Svenglish - Living Lollo

Ibland kör man fast när man skriver och har ingen aning om hur man ska komma vidare. Texten känns tråkig och karaktärerna bångstyriga. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna komma igång med del 6 (av7) av Natalie. Jag läste igenom och funderade och antecknade och försökte göra upp en plan. Det fanns för många viljor, för många alternativ, för många trådar att följa upp.

Det bästa som finns är när det släpper. När man skriver ändå och plötsligt har man lösningen på problemet och allt känns lätt igen. Jag vet inte hur det hände. Kanske det hjälpte att jag valde att återberätta en del av handlingen genom ett email från Natalie till Angel.

Det hjälper också att skriva om det man har problem med. Att skriva ”Jag måste srkiva om den här texten för att ...” (Ett tips från boken ”the Weekend Novelist Re-drafts the novel”)

Jag märker att första versionen är full av transportsträckor. Långa paragrafer där jag förklarar vad som händer och vad karaktärerna tänker istället för att visa vad som pågår genom en aktiv handling. Gissar att det är det klassiska ”show not tell” som är så svårt att balansera. Märker också att jag lagt in egna onödiga minnen som inte har med storyn att göra ...

Men vad jag försöker säga är att ibland är det bra att ha problem för känslan när man kommer fram till en lösning är så himla stark och bra!

Hon har flyttat från Zebra-huset “Wellywood” till Villa Villerkulla-huset “Rosemere.” Det var ett smart drag. Hon befinner sig i ett annat sammanhang nu. Det känns lite som att bo i ett stort kollektiv. Tre eller fyra kvällar i veckan mellan 17 och 22 jobbar hon i receptionen i utbyte mot gratis boende i ett 6-bäddsrum. Det bjuds även på gratis frukost.

Så just nu lever hon mycket billigt. Hon har mycket tid att skriva och läsa och vandra och vara på stranden. Ett sånt liv hon gillar. Det enda problemet är att hon inte har råd att hänga på Cuba streets alla barer och caféer. Hon får nöja sig med att sitta på vandrarhemmets altan och dricka grönt te och prata med alla andra fattiglappar.

Hon håller dock ögonen öppna ifall det skulle dyka upp ett jobb som går att kombinera med receptionssittandet. (De andra jobberbjudanden rann ut i sanden för att hon inte var tillräckligt snabb att svara … eller inte tillräckligt angelägen för att vara ärlig …)

Om ni vill skriva brev till Louise/Lollo/Loi/Lou/Luss (kärt barn har många namn) så kan ni maila henne och be om addressen.

Hon är övertygad om att när man verkligen, verkligen vill något så samarbetar universums alla krafter för att det man vill ska gå i uppfyllelse. Men man måste vilja till 110%. Som sommaren 2003 då hon var 21 och drog till Brighton med SvintoSara och bestämde sig för att hon ville jobba på en pub. Trots att hon knappt hade någon arbetslivserfarenhet överhuvudtaget fick hon jobb på en pub inom en vecka.

Problemet nu är att hon inte vill jobba. Hon vill skriva. Så naturligtvis ser universums alla krafter till att hon får skriva. Så det är det hon har gjort de senaste dagarna ... Stängt in sig på sitt rum i Wellywood och arbetat med Natalie-projektet. Samtidigt har hon sökt jobb. Men bara halvhjärtat. Hon kanske ska provjobba på Wagamama - ett noodle house vid hamnen - på fredag kväll. Hon kanske ska på jobbintervju för städerska på Lodge in the City - ett vandrarhem - på lördag morgon. Inget som hon egentligen vill ... Men så kom det ett mail. För bara ett par minuter sen. Ett cafe som hon har hängt på (och lämnat in sitt CV på) som heter Off Beat och ligger precis vid coola gatan Cuba Street har mailat och undrar om hon kan fylla i ett formulär och komma tillbaka till dem ...

Och ja. Hon vill verkligen, verkligen jobba där. Hon har ingen café-erfarenhet, har till och med slutat med kaffe, men det känns rätt, rätt, rätt. De spelar bra musik. Cure t ex och har även supergoda smoothies och personalen är till hälften punkare. Nu ska hon tänka och drömma hela natten. Hon vill se sig själv på Off Beat. Hon kan se sig själv på Off Beat. Det är hennes dröm. Just nu. För stanna i Wellington vill hon. Efter att ha tittat på staden genom en kameralins hela dagen kom hon fram till att staden var vacker. Och en vacker stad är viktigt för hennes trivsel.

Snälla, snälla håll tummarna för Louise - även om ni hatar när hon skriver om sig själv i tredje person.

I torsdags lämnade Louise syd-ön och tog färjan över till nord-ön. (Hon bodde två nätter i Picton på ett vandrarhem som ägs av en tjej från Brighton! Vacker eld show på kvällen – tyvärr mådde inte kameran så bra då, därav brist på dokumentation.) Nu befinner hon sig på vandrarhemmet Wellywood mitt i centrala Wellington. Det är ingen risk att hon går vilse eftersom byggnaden ser ut som en rektangulär tredimensionell zebra.

Det är meningen att hon ska börja ett nytt så kallat liv i den här staden. Ett liv som består av en plats att bo på, en ro att skriva, en plats att jobba på. Att bo är  lätt. Vandrarhemmen erjbuder veckopriser. En ro att skriva kan alltid framkallas. Den största utmaningen är att hitta ett jobb. Helst ett jobb som stimulerar och inspirerar henne. Av någon okänd anledning har hon en föraning om att hon vill sälja biljetter. Hon tillbringade gårdagen med att skriva fyra olika CV med fyra olika inriktningar:

*bibliotek
*bok- och pappershandel
*administraton/kontor inom kultur/turism
*cafe, bar

På måndag ska hon gå runt och dela ut CV-papper med följebrev till olika managers. Managers brukar inte alltid jobba på helger. Därför kan hon använda helgen till att bekanta sig mer med staden. Sen tidigare är hon smått förälskad i hamnen och Cuba Street med alla caféer. Men inget går upp mot North Laines och havet i Brighton ... Ännu har hon inte hittat en stad som slår den i England.

Igår kväll kom Louise pappas syssling Cheryl och Louises pysslingar Lisa och Carl och hämtade henne. De tog med henne ut på fyra (!) olika ställen där de åt och drack och pratade om ingenting.

Wellywood är bra. En plats där man kan välja om man vill dra sig tillbaka till sitt rum eller vara social i allrummet. Just nu känner hon att det är skönt att vara Miss Anonym.