På Dejt med Mig Själv i London
Julia Cameron - kvinnan bakom The Artist's Way - skriver om vikten av "Artist's Dates". Och ibland behöver vi Artist's Days. Dagar då vi bjuder ut oss själva för att hitta ny inspiration och energi. (Även Sara Starkström skriver om att stämma träff med sig själv i kapitlet Ensam & Stark i GameGirl.) I måndags tog jag med mig själv på dejt i London. (En timmas tågresa från Brighton.)
Jag började med British Library. Det var lite som att stiga ombord på ett flygplan. Man var tvungen att kolla att väskan höll måttet, och för att få tillträde till läsrummen var man tvungen att skaffa ett pass ... Och boken jag var ute efter (om John Cage) fanns i Yorshire ...
Men jag hängde inte läpp för det. Istället tittade jag på en utställning där man kunde se orginalmanuskript och anteckningsböcker från bl a Virginia Woolf och Oscar Wilde. Man kunde också lyssna på Beatles-låtar så jag tog på mig ett par hörlurar och lyssnade på Help! samtidigt som jag tittade på det inramade pappret som John Lennon först skrev ner texten på ... Trots allt var det som att stiga ombord på ett flygplan. Det kändes som om jag transporterades till en annan plats.
Caféet på British Library var fullsmockat med laptops, böcker och konversationer så jag flyttade till ett café mitt emot bibblan och tillbringade två timmar tillsammans med mig själv, min anteckningsbok och en gigantisk kopp med grönt te. Mina ord flödade i alla sorts riktningar utan att jag tvingade mig själv att skriva något bra.
För att stilla min hunger åt jag en överskattad macka. Men min hjärna hungrade efter något annat så jag bestämde mig för att unna mig Camden. (Och jag är väldigt stolt över att jag hittade ditt utan att titta på kartan i min väska.) Camden känns fortfarande magiskt. Camden förändrade mitt liv när jag var arton. (På semester med Marie. Och ingen när jag var nitton på "studieprojekt" med John). Jag skulle behöva en hel roman att förklara varför, men kortfattat så var Camden en chock för en naiv småstadsflicka. Som att flytta från grått till neon. Som att flytta från trygghet till frihet. Som att flytta från oskyldighet till erfarenhet.
Lägg märke till punkaren med plakatet i mitten till höger. Jag slår vad om att han är samma snubbe som stod där när jag först kom upp från tunnelbanan för flera år sen ... (The next tube could take you to another world var en reklamslogan som fastnade i mitt huvud.)
Efter bara fem minuter i Camden höll jag på att explodera av minnen blandat med nya intryck och jag var tvungen att sitta ner och skriva igen. Vid ett övergångställe frågade någon Var är regnbågen? för just då började det regna samtidigt som solen sken ... Jag hittade inga regnbågar med jag hittade Spiral (ett café vid kanalen) och det var tillräckligt färgglat med hippisar i gröna byxor och oranga (jag vet att det heter orange men jag föredrar oranga) tröjor. Jag drack Sprirulina. Något jag inte hade gjort för tio år sen ... Det hade inte varit tillräckligt "punk".
Nostalgin drabbade mig hårt så jag var tvungen att fortsätta till Angel ... Till Islingtons lilla park där jag och John satt en oktoberkväll och drack något starkt innan vi gick till den legendariska svartrocksklubben Slimelight ... Detta var tio år sen och jag tänkte på textraden från tidigare nämnda Help!: When I was younger, so much younger than today ...
Och det här är vad min nya roman handlar om. Någon med ett glamoröst namn som inte är glamorös. (REPLACING ANGEL är inte längre titeln, men Angel är fortfarande det stora objektet.)
Det här är den verkliga anledningen att jag åkte till London: Jag var inbjuden att uppträda på Beat - en poesikväll på Charlie Wright's bar med värden ...
Andreas Grant. Som också är svensk ...
Så ... Det här blev långt. Jag känner mig inspirerad och övertrött, men jag vill träffa mig själv igen. Efter ett par dejter till kanske jag tll och med blir kär.
Och om jag blir trött på mig själv så har jag fyllt en halv dagbok med tankar anteckningar hopp drömmar diktfragment och andra idéer. Det är lustigt hur jag hade som mål att hitta ny inspiration, men istället suktade efter nostalgi. Ibland måste man resa till framtiden för att hitta sitt förlutna ... Jag måste vara kär eftersom jag skriver sånt har trams. Lust for life la la la ... Läggdags eller öldags? "Välj mig!" kallar min kudde precis som London kallade på mig igår ...
