Svenglish - Living Lollo

Hur gick det då ..?

Förra tisdagen började jag med omskrivningen av Natalie.
På riktigt. Från början.
Och det flöt faktiskt.
Tror att tillräckligt med tid har gått för att jag ska kunna stryka stora stycken
till och med kapitel.

Jag var klar med ett slarvigt första utkast redan i maj.
Sommaren var slö med mycket små pet och övningar
men framför allt tankar kring romanprojektet.

Så vips fanns det inga andra distraktioner ...
Efter att ha läst igenom hela klabbet och gjort en liten planering över första delen
satte jag igång.

Sen förra tisdagen har jag lyckats skriva om första delen.
Men jag har inte hunnit så långt som ni tror ...
Natalie  består nämligen av sju ganska jämnlånga delar.

I helgen ska jag till Gotland på författarbesök
sen ska jag göra en plan över del två
och köra på igen ...

Det var till och med roligt.
Det har sina fördelar att bo i Nässjö.
Jag behöver inte känna att jag "missar något"
som jag ofta gjorde i Brighton.
Det känns okej att bara vara hemma.

Till dig som ska på bokmässan: klicka här för att se mitt program.

Ett djupt andetag ...
det är tisdag. Klockan är tjugo över tio på morgonen.

Jag sitter vid köksbordet med min laptop,
utsikt mot äppelträd.
Nico sjunger på stereon.

Jag är redo att börja,
börja på riktigt
med mitt andra utkast/second draft/andra version/whatever
av min engelska roman med arbetsnamnet "Natalie".


Stort tack till Faster och Sara och alla andra som har erbjudit sig att läsa och hjälpa till. Men jag behöver skriva bakom stängda dörrar ett tag till. Måste utforska mina egna idéer innan de blir sönderanalyserade av andras ögon ...
Den som väntar på något gott ...

Under de tre senaste dagarna har jag läst en massa A4-sidor med text
det är för tidigt att kalla det bok
men det ska bli en bok

Det är bara så himla svårt att veta om det är en bra bok eller inte
alla har ju olika tycke och smak
men att förhålla sig till sin egen text kan vara knepigt

Jag märker att jag tycker att det jag har skrivit är skitbra på förmiddagen
men framåt eftermiddagen tycker jag att det är tråkigt
det kanske bara beror på att jag är mer "alert" när jag börjar läsa
och blir trött i ögonen efter några timmar ...

Men en bra roman ska ju kunna fånga
även om man är trött ...

Aaaahhh det är så svårt
och jag är alldeles ivrig och förfärad på samma gång
hoppar upp och ner och sliter mitt hår

(ja författare är galna det är sant!)

Jag kommer på nya infallsvinklar
vill förenkla det hela
göra det mindre magiskt
och mer realistiskt.


Jag hoppas på att sova mycket i helgen och att saker ska komma till mig i mina drömmar
blev inspirerad av Bruno K Öijer som jag såg på Babel igår


Jag var även i Jönköping igår. Klicka här.

Jag sitter och lyssnar på skrivaren som spottar ur sig sidor
sidor fyllda av mig

Sidor fyllda med ord och meningar som har bildat
kapitel och delar

En roman
(Ett första utkast, a first draft, en första version - vad är "den rätta" beteckningen?)

Min första roman på engelska

Jag har snackat om det länge
att jag ska börja på andra utkastet, second draft, andra versionen

En början är att skriva ut och läsa igenom

Fördelen med att bo hemma ett tag igen
är att det finns skrivare
sämre för miljön - bättre för skapandet
ord på papper kan inte bytas mot ord på skärm.


Min bror sa att min blogg blivit opersonlig, fragmentarisk och full av länkar till annat

Jag hade tänkt sätta in en bild på en skrivare
men alla vet hur en sån ser ut

Om ni vill veta mer personliga saker
som t ex hur jag kände mig när klockan ringde kl 6.45
eller vilken färg jag har på nagellacket så får ni mäjla
det är också skillnad på personlig och privat.

