Svenglish - Living Lollo

Det hela började med ett SMS i feburari 2008. Jag berättade för Sue att jag var tillbaka i Brighton och frågade om hon ville träffas och skriva. Sue messade tillbaka direkt och det var början på vårat kreativa utbyte.

Våra första möten handlade enbart om skrivande. Vi gjorde skrivövningar och gav varandra feedback på våra senaste dikter. Vi gav även varandra uppgifter. Till att börja med handlade det om att t ex skriva en dikt till en tävling eller skriva klart en novell. Men ju mer vi lärde känna varandra ändrade våra möten karaktär ...

Nu har Sue tagit en paus från skrivande och satsar istället på att göra dockor (ej leksaker!) samt smycken. Och den senaste tiden har jag varit så fokuserad på romanskrivande att jag inte har känt mig motiverad att skriva dikter. Så våra så kallade uppgifter är också annorlunda. Det kan vara allt från att skriva ett beundrarbrev till Miranda July till att tillverka en mage. (Sue visar en av sina dockmagar på bilden.) Till nästa möte (vi träffas i regel varannan vecka) har jag i "läxa" att planera ett skrivarläger åt mig själv. Har tänkt att åka iväg en helg i january och bo på vandrarhem eller Bed&Breakfast för att färdigställa Replacing Angel.

Även om Sue och jag håller på med olika konstformer lär vi oss mycket av varandra. Det är samma kreativa process där man glädjs och våndas om vartannat och det är värdefullt att ha stöd från en annan konstnär. En stor del av våra möten går åt till att diskutera pågående projekt och ibland är det allt man behöver: en plats att ventilera sin ångest och sina förväntningar.

Det är underbart med allt stöd jag får via internet av underbara vänner över hela världen. Men inget går upp mot att träffa någon i verkligheten. Jag vet inte varför det är så. Men ett riktigt samtal öga mot öga har så mycket mer effekt än ett email även om samma saker sägs ... Och telefoner är läskiga. Just för att man inte kan se vad den andra personen gör i andra änden. Speciellt nu med bärbara telefoner. Tänk om någon sitter och bajsar samtidigt som hon eller han pratar med dig ... Nä, nu kom jag ifrån ämnet. Tack alla underbara kreativa vänner! Jag önskar att jag kunde träffa fler av er öga mot öga lite oftare ...

Alla mina dagböcker har namn. Alla heter något som börjar med "The so-called ..." För när jag började med dessa dagböcker var jag ett stort fan av TV-serien Mitt så kallade liv. När jag började denna dagbok kände jag att slutet var nära. Inte bara slutet på året och slutet på min mormors liv. Men slutet av mitt romanprojekt Replacing Angel.

Fjärde omkskrivningen är klar och jag har börjat på den femte. Jag tillbringade hela helgen i sängen med Polly (ja, jag döper även mina datorer). Jag läste igenom Replacing Angel högt för mig själv. Fast jag klarade bara av 200 av 300 sidor och jag läste inte högt hela tiden för min hals gjorde och gör fortfarande ont.

Femte omksrivningen. Herregud kan hon inte skriva, varför måste hon skriva om så många gånger? Ja, det frågar jag mig själv också. Men nu handlar det verkligen om pet. Som att byta ut OK mot okay. Har även försökt hitta synonymer till "dricka". 11 gånger har jag använt "gulp", 15 gånger "swig" och 30 gånger "sip". Och "drink" hela 60 gånger ... Är det för mycket drickande i boken? Men man får komma ihåg att jag skriver från ett realistiskt perspektiv och karaktärer dricker inte bara öl och vin. Även vatten och te förekommer ofta.

Det som är svårast är att försöka snygga till karaktären "the Man". Han måste bli lite snällare för att läsaren ska förstå att de andra karaktärerna överhuvudtaget vill umgås med honom. Han måste bli snällare utan att förlora sin sjuka sida ... Inte lätt.

Mitt mål var att bli klar med Replacing Angel i år. Jag får nog skjuta upp det en månad. Väntar fortfarande på mer kommentarer från 4 olika läsare och även om kommentarerna kommer före årsskiftet är det inte säkert att jag har tid att ta itu med dem ...

