Svenglish - Living Lollo

Det började redan förra sommaren när jag var 28. För första gången tappade jag på allvar lusten att leva. Det kändes som en börda att troligen ha 50 år kvar av mitt liv att fylla, fylla med vad?

Mina 3 största drömmar hade redan gått i uppfyllelse:

* skriva en bok och få den publicerad (Punkindustriell hårdrockare med attityd)

* uppleva besvarad kärlek (förhållandet med Sky, som varade i 5 år)

* resa till Nya Zealand för att hitta min farmors kusin

Det kändes som om ingenting kunde någonsin bli lika bra eller fantastiskt igen. Som att mitt liv var meningslöst. Ingen karriär (eftersom jag bytte språk att skriva på till engelska), inget eget boende och ingen meningsfull kärleksrelation. Så i två års tid har jag gått omkring i någon slags dimma, men härom natten under fullmånen kände jag ett starkt ljus. Jag kom på vad jag ska göra med mitt liv. I alla fall i ett år framöver, med start när jag fyller 30 i februari. Ett projekt som involverar 30 människor som jag känner. (Sara - avslöja inget!)

Mer info kommer senare. Jag behöver minst trettio vänner. Jag hoppas att ni finns därute.

Så här vackert var Brighton förra söndagen ...

Jag försöker. Hitta. Ljuspunkterna. Se det vackra.

Det är ett år sen mormor somnade in ... inte för att det har nåt med ljuspunkter och vackert att göra,
men kanske ändå ... Hon fick ju slippa lida ... På sätt och vis känns det som hon varit borta
mycket längre än ett år ... Jag var så förberedd på att hon kunde dö ...
Att varje hejdå kunde vara det sista ...

Jag flyttar inom två veckor. Så fort jag får tillbaka min deposit (handpenning???).
Vill inte skriva mer på bloggen ifall min hyresvärld känner någon som är svensk
eller översätter min blogg genom Google ....

I vilket fall har jag haft några jobbiga veckor.
Har pendlat mellan att vara nöjd med var jag bor
och bryta ihop på jobbet för att jag trivs bättre på jobbet än hemma ...
Kaosliv.
Jag klarar inte längre av att bo med folk som inte ens säger hej
när man ses i korridoren eller köket.

Jag flyttar tillbaka till Jenni ... där jag bodde Februari-September 2008,
efter Thailand/Sverige och före Nya Zeeland.
Jenni är en före detta kollega som jobbar på ett annat bibliotek.
Hon är cool. Lite över 60 men lever som en 30-åring. Nästan i alla fall.
Hon går på konserter, reser till Indien, håller på lite med konst ...
Och hon äger ett hus som hon bor i
och hyr ut rummen som hennes döttrar en gång bodde i ...
Välidgt bra tajming eftersom en av hennes hyresgäster flyttar ut om två veckor ...
Och den andra hyresgästen är svensk ...
Så nu förstår ni varför jag är paranoid över att skriva för mycket om min situation ...
Det finns så mycket svenskar i denna stad!

Kan ni inte alla flytta hit??? Mina kompisar min familj
visst vill ni byta snödasket mot novembersol vid havet ...

Imorgon ska jag läsa upp en novell som heter The Party is Over
på följande tillställning:



Novellen är inspirerad av en natt då jag och Therese kom hem alldeles lycksaliga
efter att ha kramat Dregen på en efterfest ....
Men som vanligt börjar jag skriva från en verklig händelse men svävar ut i fantasins land ...
Började skriva novellen redan i april till en tävlig på temat pyjamasparty ...
men det blev något annat och novellen känns fortfarande inte 100% klar ...
Fast ibland måste man sätta punkt ändå.

Så även om jag fortfarande har tillfälligt skrivavbrott (bättre än kramp)
så händer det ändå grejer med mina noveller ...
Fler uppläsningsdatum här.

En vanlig fråga jag får när jag är ute och föreläser är:

Får du skrivkramp ibland och vad gör du åt det?

Jag får inte skrivkramp särskilt ofta eftersom jag är så
disciplinerad och organiserad.
Jag skriver mellan 9 och 12 på morgonen vare sig jag vill eller inte.
Men
ibland
drabbas
jag
också
av
skrivkramp.
Aaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaah.

De senaste två veckorna har jag slösat bort min tid, mitt liv.
Har inte haft lust att göra nånting.
Varje gång jag plockar upp en penna tar det stopp.
Den enda ord som dyker upp i mitt huvud är BAJS.