Idag var jag i Tranås - läs mer här.

jag mår bättre när skrivandet finns där
även om det ibland bara är i form av redigering
julia cameron har ett motto att göra något kreativt varje dag
även om man "inte har tid"
kan man trycka in saker under kvartar
en dagboksanteckning
en genomläsning av en novell man behöver omarbeta
och hjärnan
hur den tänker annorlunda när den är i ett kreativt tillstånd
promenader med meningar som formuleras
idag
skrev jag i huvudet
"I live next door to fun and games
forget that I'm pretty"
kanske går det vidare
kanske inte
men jag tänker
jag finns

läs mer här

läs en ny dikt här

I boken The Art of Travel skriver författaren/filosofen Alain De Botton om konstnären John Ruskin.
Han hade en hobby som han kallade att "bevara himlen på flaska" genom att beskriva vädret med ord.

Ur Ruskin's dagbok:
November 1st: A vermilon morning, all waves of soft scarlet, sharp at the edge, and gradated to purple. Grey scud moving slowly beneath it from the south-west, heaps of grey cumuli - between the scud and cirus - at horizon. It issued in an exquisite day ... All purple and blue in distance, and misty sunshine near on the trees, and green frields ... Note the exquisite effect of golden leaves scatterd on the blue sky, and the horse-chestnut, thin and small, dark against them in stars.

Jag promenerade hem från Sky häromdagen i en imponerande solnedgång:



Men inte en chans att jag kan måla detta med ord ...
fast efter att ha läst om Ruskin har jag blivit mer medveten om DETALJER
jag håller på att träna mina sinnen i att se, höra, känna, lukta och smaka
på poesin runtomkring mig
att lägga märke till det lilla i det stora
det stora i det lilla

vadsomhelst
kan bli ett stycke prosa
eller en vers poesi
om man väljer att öppna sina sinnen

Ruskin hävdade att enda sättet att VERKLIGEN uppleva något var
att teckna eller skriva om sin omgivning
kameror gör oss lata
istället för att uppleva tittar vi genom ett filter som berättar åt oss
upplevelsen blir så mycket starkare om man själv tvingas att beskriva något

Å andra sidan ... den där dagboksanteckningen är ju tråkig som fan!
Varför är det intressantare att skriva om det som är fult och jobbigt?
Vem vill ha dikter om solnedgångar nuförtiden? Va?
Fast man kan ju lägga märke till detaljer som inte har med naturen att göra också ...
T ex bläckfläckar på ett par röda byxor
hur hände det sig?
Att ställa frågor är en annan ingång till skrivande.
I teorin är allt möjligt.
Jag tror jag har en dikt på gång.
Den heter My summer of love.
Den handlar om en sommar för fem år sen.
Jag tror att jag inte tar mitt diktande på allvar
för att jag är romanförfattare
fuck it
man kan vara flera saker i livet
poet du vet ...
Ha en poesiperiod
medan roman vilar.
Why not?



p.s. den som bäst kan beskriva solnedgången ovan i ord
kommer att bli bjuden på en drink
nästa gång han eller hon befinner sig i min närhet. d.s.

p.s.2. om solnedgången inte inspirerar, försök er på en dikt om bilden på mina ben och fötter. d.s.

Jag tänkte ta sommarlov från skrivandet tills jag var tillbaka från Edinburgh
nu är jag tillbaka, men det känns som jag behöver mer ledighet
Fast jag är lite rädd för att ledigheten blir så lång
att jag aldrig hittar tillbaka

Tur att jag har en deadline den 15:e varje månad
(jag skickar en bit av mitt romanprojekt till min feed back-grupp Whirlwind of Words)
Jag vet att jag behöver typ 6 timmar för att fixa denna deadline
det kändes tungt tungt tungt tråkigt tråkigt tråkigt

Så jag bestämde mig för att umgås med min text
utan prestationsångest
Som när man träffar en gammal god vän
och det är okej att bara vara
Att inte behöva prestera något nytt
eller göra sig till
Att kunna andas samma luft
utan att prata

Så kändes det när jag tittade på min text
första kontakten på över två veckor
Jag skrev ingenting
men gick igenom tidigare kritik

Även om det är emot mina priniciper
att hålla på med finlir innan man är klar med själva storyn
kan det ibland vara förlösande att flytta på kommatecken
skita i att jag senare kanske kommer stryka just den paragrafen jag petar i

Jag vet inte om jag kommer att fixa min deadline
fast om jag missar den med några dagar gör det inget
(själva grunden är lagd, men jag behöver reda ut ett och annat, utveckla lösa anteckningar i marginalen,
göra texten redo för andras ögon)
huvudsaken är att jag kommer in i texten igen, att få igång tankarna ...
alla behöver en mjukstart efter semestern!