Seperationsångesten är också nära ... något som jag har jobbat med i två år är snart över och det är mycket skrämmande! Jag har studerat Julia Cameron's Walking in this World och hon skriver att skriva klart en bok kan göra att man känner sig självmodsbenägen ... Nu är det inte så illa men jag förstår vad hon menar. Hon jämför även slutet av en kreativ process med att bestiga ett glasberg, man känner hela tiden att man halkar, men det gäller att hitta små skrevor där man kan få fäste med fötterna ...

Så svårt att översätta från engelska så här kommer citat från ovan nämnda bok: "Completing a draft of a novel may spark thoughts of suicide rather than celebration" och "I slither down every time I try to clamber up./.../ This delicate and treacherous stage, the glass mountain of creative doubt, is a slippery slope we face alone. It is on its icy flank that we must find small footholds, edging our way upward from concept to actual conception - a difficult birth, as pivotal as conquering our creative Everest."

Det här inlägget kommer inte handla om ifall filmen är bättre än boken eller tvärtom. Det finns inte ens en bok. Bara en film. Det kommer snarare handla om att se på film eller läsa böcker.

En del verkar bli förnärmade när jag säger att jag inte har sett speciellt många filmer i mitt liv och inte kan nämna några skådisar förtuom Johnny Depp och Jim Carey typ. I genomsnitt ser jag 5 filmer per år. Det kanske beror på att jag aldrig har haft tillgång till min egen DVD eller video. Det var inte förrän förra året jag upptäckte att jag kunde se på film genom Polly (min laptop). Så det visar väl på att jag inte är speciellt angelägen ... Kanke beror det på att jag inte tittade speciellt mycket på TV som barn och tonåring. (Tack mamma och pappa för att ni inte lät mig ha TV på rummet, å andra sidan kan jag inte komma ihåg att jag någonsin frågade efter det heller ...) Kankse beror det på att jag såg några dåliga Hollywood filmer och blev avskräckt; jag trodde att det var de enda filmer som fanns ... Speciellt hade jag problem med (och har fortfarande) actionfilmer. (Broder Daniel: notera att jag inte gjorde särskrivning här.) Det går för fort för att jag ska fatta. Jag tappar handlingen och vet till slut inte vem som är "the good guy" och vem som är "the bad guy".

Det känns som att jag har mycket att ta igen. För ett par år sedan, tack vare att jag jobbar på bibblan, upptäckte jag att det fanns andra slags filmer. Alternativa filmer, som ofta utspelar sig i Frankrike, Polen, Rumänien eller något annat europeiskt land som inte är Storbritanninen ... Även asiatiska filmer tilltalar mig ... Huvudsaken är att det går SAKTA och att handlingen är mer än stämning än en invecklad intrig ...

Jag vet inte vad som har hänt, men nu har jag sett två filmer på mindre än en vecka! Kanske för att jag skjuter upp redigeringen och omskrivningen av slutet av Replacing Angel. Märkligt nog känner jag inte alls för att läsa just nu, förutom handboken Writing Fiction av Janet Burroway.

Filmen jag kollade på ikväll var 4 Months, 3 weeks and 2 days av Cristian Mungiu. Den utspelades i Rumänien under kommunisttiden på 80-talet och handlade om en tjej som gjorde illegal abort. Men egentligen handlade det om tjejens kompis ... Det fick mig att reflektera över Replacing Angel. Man kan tro att mitt romanprojekt handlar om Angel - tjejen med dramatiskt liv - men egentligen handlar det om hennes kompis Natalie. Så nu känner jag mig lite motiverad att forstätta att jobba med slutet ...

Men tillbaka till ämnet ... Jag själv blir förnärmad när jag stöter på folk som inte läser. Tråkigt nog, enligt mina åsikter, ser folk mer på film än vad de läser böcker ... Det inkluderar många av mina goda vänner och kollegor på bibblan. I min värld kan en film aldrig ersätta en bok ... Jag föredrar att skapa mina egna bilder i huvudet och ta det i min takt. Ofta tappar jag handlingen i en film för att jag ser något som får mig att tänka på något annat och vips är associationsmaskinen igång ... Detta händer även när jag läser, men då finns fördelen att man kan stanna upp och andas och tänka efter varje paragraf eller stycke. Visst kan man klicka på paus när man ser en film, men det är inte lika smidigt, speciellt inte om man associerar till något var femte minut och dessutom tittar på film med någon annan ... Jag gillar inte ens att se på film med kompisar för det får mig att känna mig trög för att jag inte fattar saker som de gör ...