Och när jag skriver på datorn är det ännu värre.
Efter fem minuter vill jag bara gå in på Facebook och tjuvkika på människors liv.

När andra får skrivkramp säger jag alltid:
SKRIV ÄNDÅ.
Så kanske jag borde följa mitt eget råd.

Men som med alla problem är det bäst om man går till botten med det.
Varför har problemet uppstått?
För att jag känner mig stressad i mitt liv.
För att jag är arg på min hyresvärd och inte känner mig trygg där jag bor.
För att jag saknar vänskapen med Mr Ex fast JAG lämnande honom för två år sen ...
För att det är jobbigt att vänta vänta vänta på vad som ska hända med Replacing Angel (mitt engelska bokmanus.)
Så tre stora delar i mitt liv är störande.
Hem.
Relation.
Jobb.
(Fast bibblojobbet är okej tack vare att jag flummar omkring med mina kollegor istället för att jobba. Jo jag jobbar också ifall min manager skulle få för sig att översätta detta blogginlägg i google.)

När andra har problem i sina liv säger jag alltid:
SKRIV OM DET.

Jag skriver lite dagbok. Det hjälper lite. Men jag har inget flow.

Många säger "jag kan bara skriva när jag är deprimerad".
Jag kan bara skriva när jag är glad.

Kanske att jag ska tvinga mig själv att vildskriva på en idé ikväll.
På sista sidan i min dagbok har jag en lista med novell/dikt-idéer.
Det är ett tips till mig själv och andra:
Så fort du får en bra tanke eller en idé skriv ner den.
Sen i stunder av skrivkamp välj en idé och skriv utan att tänka.
Redigering är ett senare jobb.

(nej, Lotus, jag tänker inte stava juice jos)

Jag befinner mig i en vit månad på många vis. Detta har inget att göra med snö.
Men sen jag kom tillbaka från min vecka i Sverige, 13 september bestämde jag mig för att ha en liten detox.

*ingen alkohol
*inget socker
*inga kontakt med mitt ex

Man kan ha roligt utan öl/vin, choklad/kakor och före detta pojkvänner.
Försöker jag intala mig.

I lördags deltog jag i en skrivar-workshop som hette One Sentence at a Time. (bilden) Det hela gick ut på Raymond Carvers filosofi. Någon frågade hur han skrev och han svarade en mening i taget. Först fick vi skriva inledningsmeningar till noveller/romaner, sen byggde vi på de bästa meningarna och skrev inledningsparagrafer för att till slut välja den bästa paragrafen för att utveckla till en novell/romanbörja. Läs mer här.

Under workshopen bjöds det på godis som inspiration (ni vet såna där hjärtan som det står "hug me" och liknande grejer på) och någon hade med sig hembakt sockerkaka. Det är lustigt hur folk blir förnärmade när man säger nej. Att andra har mer problem med att man avstår än vad man själv har.

Senare samma dag åkte jag och Morgan till Lewes för att gå på hippiefest i en konstnärsstudio. Först var det lite tråkigt att dricka äpple&ingefära juice men min kropp ville dansa ändå. Vi missade sista tåget (med flit) men lyckades få skjuts hem tack vare att Morgan hade med sig sin 3-åriga son och kvinnan med bilen tyckte synd om oss. Kvällen var kul men mot slutet var jag smått uttråkad och rastlös. Kanske att det hade varit lite roligare med vin istället för juice i mitt glas ... Jag höll mig i alla fall vaken genom att äta rå choklad (innehåller inte socker).

Att inte ha kontakt med Mr Ex är svårare än jag trodde. Insåg inte hur mycket han fortfarande är min "familj" i Brighton. Trots att jag har två-tre nära vänner (och mer bekanta än jag kan räkna)i Brighton är det alltid han jag mailar/vill träffa/prata med när jag vill dela min glädje eller sorg. Det är konstigt att bo som jag bor. I ett hus med människor jag inte direkt bryr mig om, som inte direkt bryr sig om mig. Som inte vet om jag sover borta en natt. Vi delar bara kök. Inte känslor.