(Efter denna deadline funderar jag på att ta semester igen - tills nästa deadline i september ...
En kollega till mig rekomenderade 90 dagars uppehåll innan man börjar på andra utkastet/second draft ...
fast under de där 90 dagarna är det meningen att man ska ägna sig åt annat skrivande ...
inte sitta på puben kväll efter kväll ;=)

... heter dikten som är månadens dikt av Lou Ice

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA

Vad som händer när jag inte skriver:

Jag sover längre på morgonen
Jag äter mer
Jag duschar oftare
Jag läser mer böcker
Jag träffar mer kompisar

När solen blev het
smet jag från mitt skrivbord

Jag behöver sommarlov från romanskrivandet
Har kommit till en punkt då det är dags att börja om från början igen
utkast2 version2 draft2 eller vad man vill kalla det

Har gjort massa övningar (från boken The Weekend Novelist Re-drafts the novel) som går ut på att planera handlingen
och fokusera på enskilda karaktärers "subplot" eller "undertext" eller vad man vill kalla det
(ibland är det så svårt att översätta!!!)
Nu har jag kommit fram till vecka 7 (av17) i boken och vecka 7-13 går ut på att skriva om:
början, första vändpunkten, mittpunkten, andra vändpunkten, höjdpunkten och slutet.
Så det blir ju som att börja om från början igen ...
skrämmande! Mycket jobb. Mitt romanprojekt består av 7 delar så jag har tänkt mig att spendera 1 månad på att skriva om varje del med hjälp av övningarna i boken. Så om jag börjar i augusti är jag klar i februari ...
Får se hur det går med skrivandet när jag är i Sverige och Nya Zeeland ...
Just nu känns det bara rörigt i huvudet

Jag vill bara sitta på min takterrass (se bilden) och läsa böcker och när jag blir för varm vill jag kasta mig i havet (vilket jag gjort 2 gånger). Det enda skrivande jag ägnar mig åt är lite poesi, dagbok och brevskrivande.

*UNDERHÅLLA

*FÖRKLARA

*FLY VERKLIGHETEN

På engelska pratar man om 3 "E"

*ENTERTAIN

*EXPLAIN

*ESCAPE

Idag deltog jag  i författaren och poeten Anthony Josephs workshop som tog itu med "plot" eller handling.
Jag är väldigt fascinerad av just handling. Hur en händelse leder till en annan händelse. Kan man skriva en berättelse där "inget" händer och ändå göra berättelsen intressant?

Anthony gick igenom grunderna i berättarteknink. Hur viktigt det är att man tänker på att det man berättar måste fylla någon slags funktion. Man kan skriva om något långtråkigt t ex sin katt om man berättar det på "rätt sätt". Men man kan inte skriva "Jag köpte kattmat på väg hem från jobbet och när jag kom hem matade jag min katt som var hungrig." Vad man skriver måste vara underhållande eller ge läsaren någon ny insikt . Det ultimata är att fånga läsaren så att hon eller hon totalt går upp i en annan värld och glömmer tid och rum.

Mitt problem är att jag älskar att beskriva folk som äter middag eller går på toa. Jag älskar vardagsrealism. Jag kan skriva om detta. Men jag måste vara vaksam. För att det ska bli en berättelse måste det finnas konflikt.
PIHMA har ingen klassisk handling, men konflikten är inuti Amanda. Hon känner sig ful och misslyckad vad hon än tar sig för. Men mot slutet av berättelsen har hon genom sina erfarenheter fått mer självförtroende ...

Bloggläsare: Varför läser ni böcker? Vad fyller de för funktion i era liv? Vad förväntar ni er när ni börjar läsa en ny bok?

