Svenglish - Living Lollo

Skrivande är ingen sport!
I löpning är det självklart. Förste man eller kvinna över mållinjen är vinnaren.

Vad det gäller skrivande är der mer komplicerat.
Det finns ingen vinnare eller förlorare.
Det handlar om personlig smak.
Om du inte vinner betyder det inte att du inte är vältränad.
Du vet inte hur nära du var eftersom man inte får ett brev
som säger "du kom på fjärde eller femtiofemte plats i vår tävling"
ofta får man inget svar alls eller bara några artiga rader
som säger att din novell inte var rätt just nu.

Jag har blandade känslor vad det gäller tävlingar.
Men om man inte är med kan man inte vinna ...
Och en grej som är bra med tävlingar är att jag
blir mer motiverad att avsluta en berättelse
och göra den så bra som möjligt.

Jag har just nu 6 olika noveller på gång, som väntar på att bli ivägskickade, men först behöver jag lite kommentarer. Man är alltid blind för sin egen text. Skicka aldrig iväg något till en tävling innan du låtit någon annan läsa! Det finns alltid något att förbättra. Läs mer om mina noveller här. (in English)


igår var jag på poesifestival. senare på goth-klubb. någonstans i vimlet försvann min kamera. gick tillbaka till klubben idag och frågade men ingen hade sett den. (punk-dreadlockiga killen i baren var dock söt och hjälpsam.)den som tog den kommer nog ha roligt åt bilderna på poeter med konstiga miner. lyckligtvis hade jag sparat alla andra bilder på min dator. det var en kul kväll. men inte värt en kamera.

vissa människor äger inte en kamera. jag tycker att det är märkligt. om jag inte dokumenterar mitt liv är det som om det aldrig har hänt. visserligen skriver jag dagbok varje dag. men en bild kan väcka helt andra minnen. ibland vet jag inte om jag minns grejer från min barndom eller om jag bara minns dem för att jag sett dem på bild.

Sol sol sol
röda ben
röda armar
röd nacke

lördag: grillfest
mest för att träffa James Harris (en kille som jag en gång träffade på en poesiuppläsning i Berlin där han fortfarande bor)
En grej som jag beundrar med James är att han skriver en dikt om dagen.
En fyraradig dikt som han publicerar på bloggen The Four Line Blog.
Vem som helst kan skriva fyra rader med ord på ett papper,
men att göra poesi av det är något helt annat.
Påminner mig lite om Annalivets & Lotus Byter Perspektiv, Poesie-projekt
även om dikterna inte kommer lika ofta.

Personligen tycker jag att det är jätteviktigt att ha någon slags disciplin.
Om det är fyra rader om dagen, en halvtimma på kvällen eller
en sida på morgonen kvittar. Huvudsaken är att man har någon slags rutin.

Genom att jag i snitt skriver tre timmar om dagen producerar jag alltid något.
Även om jag bara spottar ur mig ord finner jag alltid guldklimpar någonstans.

söndag: natur. södra englands gröna kullar med Morgan & sonen Jude.

måndag: försökte vara produktiv. trädgården lockade. tog med datorn ut.
men både jag och Polly (the laptop) fick solsting.
lyckades ändå avsluta ett första utkast av en novell på ett sommartema
som jag ska skicka till en tävling som tidningen Guardian annordnar.

Klicka här för att läsa en ny dikt ...

tacksam för kommentarer :=)

Idag medverkade jag som gäst på "Polly's Arty Party Hour" som är en kulturell show som sänds en gång i veckan på Radio Free Brighton. Jag pratade om mig själv, mitt skrivande och läste upp korta texter och dikter. Fick även välja min egen musik! Precis den lilla egotripp (även om Polly påpekade att jag delade med mig av mina erfarenheter) jag behövde efter deppigheten förra veckan.