Det finns så klart andra fördelar med böcker. Man kan ta med sig dem och läsa varsomhelst. Man kan läsa lite här och där om det så bara är 10 minuter om dagen. När man tittar på film måste man avvara minst två timmar och eftersom tid är så värdefullt för mig är jag rädd att slösa borta två timmar på skit, dessutom är det inte ofta jag har två timmar över som jag kan göra vad jag vill med ... Att läsa är mer aktivt, man måste tänka mer och dessutom vända blad ibland istället för att bara stirra på en skärm ...

Så ... kära bloggläsare ... hur många filmer har ni sett och hur många böcker har ni läst i år?

Jag har läst 28 romaner eller novellsamlingar och sett 4 filmer. Jag kommer nog komma upp i mitt genomsnitt av 5 filmer eftersom jag vill se Let the right one in och vill jämföra den med boken Låt den rätta komma in av John Ajvide Lindqvist. Det blir extra intressant eftersom jag läste boken på svenska och tänker se filmen på engelska. Fast den är på svenska med engelsk text ... När jag väl har sett filmen kan jag återkomma med ett nytt blogginlägg som verkligen handlar om ifall filmen är bättre än boken eller tvärtom.

Den här veckan har jag verkligen tagit vara på min tid:

Måndag: (helledig) research Replacing Angel, nytt kapitel baserat på researchen
Tisdag: research Replacing Angel - intervju, sorterande av info, bibblojobb, pillande med romanen
Onsdag: (bibblo hela dagen), pillande med romanen på kvällen
Torsdag: pillande med romanen, bibblo jobb, mer romanpillande på kvällen
Fredag: pillande med romanen, bibblo jobb, mer romanpillande på kvällen

Ja, jag har alltså stannat hemma varenda kväll den här veckan. Stängt av telefonen. Ignorerat känslan att jag "borde" kontakta vissa kompisar ... Men det gäller att ta vara på flytet. Även om jag är disciplinerad är det inte ofta jag är disciplinerad, motiverad och inspierad på samma gång ... Jag är närmast manisk just nu. Skrivande är världens bästa drog! (Unni Drougge har så rätt.)

Kan inte säga något om måndagens reserach eftersom det skulle avslölja för mycket. Men jag kan säga något om tisdag. Huvudpersonen Natalie träffar en tjej som bor i en squat (ockuperat hus) vid stranden i Hove. Jag var inne i den här squatten för ett par år sen, men mitt minne är luddigt så jag fiskade fram en kvinna som jag halvkänner som bodde där ett tag och intervjuade henne. Jag brukar inte gilla att göra research, eftersom jag hämtar allt ur mitt eget huvud, men att prata med denna kvinna gav mig ny glöd och jag skrev om ett par kapitel som blev mycket mer levande för att jag hade mer fakta. Kul!

Imorgon ska jag bryta mitt hårda arbetsschema genom att flanera på stan då det är Brightons White Night - en kulturell afton då museum, konstgallerier, klubbar, barer m.m. är öppna hela natten för att trotsa att vi ställer om till vintertid ...

Nu har jag fått den andra omgången av feedback på Replacing Angel av min korrekturläsare/lektör. (Hon skickar i tre omgångar.) Det finns fortfarande en del obesvarade frågor. Just nu jobbar jag med scenen då Natalie firar sin födelsedag på en pub med sina flat mates (säger man lägenhetskompisar på svenska eller vad???) samt Deanna som är Angels bästa kompis. (Angel bodde i lägenheten innan Natalie.) Det är första gången Deanna träffar en av flat mates-en. Nu är frågan ... Om Deanna var en sån bra kompis hur kommer det sig att hon träffat den ena flat maten men inte den andra? Det är det jag måste ta reda på.

Nu behöver jag ju inte skriva ett helt kapitel om vem som träffade vem när. Men jag måste ändå ge någon slags förklaring till läsaren utan att det blir klumpigt. Jag har precis skrivit fritt i en timma (jag gillar inte att sätta klockan så jag använde Nick Caves "Tender Pray"-skiva som tidtagare även om den "bara"är 54 minuter). Vad jag kom fram till var att en av flat mates-en är en väldigt kontrollerande person och vill inte ha gäster i lägenheten, men anledningen att han träffat Deanna är att de använder samma knarklangare ... Hoppas det funkar. Jag ska flumma på lite mer och se vad jag kommer fram till.