På onsdag ska jag börja dricka alkohol och äta socker igen. Veckan efter ska jag träffa Mr Ex. (Men sen åker han till Thailand i en månad.) Att avstå från vissa substanser kan vara nyttigt för att tänka klarare. Men jag måste erkänna att just nu tänker jag negativare. Som om att livet är ganska platt. Trots helgens bra-iga workshop och roliga fest känner jag mig inte speciellt exhalterad eller inspirerad just nu. Min axel värker. Min senaste öronpiercing blöder lite. Solen skiner. Jag ska äta lunch hos Saskia som har läst hela Replacing Angel (min engelska roman). Senare ska jag träffa Morgan och Bernadette för att utbyta texter och diskutera dem. Det är mitt liv. Det är ett bra liv. Men jag saknar det som gnistrar.

Någon som gnistrar och gör mig glad är i alla fall Sara. Hennes GameGirl diskuterades på TV4 förra veckan!!!
Kolla här.

Något som gör livet ognistrigt förutom värk och blod är

1. min slovakiska house mate (som jag faktiskt delar känslor med ibland) hittade ett brev på sitt golv i onsdags kväll. det var från hyresvärden (som också bor här) och han bad henne att flytta inom två veckor utan anledning. bara någon dålig ursäkt om att det var hans hus och att han behövde rummet.

2. det är en ny ledig tjänst på bibblan där jag jobbar. som innebär mer pengar och mer ansvar. "alla" tycker att jag ska söka det utom jag. det är samma timantal jag jobbar nu (ca 25 timmar i veckan) men hela dagar istället för halva dagar som jag gör nu. jag föredrar mina halva dagar då jag börjar jobba vid 12.30 eftersom jag skriver bäst på morgonen. när eftermiddagen kommer har min kreativa energi oftast tagit slut. jag tänker inte söka jobbet. men det är jobbigt att stå emot grupptrycket. att få andra att förstå att jag inte är intresserad av en karriär i biblioteksvärlden. att jag hellre är lite fattigare och satsar på författandet.

... är det bra att ha en vän och en chokladtårta nära till hands.



Jag trodde att jag hade fått något KUL i posten idag. Det låg ett kort på hallmattan och på kortet stod det att jag hade ett brev att hämta ut på posten för att avsändaren inte hade lagt på tillräckligt med porto. Jag tänkte direkt på Sara, som brukar mygla med frimärken ibland. Så skrattande cyklade jag till posten och såg fram mot att hämta ett tjockt brev.

Besvikelsen var stor när upptäckte att det på sätt och vis var JAG som var avsändaren. När man skickar iväg ett bokmanus vill förlagen/agenterna ibland att man ska skicka med ett självaddresserat, frankerat brev så att de inte behöver lägga ut svarsporto. Jag hade inte räknat med att de skulle skicka tillbaka hela klabbet (synopsis, CV, tre första kaptilen). Så här skrev förlaget:

"Many thanks for submitting REPLACING ANGEL for our consideration. I’m sorry to report we will be passing on this title. I noted with interest your previous publishing experience in Sweden – I think your English prose is not quite strong enough yet, however I think that will come with time. My advice would be to keep on practicing writing in English and try to really make the prose come alive on the page. Do keep us in mind for your next novel in English."

Det var nära att jag satte mig på närmsta på pub för att dricka öl och böla ut min tragedi inför främmande människor. Som tur var hade jag redan planerat att äta lunch hos min väninna Saskia som bjöd på chokladtårta. Hon sa bra saker som fick mig att känna mig bättre. Att de i alla fall hade läst och tänkte över mitt manus.

Eftermiddagen passerade som i en dimma. För att trösta mig läste jag ett annat, mer positivt refuseringsbrev som jag fick för någon månad sen från en agent:

"I thought that there was much to admire here, in particular your prose style, but I’m afraid that I did not quite feel that all-important connection with your work that I know is vital in this industry, but please do not give up. There are as many opinions out there as there are agents. With best wishes and good luck in your future endeavours"

Så det bevisar att det handlar om personlig smak. En professionell engelsk korrekturläsare gick igenom mitt manus innan jag skickade det, så om min prosa inte är tillräckligt stark beror det inte på att jag är svensk. Den andra snubben beundrade ju min prosastil ...

Det känns tungt och gjorde mycket ont dock att få brevet som kom idag. Det var ett stort och svårt beslut att skriva en roman på engelska när jag redan var publicerad i Sverige. Jag lyssnade på hjärtat istället för hjärnan ...
Men jag tänker inte ge upp. Någonstans i vimlet finns det en agent och förläggare som gillar både min story och min prosastil. Kanske kommer det ett positivt brev/email/telefonsamtal redan imorgon.