Showen sänds igen imorgon tisdag klockan 18 svensk tid, (17 engelsk tid). Man kan lyssna genom att klicka på följande länk: http://radiofreebrighton.org.uk/schedule/

***

Brillianta Sara Starkström har också medverkat i radio. För exakt en vecka sedan var hon med i P4 och pratade om sin bok LISTAN. Här kan man lyssna, "spola fram" till 18 min och 40 sek in i programmet.
Eller följ sökvägen:

http://sverigesradio.se/
→ P4 Väst
→ Våra program
→ Puls
→ Lyssna på programmet i sändningsarkivet
→ 14.59 - 15.00 måndag 19 apr 2010
→ Lyssna från 18.40 in i programmet

En till dröm
en till dröm som blivit till ett mål
som blivit till en verklighet:
igår läste jag för första gången upp en novell på scen.

SPARKS är en novell-kväll i Brighton där omkring 10 kortnoveller blir utvalda
och upplästa antingen av författaren själv eller av värdinnan Jo Mortimer.
En fotograf får också uppdraget att producera en bild som ska passa med innehållet i novellen.
Min novell heter STEAL FROM THE RICH AND GIVE TO THE POOR
och jag var livrädd att jag skulle vara tvungen att läsa framför en bild av en bröstvårta, eftersom novellen delvis handlar om en B-kändis som förlorar en bröstvårta pga en full plastkirurg ... Men som tur var valde hon en annan scen: en tjej som skriver på ett café.

Men det som var mest läskigt var att läsa på engelska. Det är en sak att framföra poesi som jag är van vid för då lär jag mig alla dikter utantill och känner mig mer fri. Det blir helt annorlunda att läsa en text på nästan 1000 ord ... Jag är så rädd att uttala ord fel eller att folk ska hänga upp sig på min accent, men efteråt fick jag många positiva kommentarer så det kändes bra.

***

Idag fick jag både bra och dåliga nyheter. Min novell LOVERS OF THE PLANET blev inte utvald för uppläsning på Short Fuse (en annan novellkväll i Brighton), men det var jättenära. De gillade storyn, men var tvungen att välja bort den eftersom de måste sätta ihop ett program där de blandar korta och långa noveller och min novell var åt det långa hållet och de hade redan valt ut ett par långa ... Så jag är jätteglad i alla fall!

***

"Storasyster" Johanna hälsade på över påskhelgen och vi hade några underbara dagar med häng i stan på cafeer gallerier och pubar. Nu i helgen kommer min familj och hälsar på. Det känns som om jag själv är på semester och har svårt att koncentrera mig på att skriva ... Måste återhämta mig från ett besök innan det är dags för nästa typ! Och jag väntar fortfarande på Replacing Angels öde ...

Det är en helt otrolig känsla att träffa författare som man beundrar som plötsligt vet vem man är och till och med har läst ens bok!

På onsdagskvällen under Litteraturveckan i Göteborg var det en så kallad utbudskväll där medverkande författare fick fem minuter att presentera sig själva på scen  för lärare och bibliotekarier i Göteborgsområdet. Fem minuter är ingenting, men jag lyckades få fram att PIHMA främst handlar om identitet och att en punkstil kan vara ett sätt att göra uppror mot ett utseendefixerat samhälle. Jag visade bilder på mig själv som 15-åring och 18-åring och vilken transformation jag gick igenom under sena tonåren ...



De flesta andra författarna pratade om böcker för en yngre publik och det var fint att få en inblick i vad som pågår i Sveriges barnlitteratur. Jag pratade bl a med Mårten Melin som även skriver dikter för barn och han gav mig ett exemplar av sin bok Svarta kängor med gul söm. Helt underbar historia om en kille som får ett par veganska kängor i födelsedagspresent. Så fint och enkelt beskrivit om hur det kan vara med känslorna och kompisarna och tjejerna när man går i mellanstadiet. Jag slukade den på bussen hem från Heathrow.