Nu förstår jag vikten av bakgrundshitoria. De tjatade om det på den första skrivar workshop-en jag nånsin var på (jag var 16) att man var tvungen att veta ALLT om sina karaktärer, till och med hur mycket växel de hade i fickan ... Man kanske inte behöver nämna det alls i boken, men man måste ändå veta för att det inte ska bli hål i berättelsen så att säga ...

p.s. bilden föreställer en "stream of consciousness" (flödesskrivande? vildskrivande?) som man kallar det på engelska. men i verkligheten är det ett hav av medvetande - det vill säga engelska kanalen ...

Jag hittade några frågor i Bobbis blogg som hon i sin tur fått av Malin. Tyckte att det var på tiden att jag intervjuade mig själv.

1. Har du ett skrivarschema? Typ varje dag en timme mellan 7 och 8 eller skriver du sporadiskt?

Jag är oerhört disciplinerad och det är min styrka tror jag. Just nu skriver jag mellan 9 och 12 på morgonen innan jag börjar jobbet vid 12.30 på bibblan I Hove. Ibland skriver jag en timmar när jag kommer hem på kvällen om andan faller på. Om jag har en helledig dag brukar jag dubbla skrivtiden. Oftast går jag runt och "lufsar" hela dagen med pauser för mat och promenader, der brukar bli totalt 6 effektiva timmar.

2. Får du inspiratonsbrist i bland eller aldrig, snarare tvärtom?

Jag lider mer av utmattning då och då. Att jag blir så trött på att skriva att jag inte ens orkar skriva dagbok. Att det tar stopp liksom. Beror mest på att livet runt omkring ibland är stressigt och att jag inte har gett mit själv tillräckligt med tid att bara slappa, läsa en bok och dricka te typ.

3. Har du fler skrivprojekt på gång samtidigt? Typ en deckare, några noveller och kanske någon barnbok eller dylikt?

Mina romanprojekt brukar ta över mitt liv, men då och då skriver jag en dikt för att få en paus från romanskrivandet. Skönt med något man kan avsluta på en vecka eller till och med en dag. Det händer då jag tar paus från romanen att jag pular med en novell. Men speciellt dikterna är något jag skriver mest för skojs skull och i första hand skriver jag dem för att jag vill framföra dem på scen - att nå ut till folk och visa att jag finns eftersom det kan ta flera år att skriva en roman. Dikterna mår bäst av att vara en hobby, så fort jag tar dikterna och scengrejen på stort allvar blir jag stressad och tappar gnistan ...

4. Hur många "verk" har du fått klart och skickat in till något förlag?

Två.
Först Mötet Med Malva som jag skickade in 2004.
Sen Punkindustriell hårdrockare med attityd som jag skickade in 2006.

5. Hur många gånger har samma bok du skrivit blivit refuserad? Fick du i såfall konstruktiv kritik tillbaks?

Mötet Med Malva blev refuserad av 11 förlag. Men ett förlag - Hägglunds - ville träffa mig och äta lunch. Förläggaren Kalle Hägglund sa att jag var bra på att skriva men gav mig rådet att skriva om något jag kände till ... Mötet Med Malva var mest något jag skrev för att imponera på både mig själv och mina kompisar. Det fanns inga äkta känslor. Jag fick även positiva lektörsutlåtanden från Wahlström & Wistrand samt Ink.

PIHMA blev antagen av Författarhuset bara en månad efter att jag skickat iväg manuset. Hade skickat till 11 (mitt lyckotal) olika förlag, men Författarhusets var helt enkelt de som hann först. Det fanns intresse för andra förlag men de behövde mer tid att bestämma sig så i slutändan kontaktade jag de 10 andra förlagen och sa att jag skrivit kontrakt med Författarhuset så jag får aldrig veta om de andra förlagen sagt ja eller nej.

6. Får du dåligt samvete om du inte skrivit på några dagar?

Nej, men jag brukar må ganska dåligt eller konstigt, som att något verkligen saknas i mitt liv ... Jag får inget utlopp för min känslor och det känns som jag är styrd av yttre krafter typ.

7. Varför skriver du?

För att jag inte kan låta bli! Eftersom jag har varit och fortfarande är ganska blyg är skrivandet ett sätt att uttryca sig på. Har ofta svårt att få fram vad jag vill säga när jag pratar med folk.