P.S. jag har även färgat håret (samma färg lilasvart) det får mig alltid att känna mig bättre. D.S.

Eller hur man nu översätter Free your Voice!

Förra helgen deltog jag i en sång&röst-workshop baserad på Alexander-tekniken. Efteråt tänkte och kände jag inte så mycket, kände mig mest tom som ofta är fallet när man varit med om något intensivt. Men hela veckan efteråt var väldigt känslosam för mig, det var mycket som hände i min kropp och knopp.

Jag är en person som har spenderat större delen av mitt liv i min fantasi och mitt intellekt och känner mig inte speciellt sammanfogad med min kropp. De som känner mig väldigt väl vet att jag har/haft komplicerade relationer med kroppsliga grejer t ex mat, toalettbesök och sex. Jag ser ofta på mig själv utifrån och tycker att min kropp är en börda, något som inte tillhör mig. Jag har ingen rytm, kan inte hålla takten och har svårt med motorik. Är en person som ofta välter saker eller har sönder saker.

Om man är författare kan det vara en fördel att ha distans till sin kropp, men tiderna förändras och en författare är inte längre en person som sitter gömd i en stuga någonstans ... Nuförtiden måste man synas, prata och läsa inför publik. Vilket jag gillar och är bra på. Men jag har aldrig ägnat mycket tanke och tid åt hållning, röst och andning.

Genom att göra enkla röstövningar (men för mig svåra!) som att sjunga alla vokaler och känna efter var det vibrerade i kroppen fick jag en bättre kontakt med min kropp. Det var också väldigt bra att ligga ner i en Alexander-pose som gjorde att jag insåg vilken potential kroppen har och hur allt hänger samma. Hur en rak rygg gör en tryggare, säkrare.

I måndags vaknade jag upp och sjöng! Det är inte ofta det händer. Jag har en blockering vad det gäller sång och sjunger inte ens i duschen och om det är någons födelsedag mimar jag bara med i ja må hon leva och hoppas att ingen hör mig ... Så workshopen öppnade upp mitt sångerska i mig igen. Jag gillade att sjunga när jag var yngre och älskade när vi sjöng i kör i skolan, men i sena tonåren slutade jag för att jag blev medveten om jag sjöng falskt ...

Det kommer nog dröja ett bra tag innan jag vågar sjunga när människor är omkring mig, men jag känner mig lite säkrare i alla fall. En del av mina dikter har vissa rader som kan sjungas ... Det är något jag vill jobba med. Men som med allt om man inte tränar kommer man ingenstans ... Mina house mates får väl hålla för öronen!

Fast ju nu fokuserar jag fortfarande mest på noveller. Min novell "Ex love" blev utvald för uppläsning nästa söndag på en tillställning som kallas Short Fuse Story Salon! Jag ska försöka sammanfoga min röst, min hållning och min andning ...

Hon bloggar mindre när hon inte skriver. Eftersom hon bloggar om skrivande är det ingen mening att blogga när hon inte skriver. Hon är tjugoåtta år och prisbelönad författare. I Sverige. I England är hon ingenting. Än. Hon skickade sitt manus REPLACING ANGEL till fem agenter. Fem stora agenter. Alla tackade nej till att representera henne. Den agent hon mest av allt ville ha tackade nej så sent som i onsdags.

När mailet med agentens namn dök upp i inkorgen blev hon kallsvettig och bajsnödig. Hon hoppades på att agenten skulle säga att hon ville se hela manuset. (I Storbritanninen skickar man bara in de 3 första kapitlen plus synopsis och personligt brev och ibland CV.) Men agenten sa:

"Thank you so much for sending me REPLACING ANGEL. I've taken a look and I'm afraid I don't think it is right for my list, but I wish you all the best in finding the right agent to represent you."

Vilket i stort sett var samma sak som de andra agenterna sa. Men det positiva var att den här agenten svarade personligen. De andra agenterna svarade genom sina assistenter.

Men just i onsdags kväll fanns det ingen positivitet i hennes liv. Hon tryckte i sig en halv stor chokladkaka och hade tankar på att åka till Beachy Head. (Englands berömda självmordsklippa).

Det blev inget hopp. Men i hopp om nytt hopp städade hon alla sina skåp och lådor och garderob. Hon tog ner allting hon satt upp på väggarna. Istället för flyers vykort konsertbiljetter och diverse annat stirrar hon nu på vita ytor.