Träffade även Katarina Kieri som är en författare jag gillar skarpt! Hennes Dansar Elias? Nej! var en bok jag läste för att få inspiration när jag skrev PIHMA och hon har också skrivit dikter för vuxna som jag gillar. Det var så kul att få ett ansikte på en människa som jag bara kände till till namnet. När vi gick av spårvagnen på väg till lokalen där författarna skulle träffas på onsdagskvällen frågade jag om hon också var författare eftersom jag hörde att hon pratade om böcker och då sträckte hon fram handen och sa "Katarina Kieri" och jag blev helt förbluffad.

Men det bästa av allt var att träffa min gamla idol Per Nilsson som mest är känd för Hjärtats Fröjd. Jag läste otroligt mycket Per Nilsson i tonåren och även efter tonåren. Min favoritbok av honom är Ett annat sätt att vara ung och jag berättade hur jag fascinerades av det han skrivit om att ta upp plats på den här jorden. Det visade sig också att Per hade läst PIHMA eftersom han var en av de som bestämde att den skulle få kulturstöd! Otroligt roligt.

Katarina Kieri och Per Nilsson presenterade under kvällen en bok de har skrivit tillsammans som heter I det här trädet. Ett mycket spännande projekt och magiskt hur nära man kommer någon när man skriver tillsammans. Katarina berättade att hon hade funderat på hur hemskt det skulle vara att gå genom isen och när hon kommer hem och öppnar mailen har Per skrivit "Jag gick genom isen ...".

Nu är jag hemma i Brighton. Och känner mig otroligt kluven. Ska jag skriva nästa roman på engelska eller svenska? För ungdomar eller för vuxna? Och vad händer med Replacing Angel? Ska jag skicka den till svenskt förlag också? Många frågor ... Finfint brev från Sara väntade på mig igår och idag fick jag ett  lika fint brev från Lotus. Tack! Det känns skönt att ha så fina kollegor.

Besök hos åttondeklassare på Kärralundsskolan i Göteborg
i samband med Litteraturveckan 2010

Det känns ganska länge sen jag gick i 8:an och jag är glad att jag överlevde högstadiet. För många är det en jobbig tid, man försöker passa in, samtidigt som man håller på och lära känna sig själv. En lärare sa att hennes elever kanske inte riktigt hunnit fram till de funderingar som jag tar upp i boken, men åttorna på Kärralund var mer mogna än jag trodde ... De lyssnade och ställde många frågor när jag berättade om PIHMA och min ångest under uppväxtiden.

Någon sa en gång att PIHMA inte har någon handling. Det är ingen som dör, tar självmord, gör abort eller har en alkoholiserad mamma eller psykotisk pappa. Jag är trött på att det måste finnas en stor anledning till varför man mår dåligt. Man kan komma från en bra familj och ändå känna stor ångest inför livet när man växer upp. Det är stora förändringar som pågår i både knoppen och kroppen ...

När jag började gymnasiet hade jag aldrig druckit alkohol, aldrig kysst någon, aldrig haft någon pojk- eller flickvän och aldrig haft sex. Jag trodde att alla andra hade gjort allt och kände mycket ångest inför de här grejerna och att det var något jag var tvungen att göra för att bli accepterad.

Nu, mer än tio år senare, känner jag att jag oroade mig så mycket i onödan och är arg att jag brydde mig om vad andra tycker. Alla utvecklas i sin egen takt och en del är med om ovan nämnda ritualer redan på högstadiet medan andra inte upplever sex och förhållanden förrän efter gymnasiet. Inget är normalt eller onormalt och jag hatar statistik, t ex att 70% av alla 18-åriga tjejer har haft sex, men tänk om man är en av de där 30%, hur känner man sig då? Man mår inte bättre för att man får veta några siffror. Huvudsaken är att man gör vad man vill göra.

