Svenglish - Living Lollo

När jag skulle gå och lägga mig i måndags kände jag mig alldeles sprallig. För första gången på länge kände jag att jag var på rätt plats vid rätt tillfälle. Nu har Wellington Fringe Festival kommit igång och varje kväll kan man se teater, komedi, dans, musik m.m.

På bilden sen ni mig utanför HQ (HeadQuarters) som är ett kontor mitt i centrala Wellington där man kan få information och hämta flygblad m.m. Tack vare att jag ställer upp som voluntär får jag då och då se en gratis show.

I måndags såg jag fyra nya komiker som skämtade om allt från att hjälpa handikappade människor över gatan till gravida katter. Kände att jag har saknat det här ... att vara en del av ett kulturellt sammanhang ... Att överhuvudtaget träffa människor som gör det de verkligen tror på även om det i många fall inte drar in några pengar.

Dessutom ... varje kväll klockan 10 är det en gratis talk show där gäster från de olika uppsättningar kommer och pratar och flummar. Igår var det en snubbe som kallade sig själv för "Birdman" och jonglerade med plastpåsar!

Häromdagen satte jag mig vid vattnet i hamnen här i Wellington
och tänkte
att det var länge sen jag stannade upp
och stängde av
längesen jag bara var ett med ögonblicket
och
precis när jag tänkte denna tanke
dök det upp en delfin!

Tyvärr kommer bloggen vara fattig på bilder från och med nu
eftersom min kamera mår dåligt.
Fucking "lens error".

Hon har flyttat från Zebra-huset “Wellywood” till Villa Villerkulla-huset “Rosemere.” Det var ett smart drag. Hon befinner sig i ett annat sammanhang nu. Det känns lite som att bo i ett stort kollektiv. Tre eller fyra kvällar i veckan mellan 17 och 22 jobbar hon i receptionen i utbyte mot gratis boende i ett 6-bäddsrum. Det bjuds även på gratis frukost.

Så just nu lever hon mycket billigt. Hon har mycket tid att skriva och läsa och vandra och vara på stranden. Ett sånt liv hon gillar. Det enda problemet är att hon inte har råd att hänga på Cuba streets alla barer och caféer. Hon får nöja sig med att sitta på vandrarhemmets altan och dricka grönt te och prata med alla andra fattiglappar.

Hon håller dock ögonen öppna ifall det skulle dyka upp ett jobb som går att kombinera med receptionssittandet. (De andra jobberbjudanden rann ut i sanden för att hon inte var tillräckligt snabb att svara … eller inte tillräckligt angelägen för att vara ärlig …)

Om ni vill skriva brev till Louise/Lollo/Loi/Lou/Luss (kärt barn har många namn) så kan ni maila henne och be om addressen.

Hon är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något så samarbetar universums alla krafter för att det man vill ska gå i uppfyllelse. Men man måste vilja till 110%. Som sommaren 2003 då hon var 21 och drog till Brighton med SvintoSara och bestämde sig för att hon ville jobba på en pub. Trots att hon knappt hade någon arbetslivserfarenhet överhuvudtaget fick hon jobb på en pub inom en vecka.

Problemet nu är att hon inte vill jobba. Hon vill skriva. Så naturligtvis ser universums alla krafter till att hon får skriva. Så det är det hon har gjort de senaste dagarna ... Stängt in sig på sitt rum i Wellywood och arbetat med Natalie-projektet. Samtidigt har hon sökt jobb. Men bara halvhjärtat. Hon kanske ska provjobba på Wagamama - ett noodle house vid hamnen - på fredag kväll. Hon kanske ska på jobbintervju för städerska på Lodge in the City - ett vandrarhem - på lördag morgon. Inget som hon egentligen vill ... Men så kom det ett mail. För bara ett par minuter sen. Ett cafe som hon har hängt på (och lämnat in sitt CV på) som heter Off Beat och ligger precis vid coola gatan Cuba Street har mailat och undrar om hon kan fylla i ett formulär och komma tillbaka till dem ...