Förutom att städa bort sorgen har hon klippt håret för £9, färgat håret själv och skaffat en ny öronpiercing. Målat naglarna har hon också gjort. För att slippa tänka koncenterar hon sig på det fysiska. Sitt rum. Sin kropp.

Nästa vecka ska hon tänka igen. Nästa vecka ska hon ta fram listan med de fem agenter som står näst på tur att få ta emot hennes manus. Hon ska skicka till fem agenter i taget tills någon säger ja. Hon tänker aldrig ge upp.

I torsdags kväll satt hon uppe till klockan ett och svarade på email/brev från åttorna på Kärralundsskolan i Göteborg som hon besökte för en månad sen. Många frågade hur man hittar sig själv. Inte genom att göra fler hål i öronen i alla fall.

Det viktigaste är att ta reda på vad & vilka man gillar och vad & vilka man INTE gillar och fråga sig själv varför. Man hittar sig själv genom att lyssna på sin magkänsla. Och sitt hjärta. Man hittar sig själv genom att skapa drömmar och följa drömmarna.

Att hitta sig själv är svårare än att INTE hitta sig själv för det kräver att man jobbar med sig själv. Att man kanske måste gå en del krokiga vägar. Genvägar är bara senvägar i slutändan.

Och även om man hittat sig själv (som Louise tycker att hon har gjort) händer det att man tappar bort sig själv då och då. Då får man fråga vidare. Att hitta sig själv är också att vara medveten om vad man gör och varför man gör det.

Hon är medveten om att hon städar varenda skrymsle i sitt rum och mixtrar med sitt utseende för att hon måste fokusera på något fysiskt innan det är dags att använda hjärnan igen.

Och hon är medveten om att hennes bror och hennes faster kommer att tycka att det är jobbigt att läsa om henne i tredje person. Men det är bara ännu ett sätt att lära känna sig själv. Att titta på sig själv utifrån, att få distans.

Jag är hemma från jobbet idag.
Kunde knappt sova på hela natten
pga magont och illamående.
Jag önskar att jag kunde spy
så att det blev bättre.
Det enda jag vill äta är glass.

På vägen till närmaste glassförsäljare (Co-op)
stannade jag vid postkontoret och skickade iväg REPLACING ANGEL.

Kanske att jag känner mig konstig för att jag lider av förlossningsdepression.
Jag är inte längre kapabel att ta hand om min bok-bebis.
Barnflicke-agenterna får göra det åt mig tills jag mår bättre.
Och de kommer också låta mig veta om allt är som det ska med min bok-flicka.
Kanske behöver hon gå igenom en till hälsokontroll. Eller så säger de att hon är helt perfekt
och är redo att möta resten av världen ...
Men jag hoppas det dröjer ett tag. En månad eller två. Jag har saker att göra.
Gå till frissan t ex.

p.s. postkontoret på bilden har inget att göra med mitt lokala postkontor. d.s.

Jag tror att det har regnat varje dag i typ två veckor
jag har blivit dygnsur mer än en gång
för att jag är väderoptimist och trotsar
genom att inte packa ner regnkläder
Äger inte ens ett paraply
bara ett stort rött åbäke
som ligger under sängen och är trasigt

Det är så många som dör
en bibliotekskollega som olyckligt dog av en överdos förra Halloween
mormor som dog av ålderdom och sjukdom
en poet som blev mördad

Och jag sitter i nattlinnet och snart är det eftermiddag
i alla fall efter engelska mått
efter klockan 12
och jag har en lista som jag behöver bocka av:

*ändra smågrejer i Replacing Angel, t ex hitta på ett nytt ställe där Angel träffade the Man
inte tillräckligt romantiskt med en tågstation

*maila sista tredjedelen av Replacing Angel till min kritiker Rob och nya slutet till min kritiker Laura

*maila början av Replacing Angel till Lotus och Annalivet för att få nya ögon på det som är viktigast av allt: början

*gå igenom kritik jag har fått av Sara

*fundera över om jag ska skicka början av Replacing Angel till en förftattare och poet i Brighton som säger att han kanske kan fixa en agent åt mig om han gillar vad han läser ... (men jag är misstänksam efersom han verkar överdrivet angelägen och jag undrar vad han har i kikan ...)