Igår fick jag höra min novell "Foxy Lady" uppläst på litteratursalongen
"Are you sitting comfortably?" i The Basement, Brighton.
Skådespelaren Gareth Brierly gjorde en fin tolkning och publiken applåderade.
Det var märkligt att höra något som jag själv skrivit uppläst av någon annan
eftersom jag själv är van att stå på scen. Men det var en kul upplevelse,
nästan som om någon annan skrivit min text, men att jag kände igen den mycket väl ...

Hela konceptet "Are you sitting comfortably?" var som en show med gratis bakelser
och cocktails i tekannor. Man kunde också skriva sin mörkaste hemlighet på en lapp
och posta i en brevlåda. I slutet på kvällen läste en av värdinnorna upp hemligheterna
och den bästa vann ett pris ... Priset gick till en tjej som hade spytt i en kopp på Glastonbury
och sen sålt koppen med spyan till en förbipasserande för £1 ...

Och mer goda nyheter: en till av mina noveller, "Steal from the rich and give to the poor"
har blivit utvald för en annan litteraturafton i April: SPARKS. Men då ska jag läsa själv ...
pirrigt!
Inspirationen till den novellen fick jag förra året på bokmässan,
men jag skrev den pa Nya Zeeland.


Tack för alla peppande kommentarer till förra inlägget. Love you all!

Tonåringar går inte på gratis workshops i kreativt skrivande.
I alla fall inte igår.
Endast 1 tonåring dök upp på min workshop
så till slut öppnade vi upp för alla åldrar.
En 56-åring och en 29-åring ville vara med.
Och tjejerna från "the study support-team" fattade också penna,
så till slut hade jag fem "elever".

Trots få deltagare hade vi kul.
Tonåringen Matt skrev en berättelse om en kvinna som glömde en vattenkanna på bibblan i samband med att en bibliotekarie hade knackat på hennes dörr och sagt att hennes böcker var sena ... Matt är 13 år och det var den längsta berättelse han någonsin hade skrivit. Han fick också till en fin dikt på två rader under rubriken "It's raining cats and dogs." De vuxna var också produktiva och jag är glad att mina skrivövningar inspirerade dem.

Men jag kan inte låta bli att fundera över: varför dök tonåringarna inte upp? Varför ville de inte skriva?

*Inte rätt marketing/annonsering?
För ett par månader sen gick information ut till skolor om The Aqua Festival (som workshopen var en del av). Vi hade affischer och flyers i biblioteket och info fanns både på kommunens och bibblans hemsida.

Teorin som jag och mina kollegor har är att tonåringar inte gillar att boka i förväg. De vill bara dyka upp och se vad som händer. Det kan kännas jobbigt att ringa eller maila någon man inte känner ...

*Inte rätt målgrupp?
Många tonåringar är blyga eller har fullt upp med sina små stora problem. Om de inte har en kompis som vill gå vågar de inte gå själva. Skrivande är också något som kan vara känsligt i den åldern. (Jag ville göra ett kreativt skrivprojekt som specialarbete på gymnasiet, men backade ur när min lärare sa att jag kanske var tvungen att visa det för andra elever.)

*Inte rätt tid och plats?
Jag kan förstå att efter en hel måndag i skolan kanske man inte vill gå och sätta sig på biblioteket och göra något som känns lite som skola. Det är inte speciellt många tonåringar som besöker Hove Library överhuvudtaget ... Men när det var en teckna manga-workshop för ett tag sen dök 10 pers upp, så det var tydligen coolare ... (men då kunde man boka en plats bara genom att skriva upp sig på en lista på bibblan istället för att kontaka en utomstående organisatör.)

Tacksam om någon kan komma på fler anledningar, så att jag kan känna mig bättre ... :=)

Eftersom jag redan har gjort en massa jobb så sa personalen på bibblan att de ska kontakta skolorna igen och erbjuda vissa klasser att komma och göra workshopen på skoltid. Att göra något som bryter de vanliga lektionerna brukar alltid vara populärt ... (När jag har besöer skolor i Sverige är klassrummen/aulorna alltid fullsatta, men om jag hade kommit efter skoltid hade det kanske varit tomt i salarna ...)