Den här veckan har jag gjort två av mina svåraste poesi-gig nånsin. Varför? I vanliga fall brukar jag uppträda på säkra ställen, d.v.s. små källarlokaler och andra platser dit poeter och folk som gillar att lyssna på poesi söker sig. Alltså: publiken är där för att de vill vara där, har till och med betalat för att komma dit.

I onsdags framförde jag dikter på en pub (Grand Central vid Brighton station). Det var öppen scen främst för musiker, men de flesta människor på puben var där för att dricka öl och snacka skit med sina vänner/bekanta/kolleger eller kanske ta en öl medan de väntade på tåget. De var inte berädda på att en rödhårig svensk tjej skulle ställa sig mitt på golvet med en mikrofon och skrika; "Hello, I'm Lou Ice. If you step on me I crack, if you smile at me you melt."
Som tur var, var de förvånansvärt snälla och tysta och till och med applåderade.





I fredags var jag en av flera poeter som uppträdde på 02 Wireless Festival i Hyde Park.
(KLICKA PÅ BILDERNA SÅ BLIR DE STORA - t.v. Bernadette Cremin, t.h. Morgan Moon)
Samma sak där - publiken var där för att festa loss och se en massa band. De var inte beredda på att ett gäng poeter skulle våldgästa scenen i ölträdgården ... Från min plats på scen har jag aldrig sett så många förvånade ansikten. Många stannade upp och undrade vad som pågick. Även här var reaktionerna positiva, men vid ett tillfälle kastade någon upp en påse med piss på scenen! Som tur var blev ingen träffad.

Nu undrar jag vad ni bloggläsare tycker om det här? Ska man bara läsa poesi för folk som är intresserade eller kan man utsätta folk som inte är beredda för poesi? Själv tycker jag att det är bra. Det är så lätt att bli insnöad. Att köra sina dikter i ett litet rum och bli applåderad av en publik som till 99% består av folk som också skriver poesi. Jag tycker att det är dags att öppna upp, att sprida poesin till platser där den verkligen hör hemma: bland "vanligt" folk!

Å andra sidan skulle jag bli förbannad om jag var på en poesifestival och någon satte upp en stor TV-skärm som visade fotboll ... Fast det kanske inte är samma sak?


Efter poesiuppläsningen fick jag lön för mödan. Jag såg 3 band: Siouxsie Sioux, N.Y. Dolls (i alla fall resterna av detta glampunkrock-band) och Morrisey.

NY DIKT "How losing ten pounds can make you feel better" AV LOU ICE FINNS ATT LÄSA PÅ MYSPACE - KLICKA HÄR!

Jag tror att jag har hittat den nu.

Handlingen.
Jag ser samband.

Jag har skrivit brev från karaktären Angel till karaktären Natalie.
Saker lossnade.

Saker brukar lossna när man skriver brev i verkliga livet också.

Uppdatering: Mitt nya romanprojekt

Jag jobbar mycket med vad som hände innan sidan 1

Har gjort följande övningar från The Weekend Novelist Re-drafts the novel:

Skriv i 5 mintuer om vad

1. din huvudperson gjorde 1 timma innan vi träffar henne/honom på sidan 1

2. din huvudperson gjorde 1 vecka innan vi träffar henne/honom på sidan 1

3. din huvudperson gjorde 1 år innan vi träffar henne/honom på sidan 1

4. vad din huvudperson gjorde 5 år innan vi träffar henne/honom på sidan 1

Jag provade denna övning på min huvudperson Natalie ...
Jag kan avslöja att ...
1 timma innan var hon på en flygplats
1 vecka innan började hon packa med stora störningar från hennes lillasyster
1 år innan satt hon i skolan och planerade kvällens supande med Angel från England
5 år innan var hon på släktkalas där hennes lillasyster var i blickfånget

Eftersom jag redan kände Natalie ganska bra provade jag denna övning på två andra karaktärer.
Jag har kommit fram till att jag har 3 huvudpersoner som är viktigast för handlingen,
även om det är Natalie som berättar historian i första person presens.
(yes samma stil som Punkindustriell hårdrockare med attityd är skriven i)

Problemet är att Angel har en massa massa bakgrund som måste komma fram
saker som hände i hennes förflutna som Natalie inte vet om
kanske detta kan avslöjas i brev från Angel till Natalie?

