Svenglish - Living Lollo

Ibland kör man fast när man skriver och har ingen aning om hur man ska komma vidare. Texten känns tråkig och karaktärerna bångstyriga. Jag trodde att jag aldrig skulle kunna komma igång med del 6 (av7) av Natalie. Jag läste igenom och funderade och antecknade och försökte göra upp en plan. Det fanns för många viljor, för många alternativ, för många trådar att följa upp.

Det bästa som finns är när det släpper. När man skriver ändå och plötsligt har man lösningen på problemet och allt känns lätt igen. Jag vet inte hur det hände. Kanske det hjälpte att jag valde att återberätta en del av handlingen genom ett email från Natalie till Angel.

Det hjälper också att skriva om det man har problem med. Att skriva ”Jag måste srkiva om den här texten för att ...” (Ett tips från boken ”the Weekend Novelist Re-drafts the novel”)

Jag märker att första versionen är full av transportsträckor. Långa paragrafer där jag förklarar vad som händer och vad karaktärerna tänker istället för att visa vad som pågår genom en aktiv handling. Gissar att det är det klassiska ”show not tell” som är så svårt att balansera. Märker också att jag lagt in egna onödiga minnen som inte har med storyn att göra ...

Men vad jag försöker säga är att ibland är det bra att ha problem för känslan när man kommer fram till en lösning är så himla stark och bra!