Efter att jag skickade iväg Replacing Angel till agenter tänkte jag
aldrig mera skriva
i alla fall inte på väldigt länge
men jag kunde inte låta bli ...
En kväll plockade jag upp dagboken/anteckningsboken
och skrev om en låntagare på bibblan:
en kvinna med grått hår i flätor
som har Jimi Hendrix's "Foxy Lady" som rington på mobilen.

"Foxy Lady" blev titeln på en novell som jag skickade till
"Are you sitting comfortably?" som är en ny tillställning
där noveller väljs ut för att bli upplästa av skådespelare
och idag fick jag beskedet:
min novell blev utvald och på onsdag får jag höra den live!

Jag är så glad, så glad. Precis den uppmuntran jag behövde för att fortsätta skriva noveller.
Det är nämligen det jag tänker syssla med ett tag
innan jag börjar på en ny roman ...
Jag behöver jobba med kortare texter och är trött på att skriva dikter.

Läs mer om mina funderingar om att ta en paus från poesikvällar
och istället gå på "novell-kvällar" eller "kort-prosa"-kvällar.

PS. den här helgen står inte bara krokusarna i blom i Brighton&Hove,
nu har även påskliljorna tittat fram! DS.

Jag har ingen klocka på min vägg
ingen klocka på min arm
och klockan på min dator är gömd

Den enda klocka jag har är på mobilen
som ofta är avstängd eller ljudlös

Jag försöker lura mig själv att tiden inte finns

Jag vill ha tid att:
*läsa lättsamma romaner för nöjes skull
*läsa klassiker och förstå dem
*måla naglarna två gånger i veckan
*använd tandtråd
*skriva brev
*lyssna igenom CD-skivor och läsa texterna

Jag trodde att jag skulle ha världshav av tid nu när jag skrivit klart och skickat iväg Replacing Angel. Men lustigt nog har jag mindre tid när jag INTE skriver. Dagarna flyter ihop och det känns som om jag åker bil i 180km i timmen, men det är inte jag som kör ...
När jag skriver har jag struktur och mål. Mitt liv känns meningsfullt. När jag bestämde mig för att blogga om detta satte jag igång shuffle på iTunes och den första låten som spelas är Lou Reeds "There's no time" ... Jag har lärt mig att man inte har tid att göra någonting om man inte tar sig tid ...

Idag har jag haft min första produktiva dag på över en vecka:

*jag har tvättat mina kläder
*skrivit om Steal from the rich and give to the poor - en novell jag skrev för ett år sen och skickat iväg till tre skrivarbekanta för feedback (tänker sen skicka den till SPARKS - en live event för noveller)
*jobbade med dikt till väns bröllop
*bokade vandrarhem i London (där jag ska bo en natt innan jag åker på litteraturveckan i Göteborg i slutet av mars och ska dessutom gå på ett bok-releaseparty i London)
*promenade i rask takt längs havet och handlade lite mat på vägen tillbaka
*gick igenom min skrivar-workshop "It's raining words" (som jag ska leda på bibblan nästa vecka) med min kompis Sophie
*antecknade och förberedde skrivövningar till ovan nämna workshop
*bokade tågbiljett till London
*printade ut kartor av delar av Göteborg och London

Nu är klockan halv elva och jag har varit vaken i över 13 timmar. Den enda slapptiden jag haft var när jag åt frukost och läste Patricia Highsmith's Carol. Men jag tycker inte synd om mig själv. Det är jag som har designat den här dagen (skrev en lista igår kväll) och jag är tacksam och glad över att jag fick så mycket gjort och att det gick hyfsat lätt. Det enda som stör är att det ligger ett berg av strumpor och trosor på min säng som väntar på att bli ihopparade och ihopvikta ... Förhoppningsvis kommer jag i säng innan midnatt.

