Självförtroende i skrivandet, i livet
så har jag fått självförtroende i skrivandet.
Mest för att jag känt mig utanför och misslyckad i så många situationer
att jag inte funnit någon annan nåd än att skriva.
Jag har skrivit för att skriva mig ur ensamheten och utanförskapskänslorna
för att förstå mig själv och fly in i en annan värld.
Så är det fortfarande ibland men ju bättre självförtoende jag får i sociala sammanhang
desto mindre skriver jag.
Dels för att när jag känner gemenskap med människor behöver jag inte vända mig till orden.
På sätt och vis är det dumt att ha som nyårslöfte att förbättra mitt självförtroende i sociala sammanhang.
Det gör ju att jag skriver mindre.
T ex på vandrarhemmen när jag reser.
Istället för att dra mig tillbaka till mitt rum med min dator och skrivblock
och tänka att ingen förstår mig och att alla andra backpackers är tråkiga/snobbiga
så kastar jag mig ut i sällskapsrummet och ler och pratar.
Det är bra för mig som person. Dåligt för mig som författare.
Är det inte så att det kan vara viktigt att ändras som person för att utvecklas som författare? Det är väl en naturlig fortsättning på språket/innehållet jämfört med PIHMA?
Jag känner igen mig jättemycket i dina tankar. Glad över att du delar med dig av dem. Det stärker mig. Ler inombords när jag tänker på det. Du är toppen!
Det kan ju också vara så att resan och alla nya människor i förlängningen kommer att ge dig en massa spännande saker att skriva om. Satsa nu på dig själv och ditt självförtroende, så kommer det andra också ska du se.
KRAM
PS. Själv verkar jag endast kunna skriva med en brinnande deadline...
Denna eviga balansgång!!! :oD
Min erfarenhet är ju att skrivandet kommer när skrivandet ska komma. Därför litar jag på det, och när jag känner att jag behöver göra annat så gör jag det.