan det var dags att åka hem i förtid med mamma och pappa sa Louise hejdå till Stellan och Marianne (skakiga bilden ovan)  på Författarhuset och tackade dem för en fin mässa. Den andra. Hon får se vem som lever till den femtioandra.

Nu är hon hemma och vet inte vad hon ska ta sig till när det inte springer folk överallt. Hon försöker tänka på det som finns under ytan. Inte bara kläder och frisyrer. Att läsa en dikt av Anna Jörgensdotter kanske hjälper. Att hitta det som finns inuti böckerna.