Jag är klar med mitt synopsis (sammanfattning av hela romanen på 1 sida) och mitt CV där jag listar mina skrivarmeriter hittills. Jag har skrivit ut de tre första kapitlen av Replacing Angel. (engelska agenter vill bara ha början av boken, och ifall de gillar vad de läser kommer de fråga efter hela manuskriptet)

Det enda jag har kvar är det viktigaste av allt - följebrevet.
Någon frågade varför jag har hållt på med att skriva ett brev i två veckor.
Man får tänka på att jag var gravid med Replacing Angel i över två år,
så två veckor är ingenting.
Det gäller att presentera min bebis på ett så bra sätt som möjligt.
Att skicka ut brev till agenter är lite som att visa upp sin bebis för släkten.
Tänk om de tycker att hon är en ful liten skrynklig sak ...
Nej! De kommer tycka att hon är sötast och tuffast i världen så klart.

Jag var på bok-BB i onsdags kväll
och klockan 01.00 natten till torsdag födde jag min flicka, Replacing Angel.

Men det är ingen som får se henne än.
Jag vill göra henne så fin som möjligt.
Jag målar hennes tånaglar för tillfället.

Den femte och sista versionen av Replacing Angel är alltså klar.
Men jag vaknar mitt i natten
och tänker på naglar som jag vill polera.
Och en del grejer som jag vill ta bort med aceton.

Man blir väl aldrig klar, man får bara bestämma sig helt enkelt.
Nu duger min flicka precis som hon är.

Jag har knåpat ihop ett personligt brev, synopsis (sammanfattning på 2 sidor) och ett slags CV
och skickat till min skrivarkollega Kay för översyn.

Under tiden letar jag efter den bästa barnflickan (eller pojken) åt Replacing Angel.
Jag har tänkt kontakta de agenter som har hand om
mina engelska favoritförfattares bokbarn. Har även några kontakter som jag ska undersöka.

(I England behöver man en middleman (eller kvinna) som blir en slags manager
som kontaktar förlagen. Man kan inte skicka direkt till de större förlagen,
utan man måste gå genom en agent, som sedan får ca 10% av ens förtjänster.)

Jag hoppas att skicka iväg min flicka innan min födelsedag, 26 Feb.
Vill kunna fira ordentligt (ska hälsa på min väninna Laura i Edinburgh)
och inte behöva tänka på min bebis!

PIHMA har blivit recenserad i Jyllandsposten - en av Danmarks största tidningar!

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA MER.

I det här rummet började jag föda Replacing Angel.
Huvudet kom först och sen kroppen. Det är en flicka!
Men benen och fötterna är fortfarande kvar.
Jag måste föda fram dem hemma.

(Jag lyckades skriva om varenda scen där the Man finns med och det kändes som att jag verkligen lärde känna honom. Tack alla som lämnade tips! Han har mer dragningskraft nu. Jag kapade även en del av början för att skapa mer spänning. Kanske att jag till och med ska börja med ett brev från Natalie till Angel. Precis som Amanda började med ett brev till Kim. Jag märker att jag drar mig till samma teman ... Det enda som jag har kvar egentligen är slutet. Det måste slipas till lite mer och jag måste undersöka en del grejer.)

Jag hoppas att föda fram benen och fötterna innan slutet på den här månaden.
Sen ska jag börja jobba med synopsis och följebrev som jag ska skicka ut till agenter.
Så om jag är dålig på att svara på mail och mess så vet ni varför ...

Jag kan verkligen rekomendera att åka iväg om man behöver jobba intensivt med ett projekt. Om man inte har råd med ett retreat kanske man har en snäll släkting eller kompis som kan låna ut en lägenhet eller en stuga eller ett rum där man får vara i fred. När min farmor levde brukade jag ju åka till henne och skriva och ända sen hon dog för två år sen har jag saknat det lugnet jag kände när jag var där. Jag kom nära det lugnet i Linfgfield.