Jag har också frågor och situationer inom mig som jag vill ha svar på och jag kan utforska de här frågorna med hjäp av mina karaktärer. Sen har jag ett behov av att dokumentera samtiden, en vilja att berätta "så här är det", "så här ser min verklighet ut".

8. Har du någonting publicerat som man kan få läsa?

Yes! Här kan man köpa PIHMA
eller här om man är fattig.

Jag publicerar även engelska dikter på Myspace.

Har fått enstaka dikter, kortare texter och en novell publicerad i diverse antologier, tidningar.
Men de flesta går inte att få tag i längre ...

Inom en snar framtid kommer ni nog få läsa min engelska roman, Replacing Angel.

9. Har du något att tillägga? (Min egen fråga.)

Ja! Nick Cave har varit en stor inspiration till Replacing Angel.
Igår såg jag honom på Palace Theatre i London.
Det var fotoförbud, men jag lyckades knäppa en bild ändå ...
Det bästa var att P.J. Harvey var i publiken och kom upp på scen och sjöng "Henry Lee" med Nick!

Det bästa man kan göra när man är sjukligt trött på något
är att ta ett tillfälligt avbrott.
Det låter lätt, men är svårt.
Svårt för att även om man tar ett avbrott finns oftast
prestationsångesten kvar.
Inte denna gången.
Jag skrev knappt en vettig rad mellan 16 aug och 2 okt.

Jag behövde en månads paus
mellan tredje och fjärde omskrivningen
av Replacing Angel.

Vad som fick igång mig var underbar konstruktiv feedback
från författaren/lektören Kay Sexton.
Eftersom hon inte känner mig personligen är hon helt objektiv
och är precis så hård som hon behöver vara.

Bland annat påpekade hon att karaktären the Man som har rött hår
(ginger på engelska) inte uppfattas som sexig
även om jag tycker att det är fint med rött hår ...
I England anses ginger ganska avtändande
så jag måste hitta ett bättre sätt att beskriva hans hår.
Eldigt. Som en solnedgång. Skimrande. Vadsomhelst.
Tacksam för förslag!
(För jag tänker inte gå så långt som att göra om honom till brunett eller blondin!)

Har också upptäckt att eftersom jag försökte göra romanen kortare
tog jag bort viktiga grejer och nu har jag fått gå tillbaka
till första versionen och lägga till ett par scener ...

Naturligtvis är det också en hel del språkliga fel.
T ex toalettstolar existerar inte i England.
Klart att de gör. Men inte som ord.
Man säger inte toilet chair.
Bara toilet.
Ups ... nu avslöjade jag mig ...
Jag skriver om bajs igen.
Fast inte alls lika mycket som i PIHMA.

De senaste fyra dagarna har jag varit totalt inne i mitt skrivande.
Om jag har fikat med någon har jag varit rastlös och bara längtat hem
till ljudet av mina fingertoppar som slår ner tangenterna.
(Tur att jag inte bor vägg i vägg med Broder Daniel längre,
för då hade inte han kunnat sova!)
När jag är på jobbet skriver jag ner mina tankar på små lappar
när jag tror att ingen tittar.

Jag bubblar över med energi och kreativitet! Jag lever!

Men det lustigaste var att jag fick ingen ro vid mitt lilla skrivbord.
Jag var tvungen att flytta min arbetsplats till golvet.
Kanske för att bli mer "grounded" eller rotad som man säger ...

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA MIN SENASTE DIKT
inspirerad av sjukhus

På årets bokmässa var jag inbjuden att medverka i Bokburen,
en monter dit ungdomar kunde komma och skriva,
träffa författare eller bara hänga.
Först blev jag intervjuad tillsammans med Mårten Sandén
och sen fick jag skriva en dikt.
Man fick välja ett ord eller en bild på väggen
och skriva en dikt som skulle inhålla orden SALT, LYDER och EFTER.

Här kommer min dikt, inspirerad av ordet BADMÄSSA.

BADMÄSSA

tänk om bokmässan
var en enda stor simbassäng
med salt vatten och vågor
där man kunde flyta omkring
läsa vattentäta böcker
slippa stå i kö
bara segla in på toa
efter en paraplydrink

tänk om författarna
poserade i våtdräkter
startade vattenkrig
utan att lyda förläggarna
som skulle ha fullt upp
att laga fuktskador



Men det bästa av allt var att träffa finaste Sara Starkström
som jobbade i Nicotext monter, bredvid mig i Författarhuset.