I PIHMA använde jag flashback i små korta anteckningar som jag kallade för Hål.
Jag undrar om jag behöver använda mig av en liknande teknik här.
Men jag känner inte för att skriva om Natalies barndom (skulle bli för lik Amandas barndom)
det är mer Angels historia som jag är nyfiken på!

Så där. Nu har jag visst avslöjat två karaktärer. Natalie och Angel. Nej tre förresten. Natalies syster.

I torsdags följde jag  Nillas råd och stängde in mig i min blommighet
och stängde ut hantverkarna som stökade och bökade utanför fönstret

Jag satt dock inte vid skrivbordet
jag låg i sängen som ni kan skymta i vänstra hörnet
Jag låg där mellan 10 och halv 5
och fick mycket skrivet

En hel del hemligheter uppdagades vad det gäller intrigerna
i min nya roman
många hjälpsamma övningar i boken The weekend novelists re-drafts the novel
En övning går ut på att man ska fortsätta skriva på följande mening
"Lover A meets Lover B when ..." i en halvtimma
I alla romaner finns det någon slags kärlekshistoria begravd
så man byter ut "A" och "B" mot två av sina karaktärer och så får man se vad som händer ...
(Det hände mycket när jag gjorde dena övning!)

Jag är tacksam över att jag fann lite ro till slut
men ibland måste man åka bort för att skriva
Författarcoachen har varit på skriv-retreat i Älvdalen
och
Svinto är i Paris för att skriva klart sin roman!
(Mycket spännande tips på hennes blogg för alla som vill dra till La France!)

Glad midsommar!
I nästa inlägg kommer jag bjuda på en bild från Stonehenge.

Ibland saknar jag "mitt" söderum/skrivrum hos farmor i Flisby.
Det har alltid funnits där som en trygghet
en plats att kunna åka till ifall allting skiter sig

Nu finns inte den platsen mer
farmor är borta (åtminstone på den här planeten, i det här livet)
huset har nya invånare

Den här veckan har jag verkligen kämpat
med skrivro
hantverkare utanför fönstret
som borrar sönder min hjärna

Men bara att titta på fotot ovan
kan hjälpa mig att hitta tillbaka
till någon slags stillhet

Det känns som jag hittar tillbaka
till ett Flisby
som finns inuti

Jag vill lära mig att skapa
trots oljud och oväsen
måsten och krav

Att tänka på farmor
är motsatsen till stress

Att säga fuck you
när jobbet ringer på en söndag
tänka att livet är mer än så.

Jag läste en gång en tidningsartikel om frågor man bör ställa sina karaktärer:

1. Vem är du?

2. Var är du?

3. Var kommer du ifrån?

4. Vart du är på väg?

Den senaste veckan har jag "samtalat med mina karaktärer"
(inte helt olikt en chat via nätet fast jag skriver i ett Word-dokument)
och svaren jag fått är mycket intressanta!
Måste vara mitt undermedvetna som jobbar :=)

Har även läst böcker om skrivande. (Personligen tror jag det är viktigt att man inte läser för många såna böcker. Det kan hända att man blir blockerad. Bättre att man tar tid att välja rätt bok när man känner sig fastlåst.)
En viktig grej jag snappade upp är att man ofta slänger in för många karaktärer i handlingen.
Man måste fråga: Var har du för anledning att existera i den här historien?
I verkliga livet är det hundratals, kanske tusentals personer som passerar revy utan att det behöver betyda något.
(fast personligen tror jag att varje litet möte påverkar på ett eller annat sätt)
I en roman måste alla personer ha en mening. Det måste alltid finnas ett VARFÖR de dyker upp på en speciell plats, VARFÖR de säger något eller gör något.

Jag har även inhandlat en bok som ska hjälpa mig på traven. På 17 helger (eller 17 x2 dagar eftersom jag jobbar oregelbundna tider och dagar) ska jag vara färdig med omskrivningsprocessen om jag följer bokens upplägg.

När jag skrev om PIHMA följde jag denna bok:

Det finns en ny dikt av mig a.k.a. Lou Ice att läsa på Myspace. KLICKA HÄR
(Klicka sen på "Same roof - different ceiling" som du hittar under "Lou Ice's latest blog entries")

Tack till Sky som hjälpt mig med ny design!