Jag hade min mobil avstängd i fem dagar. Jag använde inte internet på fem dagar. (Från kvällen innan jag åkte till kvällen efter jag kom hem.) Kan också rekomenderas. Det är fascinerande hur mycket av ens tankar tas upp vad saker man läst på Facebook och hur man konstant håller på och funderar på vad man ska svara på ett mess och meddelande. Visst är det fint med kommunikation, men ibland behövs en paus och nu ska jag försöka att ha min telefon avstängd mer ofta och bara kolla internet en gång om dagen. Max. Internet är precis som alkohol. Man måste kunna hantera det. Det är så lätt att man tar ett glas för mycket. Att man kollar sin mail för många gånger osv.

En annan grej som gjorde att jag kände mig så lugn och rofylld var att de som äger retreat-huset är Kväkare - ett  samfund som värderar tystnad. Två gåner om dagen hade de "tyst samling" då man bara satt tillsammans i en kvart och mediterade eller samlade sina tankar. Det är något jag ska försöka göra hemma också. Att bara sitta i tystnad. Att inte alltid behöva skriva eller läsa eller lyssna på musik.

Anonym: dagen skrivtips: skapa tystnad omkring och lyssna till dina tankar :=). Sitt i stilla tystnad i en kvart och efteråt ägna en kvart åt att skriva ner de tankar du kommer ihåg. Kanske att det leder någonstans. Jag ska försöka återkomma med mer konkreta och bättre skrivtips på bloggen framöver.

Det är tjugosju månader sedan jag blev gravid med Replacing Angel.
(Men då hade jag ännu inget namn.)
Jag har gått över tiden och det känns.

Jag trodde att Relplacing Angel skulle ploppa ut i slutet på förra året.
Nu är det ett nytt år och jag är trött på att bära omkring på det.

För att skynda på förlossningen ska jag åka iväg på ett "retreat"
fredag eftermiddag-måndag morgon.

Där ska jag kämpa med följande:
*början
*slutet
*mannen
(läser just nu The Game (män som raggar upp kvinnor på ett manipulativt vis) av Neil Strauss och läser om Belinda Burns The Dark Part of Me (tjej som är besatt av en "bad boy") som inspiration)

Jag tror inte på perfektion och jag är ingen perfetionist på något vis.
Men jag vill bli så nöjd med manuset att det känns bra att skicka iväg det till agenter.

TUSEN MILJONER BILJARDER TACK TILL SARA STARKSTRÖM SOM SATT UPPE EN HEL NATT OCH LÄSTE OCH GAV MIG MER VÄRDEFULL FEEDBACK ...

Bild: Knut Finstermeier

Jag har fått mer feedback på Replacing Angel från författaren Robert Dickinson.
Han läste min roman i tre sittningar på tåget till sitt jobb.
Han tyckte den var lätt att läsa och att det flöt på i bra hastighet. Det var bara ett stort problem ...

Samma stora problem som jag haft sen jag började skriva på den här romanen: karaktären the Man.
Han är en irriterande manipulativ snubbe som tror på konspirationsteorier. Trots detta faller alla kvinnor för honom. Känner ni igen typen?

Jag fascineras av att så många kvinnor faller för män som är idioter ... Det är det jag har försökt skriva om. Men jag har inte lyckats. The Man är inte tillräckligt charmerande, har inte tillräckligt mycket utstrålning och karisma. Tre av mina fyra kritiker som har läst hela boken har sagt samma sak: de fattar inte varför huvudpersonen Natalie faller för the Man. Det räcker inte med att han är sexig. Dessutom är han inte sexig på ett traditionellt sätt. Han har rött hår.

Så hur ska jag kunna gestalta the Mans charm så att det blir trovärdigt för läsaren? Snälla hjälp!