I år kommer jag bara att vara med på LÖRDAGEN på årets mässa.
Man kan lättast hitta mig i Författarhusets Monter: B04:59
Jag kommer att signera böcker kl 12-13 samt kl16-17

Eller så kan man fråga Svinto som står i Nicotext Monter: B04:62

DESSUTOM SKA JAG MEDVERKA I BOKBUREN
dit man kan gå och skriva egna texter och träffa författare
eller bara hänga ...

Bokburen finns på plan 2 (F01:27), se även kartan samt program på http//:bokburen.com

JAG KOMMER FINNAS I BOKBUREN KLOCKAN 14-15 PÅ LÖRDAGEN

See you soon!

När jag var och föreläste om Punkindustriell hårdrockare med attityd i Uddevalla idag fick jag en ovanlig fråga:

 

Är Amanda egentligen osäker? Hon tänker ju/säger ju hela tiden att hon känner sig så osäker, men samtidigt provar hon på massa saker ... En del som är osäkra gömmer sig ju bara i ett hörn.

 

Jag kände att jag blev lite överrumplad och bara svamlade fram ett svar. Jag har aldrig varit bra på att prata (om jag inte har övat in vad jag ska säga på förhand). Nu när jag har hunnit tänka lite har jag kommit fram till ett svar:

 

Klart som fan att Amanda är OSÄKER. Vem är inte det på gymnasiet? Vem är inte det efter gymnasiet, till och med efter att man blivit vuxen? Visst blir det lättare när man är vuxen, men jag tror att alla känner sig mer eller mindre osäkra i vissa situationer.

 

Osäkerhet hänger samman med självförtroende. Amanda har dåligt självförtroende. Mest för att hon lyssnar för mycket på vad andra säger. Genom hela skoltiden har hon fått höra av Josefin och Erika hur ful och fel hon är. Det är ingen som har talat om för henne att hon duger som hon är. (Det är inte förrän hon börjar umgås på riktigt med Kim som hon fattar att hon är helt okej.)

 

Men sen finns det ju skillnad mellan osäkerhet och osäkerhet. Blyghet spelar också en roll. Amanda har ändå den har nyfikenheten, drivkraften att vilja prova saker till skillnad från dem som gömer sig i ett hörn. Därmed är det inte sagt att det är bättre att bli fullare än brukligt, att bli tafsad på o.s.v. än att hålla sig borta från sprit och killar. Det är ett val som Amanda gör. Även om hon är trött på det ytliga snacket om fester, killar och kläder känner hon ändå både en inre och yttre press att supa sig full och bli av med oskulden. Mest för att kunna bocka av de erfarenheterna och kunna gå vidare med livet ...

 

Många (fick jag veta i efterhand) verkade störa sig på Amanda. Ja, de rent av hatade Amanda, men kunde ändå inte sluta läsa ... För de ville veta hur det skulle gå. Så det känns som jag har lyckats med boken. Att väcka känslor som kärlek och hat är på något vis det bästa man kan göra. Hellre det än att någon inte känner någonting ...

 

Vad vissa störde sig på var att Amanda gör så ”dumma” grejer som t ex att följa med Danny Demon in på toaletten. Jag stör mig också. Man vill ju stoppa henne! Skrika att fattar du inte att han kommer utnyttja dig ... Men det är ju det som skapar spänning. Det hade ju knappast blivit en bra bok om Amanda hade varit Miss Pryd och Ordentlig och läxat upp Danny Demon innan hon följer med honom in på toa ... Jag vill visa vilka följder ens handlingar kan få. Och som Malin påpekade ... t ex när Amanda följer med marknadsknallen in i hans van är hon ju inte så dum att hon tror att han ska bjuda på glass ... Hon måste på något vis känna på sig vad som kan hända. Även om hon inte vill gå så långt!