Och ja. Hon vill verkligen, verkligen jobba där. Hon har ingen café-erfarenhet, har till och med slutat med kaffe, men det känns rätt, rätt, rätt. De spelar bra musik. Cure t ex och har även supergoda smoothies och personalen är till hälften punkare. Nu ska hon tänka och drömma hela natten. Hon vill se sig själv på Off Beat. Hon kan se sig själv på Off Beat. Det är hennes dröm. Just nu. För stanna i Wellington vill hon. Efter att ha tittat på staden genom en kameralins hela dagen kom hon fram till att staden var vacker. Och en vacker stad är viktigt för hennes trivsel.

Snälla, snälla håll tummarna för Louise - även om ni hatar när hon skriver om sig själv i tredje person.

I torsdags lämnade Louise syd-ön och tog färjan över till nord-ön. (Hon bodde två nätter i Picton på ett vandrarhem som ägs av en tjej från Brighton! Vacker eld show på kvällen – tyvärr mådde inte kameran så bra då, därav brist på dokumentation.) Nu befinner hon sig på vandrarhemmet Wellywood mitt i centrala Wellington. Det är ingen risk att hon går vilse eftersom byggnaden ser ut som en rektangulär tredimensionell zebra.

Det är meningen att hon ska börja ett nytt så kallat liv i den här staden. Ett liv som består av en plats att bo på, en ro att skriva, en plats att jobba på. Att bo är  lätt. Vandrarhemmen erjbuder veckopriser. En ro att skriva kan alltid framkallas. Den största utmaningen är att hitta ett jobb. Helst ett jobb som stimulerar och inspirerar henne. Av någon okänd anledning har hon en föraning om att hon vill sälja biljetter. Hon tillbringade gårdagen med att skriva fyra olika CV med fyra olika inriktningar:

*bibliotek
*bok- och pappershandel
*administraton/kontor inom kultur/turism
*cafe, bar

På måndag ska hon gå runt och dela ut CV-papper med följebrev till olika managers. Managers brukar inte alltid jobba på helger. Därför kan hon använda helgen till att bekanta sig mer med staden. Sen tidigare är hon smått förälskad i hamnen och Cuba Street med alla caféer. Men inget går upp mot North Laines och havet i Brighton ... Ännu har hon inte hittat en stad som slår den i England.

Igår kväll kom Louise pappas syssling Cheryl och Louises pysslingar Lisa och Carl och hämtade henne. De tog med henne ut på fyra (!) olika ställen där de åt och drack och pratade om ingenting.

Wellywood är bra. En plats där man kan välja om man vill dra sig tillbaka till sitt rum eller vara social i allrummet. Just nu känner hon att det är skönt att vara Miss Anonym.

Det blev ett lyckat besök hos Barry and Trudy Banks. (Barry är Dorothys son och Dorothy var farmors morbor Calles andra fru.) Skumt att titta i Barrys fotoalbum och se bilder från Flisby! Jag fick även se trädgården där Calle föll ihop och dog 1963, bara en månad efter han och Dorothys resa till Sverige. Dorothy dog 1989 och jag fick se hennes gravsten. Barry berättade att Dorothy var ledsen över att hon inte hade någon plats att sörja Calle, eftersom hans aska spreds I havet …

I skrivande stund befinner jag mig vid den vackraste plats jag hittills har sett på Nya Zeeland - Lake Tekapo, i mitten av sydön, nära det högsta berget Mount Cook. Jag nöjde mig med att bestiga Mount John. (ca 1000 m över havet). Ett spontant infall fick mig att använda julklappspengarna från faster Inger till något annorlunda ... Jag satte mig på hästryggen! Jag är både rädd för och allergisk mot hästar,men ”Score” var jättesnäll!