WRITING DIARY.

March 2005

M28 Feb
Jobbade med dikter på bussen till Coldean
Tittade igenom kritik kap 6-8 på lunchen       
Gick på Eclipse Writing Group, fick bra kritik för Actress

Tu 1 March
 En halvtimmas spontant skrivande på morgonen       
Omskrivning kap 6-8 complete       
E-mailade "Designer baby" till Eclipse- Bernie       
Gjorde intervju med Jackie + skev ner den

W 2
Tog itu med kritik kap 9-11, Omskrivning kap 9-11 complete      

Th 3
En halvtimmas sponant skrivande på morgonen       
Spenderade 3,5 på att skriva kap 12-14       
Möte om intervjun.

F 4     
Anteckningar Amanda på morgonen       
Läste igenom utkastet 12-14 på bussen och lunchen
Föreläsning på biblioteket, om bl a slut. Hur de slutar när karaktären kan genom gå möjlig förändring eller när man är utmattad. Också titel och hur mycket förläggaren lägger sig i.
Spånade kap 15 (sista kapitlet?) Antecknade Amanda (kände mig kluven- skriva eller gå till Mike&Kristen, gick till slut)    

Sa 5
Bearbetade 12-14 i över 3 timmar   

Su 6
Fortsatte bearbeta 12-14, e-mailade till Anna&Gisela       
Started to put together English poems   

____________________________________________________________________________
Från och till har jag skrivit skrivdagbok där jag rapporterar allt jag gör i skrivväg.
Veckan ovan kommer från 2005, veckan då jag blev klar med första ukastet av
Punkindustriell hårdrockare med attityd.  (se "F 4" alltså fredagen 4 mars. Där jag skrev "spånade kap 15 (sista kapitlet?)" yes det blev sista kapitlet. Nämligen brevet till Kim. Jag minns den kvällen mycket väl. Jag kände mig halvklar med kapitlet/brevet och visste inte om jag skulle gå över till mina kompisar. Men jag gick till slut och firade att jag kommit så långt som jag kommit.

Till min lättnad säger dagboken att det dröjde ända till den 24 maj samma år innan jag började med andra utkastet. Tiden däremellan ägnade jag åt att tänka, anteckna, skissa och skriva noveller om karaktärerna m.m. Läste även vissa böcker i research-syfte. Det märks också i dagboken att jag höll på mer med poesi medan romanen vilade.

Nu har jag ju kommit till slutet av mitt Natalie-projekt ... så det är en stor hjälp att se hur jag jobbade med förra boken! Idag har jag börjat skriva en synopsis, d.v.s. en sammanfattning av boken för att se vad det är jag egentligen har skrivit.

Jag känner mig lätt illamående.
Jag har gjort det igen.
Jag har skrivit en roman.
Även om den inte blir publicerad så har jag ändå skrivit den.
Den kommer alltid att finnas.
Den kommer att bli publicerad på ett sätt eller annat.
Jag bara vet.

För att följa upp inlägget "106 569 ord ..."
Jag har nu gått igenom andra halvan av projektet igen,
läst igenom utskrifterna, antecknat, skrivit till och gjort mera klart.
Nu har jag ett första utkast på riktigt.
A first draft som man säger på engelska.

En sammanhängande historia med början, mitt och slut.
Nu är det upp till mig vad jag vill göra med det.
Hur jag vill vinkla det.
Hur jag vill presentera karaktärerna.

Samtidigt kommer allt tvivel in i bilden ...
VAD HAR JAG SKRIVIT?
KOMMER NÅGON ANNAN FÅ BEHÅLLNING AV ATT LÄSA DET?
VAD ÄR MENINGEN/BUDSKAPET?

Jag var och lyssnade på ett föredrag av författaren Hanif Kureishi

som bl a har skrivit Buddha of suburbia (Förorternas Buddha)
Jag frågade om han ägnade mycket tid åt "plotting" att altså planera handlingen.
Han svarade så här: (fri översättning)
"Det är som en konversation. Man börjar prata om ett visst ämne, men man vet aldrig var konversationen tar en eller var den slutar."