Jag började med British Library. Det var lite som att stiga ombord på ett flygplan. Man var tvungen att kolla att väskan höll måttet, och för att få tillträde till läsrummen var man tvungen att skaffa ett pass ... Och boken jag var ute efter (om John Cage) fanns i Yorshire ...
Men jag hängde inte läpp för det. Istället tittade jag på en utställning där man kunde se orginalmanuskript och anteckningsböcker från bl a Virginia Woolf och Oscar Wilde. Man kunde också lyssna på Beatles-låtar så jag tog på mig ett par hörlurar och lyssnade på Help! samtidigt som jag tittade på det inramade pappret som John Lennon först skrev ner texten på ... Trots allt var det som att stiga ombord på ett flygplan. Det kändes som om jag transporterades till en annan plats.
Caféet på British Library var fullsmockat med laptops, böcker och konversationer så jag flyttade till ett café mitt emot bibblan och tillbringade två timmar tillsammans med mig själv, min anteckningsbok och en gigantisk kopp med grönt te. Mina ord flödade i alla sorts riktningar utan att jag tvingade mig själv att skriva något bra.
För att stilla min hunger åt jag en överskattad macka. Men min hjärna hungrade efter något annat så jag bestämde mig för att unna mig Camden. (Och jag är väldigt stolt över att jag hittade ditt utan att titta på kartan i min väska.) Camden känns fortfarande magiskt. Camden förändrade mitt liv när jag var arton. (På semester med Marie. Och ingen när jag var nitton på "studieprojekt" med John). Jag skulle behöva en hel roman att förklara varför, men kortfattat så var Camden en chock för en naiv småstadsflicka. Som att flytta från grått till neon. Som att flytta från trygghet till frihet. Som att flytta från oskyldighet till erfarenhet.
Lägg märke till punkaren med plakatet i mitten till höger. Jag slår vad om att han är samma snubbe som stod där när jag först kom upp från tunnelbanan för flera år sen ... (The next tube could take you to another world var en reklamslogan som fastnade i mitt huvud.)
Efter bara fem minuter i Camden höll jag på att explodera av minnen blandat med nya intryck och jag var tvungen att sitta ner och skriva igen. Vid ett övergångställe frågade någon Var är regnbågen? för just då började det regna samtidigt som solen sken ... Jag hittade inga regnbågar med jag hittade Spiral (ett café vid kanalen) och det var tillräckligt färgglat med hippisar i gröna byxor och oranga (jag vet att det heter orange men jag föredrar oranga) tröjor. Jag drack Sprirulina. Något jag inte hade gjort för tio år sen ... Det hade inte varit tillräckligt "punk".
Nostalgin drabbade mig hårt så jag var tvungen att fortsätta till Angel ... Till Islingtons lilla park där jag och John satt en oktoberkväll och drack något starkt innan vi gick till den legendariska svartrocksklubben Slimelight ... Detta var tio år sen och jag tänkte på textraden från tidigare nämnda Help!: When I was younger, so much younger than today ...
Och det här är vad min nya roman handlar om. Någon med ett glamoröst namn som inte är glamorös. (REPLACING ANGEL är inte längre titeln, men Angel är fortfarande det stora objektet.)
Det här är den verkliga anledningen att jag åkte till London: Jag var inbjuden att uppträda på Beat - en poesikväll på Charlie Wright's bar med värden ...
Andreas Grant. Som också är svensk ...
Så ... Det här blev långt. Jag känner mig inspirerad och övertrött, men jag vill träffa mig själv igen. Efter ett par dejter till kanske jag tll och med blir kär.
Och om jag blir trött på mig själv så har jag fyllt en halv dagbok med tankar anteckningar hopp drömmar diktfragment och andra idéer. Det är lustigt hur jag hade som mål att hitta ny inspiration, men istället suktade efter nostalgi. Ibland måste man resa till framtiden för att hitta sitt förlutna ... Jag måste vara kär eftersom jag skriver sånt har trams. Lust for life la la la ... Läggdags eller öldags? "Välj mig!" kallar min kudde precis som London kallade på mig igår ...
Kommentarer
Postat av: Daniel
Jag funderar på att köpa boxen med alla Beatles album. Detta om jag blir övertygad om att de är så bra som deras populariet är stor...
Postat av: Sara Starkströmming
det låter h'rligt med nostalgin! och jag saknar änglalandet ...
Trackback