 

Jag är själv glad att jag experimenterade med hårfärg, klädstil alkohol, killar m.m. när jag gick på gymnasiet. Jag var osäker, men har blivit mer självsäker senare i livet eftersom jag har de här erfarenheterna med mig och vet varför jag gjorde som jag gjorde. De som stör sig på Amanda kanske stör sig för att de inte känner igen sig i situationen. (Situationen att ha dåligt självförtroende för att man aldrig har varit en del av det snygga och populära gänget på skolan. Situationen att inte nöja sig med att sitta i hörn och vara snäll.) Om jag läste en bok som var skriven t ex ur en Josefin-typs perspektiv kanske jag skulle känna samma sak. Jag skulle störa mig på Josefin för att jag aldrig har varit som henne, men samtidigt skulle min nyfikenhet få mig att läsa vidare ... För jag vet att bara för att man är så kallad snygg och populär betyder det inte att man har ett problemfritt liv. Samtidigt respekterar jag att en del är nöjda med sina liv och har sina egna intressen och inte bryr sig så mycket om fester och sex överhuvudtaget. Jag är avundsjuk på de människor som inte har det här desperata sökandet inom sig hela tiden ... Men vad jag stör mig på är de tjejer och killar som bara följer strömmen och inte tänker själva. Malin gav mig ett bra ord: "kloner". Alltså det är helt okej om man vill klä sig efter modet ,men man måste fråga sig själv om man köper vissa kläder bara för att alla andra har såna kläder eller om man verkligen trivs och gillar det man provar. I stort sett tycker jag att man kan göra precis vad man vill så länge man vet varför man gör det och har bra argument för det man gör. Att man på något sätt har reflekterat över vem man är ...

 

En annan teori varför en del stör sig på Amanda kan vara att folk känner igen sig men vill inte erkänna det. En del sa att Amandas osäkerhet hör mer hemma på högstadiet. Men alla utvecklas ju i olika take ... Ingen vill ju erkänna att man är osäker ... Kanske inte jätteosäker, men som jag skrev i början av inlägget så brottas ju alla med de här tankarna. Längtan efter att passa in samtidigt som man vill vara sin egen person ...

 

När Viktoria från Ponton skrev i en recension att Amanda var ytlig som bara tänkte på bantning och killar blev jag lite sårad ... Ytligheten är just det som Amanda vill komma bort ifrån. Visst kan det kännas ytligt att bara kämpa för att få en pojkvän, men sen när hon väl får en pojkvän vill hon ju inte ha honom längre ... Hon inser att livet är mer spännande än att sitta i en soffa och kolla på TV. Dessutom filosoferar hon kring livet genom breven och Hålen som hon skickar till Kim ...

 

KLICKA HÄR OM DU VILL LÄSA MER OM MITT BESÖK I UDDEVALLA

När jag inte skriver åker jag på tre mil långa cykelturer med en snubbe
som är gammal nog att vara min morfar.
Han vann över hundra pund på hästar
så han bjöd på te, smörgås, öl och te igen under resans gång
men björnbären var gratis.

När jag inte skriver funderar jag för mycket.
Varför jag har så många vänner som är 40+.
Kanske för att jag aldrig gick på dagis.
Kanske för att jag spenderade så mycket tid
med mina mor- och farföräldrar och dagmamma
när jag växte upp.

När jag inte skriver känner jag så här:
"Some say I'm lazy
others say that's just me
Some say I'm crazy
I guess I'll always be."
- Guns N' Roses, One in a million

När jag inte skriver låter jag mina känslor skena iväg.
När jag tar paus från ett romanprojekt
verkar jag ibland vara inkapabel att skriva något som helst annat.
Men ikväll tvingade jag mig själv att skriva ner hela episoden
om hur jag blev störtförälskad och sen krossade ett hjärta.
Jag skrev det ur den andra personens perspektiv
och det fick mig att på något sätt gå vidare.
Det påminde mig om varför jag började skriva.
För att det är ett sätt att ta itu med känslor.

Så ett tips mot skrivkramp är följande:
sluta skriva
lev livet
skriv om livet
sluta leva
börja skriva
sluta skriva
lev livet
skriv om livet
o.s.v.

Vad jag skrev vill jag aldrig visa för någon.
Det är inte ens en komplett historia eller en novell.
Det är bara känslor förvandlade till ord.

Om någon mår dåligt över något brukar jag alltid säga:
"du får skriva om det".
Nu följde jag för en gångs skull mitt eget råd.

Jag har redigerat klart version 3 av Replacing Angel
och har skickat förfrågan via mail och sms till mina så kallade kritiker:
Kay (Brighton)
Robert (Brighton)
Laura (Edinburgh)
Sara (Stockholm, men just nu Edinburgh)

Jag hoppas att alla är villiga och har tid att läsa.
Att de kanske sänder mig sina egna alster i utbyte.
Så att jag har något att göra ...