Förr om åren har jag tillbringat mina juldagar hemma hos mormor på kalas med middag, efterrätt, tårta och fika och allt sånt. På kvällen har jag gått ut med mina gymnasiekompisar i Nässjö. I år finns inte mormor. I år finns ingen pub att gå ut på. (Det är sant, 16 000 invånare och inte en enda pub! Bara ett äckligt disco på hotellet.) Så den här juldagen blev annorlunda. Större delen av juldagen har jag suttit bredvid granen och läst Josefins Schygges "Hatar att älska".

Mamma och pappa tittar på filmatiseringen av en av Camilla Läckbergs romaner. "Det måste jag ju se," sa pappa "Henne träffade jag ju på bokmässan." Sorgligt nog kommer han säkert aldrig att läsa Josefin Schygges "Hatar att älska". Trots att han gick förbi Josefin när hon satt och signerade böcker vid Författarhusets monter.
"Hatar att älska" är en superb och välskriven ungdomsbok som handlar om Kim som går i åttan och känner sig allmänt tonårsdeprimerad. Hennes bästa vän bryr sig bara om att bli av med oskulden och hennes mamma bryr sig bara om Jesus. Hennes pappa bor i Danmark, men honom har hon inte träffat sen hon var fyra.
"Hatar att älska" är en sån bok som verkar vara så enkel, som att författaren bara skrev den rakt upp och ner under en dag och det gör mig avundsjuk. För jag vet att det inte är så. Ju enklare en bok verkar, ju svårare är det att skriva den. Och nu menar jag inte "enkel" som "simpel" utan just för att språket och handlingen flyter på och man rycks med i konflikterna som gör att man får ont i magen och bara måste läsa vidare även om huvudpersonen inte verka tycka att hon befinner sig i något större drama ... Jag gillar att karaktärerna är få men tre-dimensionella, att dialogerna är naturliga och att allting inte alltid blir bra till slut, men huvudsaken är att man pratar med varandra ...

Så, om ni vill läsa en bok som är något "mildare" än "Punkindustriell hårdrockare med attityd", men är minst lika välskriven och har en bra handling och trovärdiga karaktärer köp genast "Hatar att älska".

Och nu måste jag erkänna en hemsk sak ... Jag har skjutit upp att läsa Josefin Schygges bok eftersom jag tänkte att den är utgiven på Författarhuset och då kanske den inte är lika bra som något som är utgivet på Bonniers Carlsén. Fel, fel, fel! Utan att nämna några namn kan jag säga att "Hatar att älska" håller mycket högre klass än några av de ungdomsböcker jag läst av de större förlagen. Hur kan jag diskriminera mot mitt eget förlag? Vilken Judas jag är så här i juletider. Nu borde jag läsa fler böcker från Författarhuset.

Jag har redan läst böcker av Ylva Brodin som är en strålande och psykologisk djup författare och Torben Poulsen som skriver om politiska konflikter på ett sätt som gör att man förstår hundra gånger mer än att läsa tidningar och titta på nyheter. Jonas Cederquist är en annan författare som skriver lättillgängligt och bra för ungdomar. Och så Sofia Åkerman förstås med anorexia-klassikern "Zebraflickan".

Författarhuset har fullt med talanger! Jag träffade på en författare som hade något på gång med Författarhuset men tackade nej för att hon tyckte att de hade "så fula böcker" och inte ville bli utgiven där. Okej, Författarhuset kanske inte har den snyggaste och mest moderna hemsidan. Men som vi alla vet: det hänger inte på utsidan. Det är kvalitén på böckerna som räknas! Visst är det orättvist att de små förlagen inte har lika stora resurser när det kommer till marknasföring, men det betyder just det. Att de har mindre resurser. Inte att böckerna är sämre.

Så inför 2010 uppmanar jag alla som läser den här bloggen att läsa/köpa minst tre böcker som är utgivna på små förlag. Särskilt Författarhuset!

Jag hatar INTE att älska sånt som är underground. Jag är glad över att jag läste en riktigt bra bok istället för att titta på en kommersiell deckare på TV. Tack för att du förgyllde min dag, Josefin! (Hon har även en blogg, klicka här.)