Julen kommer jag att fira i Kaikorua på sydöns västkust. Om inte havet är varmt nog att bada i så har jag i alla fall bokat ett vandrarhem med swimming pool ... Märkligt att uppleva en varm jul utan släkt. Saknar pepparkaksdeg!!! Fast skönt att slippa all hets och alla korvar :=).

God Jul till alla jag känner och inte känner!!! Tack alla som läser min blogg!

Nya Zealands södra ö sägs vara mer dramatisk än den norra ...
Bara 25% av befolkningen bor här. Lite som Norralnd fast tvärtom.



I tisdags tog jag färjan från Wellington till Picton. Det var även här i sundet Cook Srait som farmors morbror Calles aska spreds efter hans hastiga död 1963. (Han dog två veckor efter hemkomsten från sitt första Sverigebesök sen han lämnade Oskarshamn i början på 20-talet. Antagligen tog flygresan kål på honom. Propp i benet tror jag att hans barnbarn och pappas syssling Cheryl sade.)



Jag stannade tre nätter i Nelson där jag bl a klättrade upp till Nya Zealands geografiska mittpunkt.




Hann också med en 13km lång vandring (plus simtur) i nationalparken Abel Tasman.




Efter Nelson gick turen till västkusten, eller The Wild West. Havet är något vildare här!
Klipporna på bilden är kända som The Pancake Rocks

I övrigt mår jag bra, många toppar och dalar när man reser
både geografiskt och i sinnet!

Ofrivillig flytt från hus i stan till hus på landet. Jobbintervju. Möten med advokater. Styvsöner. Cancersjukt barn. 30-årsfest. Återvänd son från Australien. Allt detta i en och samma helg! Man kan inte klaga på drama bland mina nyfunna släktingar ... Vill inte gå in på detaljer ifall de lär sig svenska ;=).

Mina pysslingar Carl, Sara och Anna

Det var alltså inte jag som flyttade, var på jobbintervju, träffade advokater, har ett cancersjukt barn eller en återvänd son. Däremot hjälpte jag mina pysslingar att flytta och som lön för mödan fick jag följa med på 30-årsfest i det tomma huset i stan ... Men mest kände jag mig i vägen och spenderade många timmar i ett väntande läge.

Fick dock lite tid för mig själv varje dag då jag utforskade New Plymouth – som blivit utnämnd till Nya Zealands bästa stad att bo i. Läget är perfekt. Gångavstånd till stränder med svart vulkansand och en halvtimmes biltur upp till nationalpark i bergen. Många gröna parker och promenadvägar. Modernt bibliotek, museum och konstgallerier. Men jag känner inte för att flytta dit. Inte tillräckligt stort (50 000 invånare) och lite avslaget på något vis. Kanske var det avsaknad av alternativ kultur. En av mina pysslingar sa att det inte fanns några ”babes” i stan. Jag tycker snarare att det var brist på punkare, hårdrockare och människor med attityd ;=). Lite Pleasantville-syndrom. (Om ni har sett filmen så fattar ni.)



På vägen hem tog pappas syssling med mig på lite sightseeing. Vi slingrade oss genom urskogen upp till Mount Taranaki. En bergstopp som enligt maori (urbefolkningen) är mycket magisk.

Efter ett avbrott från backpacker-livet ser jag fram mot att sätta mig på den magiska bussen igen. På tisdag avgår båten till sydön – och jag har fått namn och nummer till fler avlägsna släktingar. (Dorothys son Barry som är farmors morbrors styvson) Ska även försöka ta kontakt med en Nässjötjej som bor i Nelson. Världen är liten.


Vad gäller skrivandet har jag tänkt mycket och kommit fram till att jag känner mig lugn. Jag litar på att min ro kommer att infinna sig tids nog. Om inte annat så kan jag skriva när jag kommer ”hem”. Men för att inte helt glömma bort Natalie och hennes bravader så har jag bestämt mig för att ägna en timma i veckan åt mitt romanprojekt. Förra veckan satt jag en timma och skrev på biblioteket i Taupo och denna veckan satt jag en timma i pappas sysslings hus och skrev.