För nu kan jag nämligen inget göra.
Bara vänta på kritiken.
Har inte tänkt påbörja version 4 (förhoppningsvis den sista) förrän i slutet av september/början av oktober
när jag kommer tillbaka från min Sverige-vistelse. (8-27 sep)

Men jag har flera dikter och noveller som jag kan arbeta med ...
och en hel del poesiframträdanden här i Brighton
samt 10 böcker på mitt lånekort på bibblan ...

Kanske att jag ska ta en paus.
Bara läsa.
Och skriva dagbok och brev.
Och leva lite. Eller mycket.

Ovan kan ni se planen. Planen som jag gjorde upp hemma på Smålandsgatan
innan jag började skriva tredje versionen av Replacing Angel.
Jag delade in boken i fjorton delar (därav alla rutor/boxar).
En del delar kombinerades. Till sist blev det följande kapitel:
BEFORE THE BEGINNING
ARRIVAL
GOT TO GET SOME ACTION
SHE HAS SOMETHING TO TELL ME
TWO MEN AND A GIRL
TRIAL DAY
LONDON CALLING
BIRTHDAY PRESENTS
UNSPOKEN WORDS
PARENTS
THE RETURN
AFTER THE END
Även om kapitlen är långa jämfört med PIHMA, så finns det mycket LUFT.
Brev från Angel till Deanna, utdrag ur boken som the Man skriver samt en del email och sångfragment.

Jaha, kanske ni tänker. Är hon klar med boken nu då?
Svaret är Nej, Nej, Nej! Man blir aldrig klar.
Men en dag når man en punkt då man inte orkar flytta på en enda punkt.
Dit har jag inte kommit än.

Jag har redan en lista med saker jag vill ändra på,
saker som har kommit upp medan jag har skrivit.
Så jag ska POLERA det här tredje utkastet.
Sen ska jag skicka iväg det till villiga skrivarvänner
för att få kritik.
När jag väl har fått kritik ...
ska jag skriva en fjärde version.
(Förhoppningsvis den sista, men det kommer nog bli en femte version som handlar om finslip.)

Det blir lättare för varje version. Allting finns där. Men det som finns där kan finnas på olika sätt.
90 000 ord är inte att leka med.

Min långsiktiga plan är att skicka iväg Replacing Angel till agenter i januari.
Det handlar om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle.
Kanske är jag klar redan i oktober, men i oktober är det Frankfurt-bokmässan
och då är alla agenter upptagna, sen kommer julrusschen,
så januari verkar vara en bra tidpunkt.

Den kortsiktiga planen är att polera version 3 i augusti,
lämna iväg för läsning när jag är i Sverige i september
och sen börja version 4 i oktober.
Version 5, finslipet , kan ske i december.
Samtidigt måste jag göra en hel del research, vilka agenter är rätt för mig o.s.v. o.sv.

Om den här planen håller har det tagit mig cirka 2 år att skriva Replacing Angel.

LÄS MIN SENASTE DIKT GENOM ATT KLICKA HÄR ...
inspirerad av min senaste vistelse på smålandsgatan ...

En av intervjufrågorna som jag inte svarade tillräckligt utförligt på var
TEAM WORK.
Och jag erkänner:
jag är en mycket individualistisk och självständig person.
Detta betyder inte att jag inte kan samarbeta.

I slutet av 2005 bildades The Writing Sisters Collective, ett poesiband
bestående av Petra, a.k.a. Nelly B, Lou Ice & Morgan Moon. (se bilden)
Vi försöker skriva tillsammans och uppträda så ofta vi kan,
men de senaste åren har det blivit väldigt sporadiskt p.g.a.
intensivt liv (Petra)
resor till andra sidan jorden (Lou)
och barnafödande (Morgan.)

Vårt senaste samarbete gick till så här:
vi samspråkade helt sponant på en pub
och pratade om att vi borde snart skriva en dikt tillsammans igen ...
men om vad?
Kärlek, sa Petra.
Förvirring, sa Morgan.
Kärlek och Förvirring, sa Lou.

Så vi gav varandra i läxa
att skriva 4 rader om kärlek och 4 rader om förvirring.
Sen träffades vi på ett café och satte ihop alltsammans
och övade på att läsa.

Till sist framförde vi dikten om kärlek och förvirring
på Brighton Poetry Society's öppna scen-kväll
där vi först träffades!