*läsa ett manuskript och lära mig repliker tills ikväll eftersom jag har lovat en vän att vara med i hans amatörfilm som är en sån amatörproduktion att de inblandade knappt vet hur en videokamera fungerar

*power walk

Just nu känner jag inte för att göra något av ovan nämnda punkter. Kommer liksom inte igång idag. Men jag har i alla fall fått i väg en "workshop proposal". Har blivit erbjuden att göra skrivar-workshops på Hove Library nästa år och de inblandade ville ha ett officiellt papper på vad jag tänker göra och vad jag vill ha betalt och så vidare, om jag behöver något speciellt material. Just nu kallar jag projeket för "It's raining words" och har tänkt att deltagarna ska få smaka på smaksatt vatten och skriva om sina sinnesintryck. Bland annat. Bland annat. Bland annat. Blah Blah Blah. Kan någon komma hit och borsta mina tänder?

I dag vaknade jag och kände mig som jag ser ut på bilden.
(som är tagen morgonen efter en fest i början av september.)
Död & Slut.
Vet inte varför.
Har verkligen varit helt hög på mitt skrivande i flera veckor nu
och igår såg jag en jättebra Halloween poesi/kabaré show
där en svan och en kvinna dog på scen.
Det var också en lömsk hundägare, en historia om grymma clowner
och en harpspleare.

Kanske jag bara känner mig märklig
för att jag fick veta att en person som jag trodde var ute och reste
dog innan hon ens kom iväg ...
och det var ett år sen.
Jag kände henne inte väl, men blev ändå shockad.

Så ... dags att gå vidare.
Har precis fått sista kommentarerna på Replacing Angel
av min korrekturläsare/lektör.
Hon gillar slutet och det gör jag med.
Men det finns ändå en hel del luckor att fylla.
Ett bitterljuvt avsked.
Samt att en karaktär som mest håller sig i bakgrunden
nu verkligen måste träda fram
eftersom hon spelar en avgörande roll i slutet.
Tydligen måste jag även arbeta mer med känslor
i mina sexscener.
Svårt, eftersom mitt intresse för sex är ungefär lika stort
som mitt intresse för grodors anatomi just nu.

Jag håller på och redigerar tredje versionen av Replacing Angel
pillar lite här och där för att det ska kännas rätt
innan jag skickar iväg till mina "kritiker".

Har kommit ungefär halvvägs.
Men svårt när livet distraherar.
Sjuka släktingar, vackra män, tvätt och solnedgångar.

Det krävs en massa pepptalk.
Post-it lappar med uppmuntran.

Jag virustestade Polly (min laptop). Hon var okej.
Men dumt nog rensade jag all personlig data också ...
Och har nu glömt användarnamnet och lösenordet
för att logga in på min hemsida ...
Sky kanske vet eftersom han fixade sidan ...
men han skulle flyga till kaoset i Bangkok i måndags
och har sen dess inte svarat på mail ...

Nästa vecka ska jag göra författarbesök
på två olika skolor i Växjö
Det känns skumt att snacka en mass om PIHMA igen
när jag är så inne på nya boken ...
Eller jag är väl inte inne på någon bok egentligen ...
Jag försöker att hitta min hjärna igen
efter allt kringflackande på andra sidan jorden.

För att få igång hjärncellerna igen
har jag börjat skriva ner en reseberättelse om Nya Zealand
för min egen skull, för att jag ska minnas allt ...
Har redan skrivit mycket dagbok,
men det är kul att få ner allt i ett svep
nu när man har lite perspektiv.
Men det är endast för mina ögon.
För personliga reflekteringar för att det ska ge
någon annan något.

Har även beställt en bok av min husgudinna Julia Cameron.
Denna gång "Walking in this world"
som också är en 12-stegs självstudiekurs i kreativitet
i samma anda som "Artists't Way" och "Vein of Gold".

Jag har även skrivit ut andra versionen
av hela Replacing Angel-manuset
och skickat till Sara
som ska gnugga sina hjärnceller
och ge mig kritik. (När du hinner of course!)

Det är märkligt att vara själv.
Att spendera en massa tid i sitt eget sällskap
efter att ha delat rum med folk på vandrarhem i flera månader.
Igår var jag tvungen att tända ljus, sätta mig på golvet med korslagda ben,
sluta ögonen och lyssna på tibetansk munkmusik.
Efter denna meditationsövning kändes det som om
jag kom lite närmare mig själv igen.

Idag ar det ett ar sedan farmor dog ...

Jag ska ga langs hamnen i Wellington och stanna vid nat cafe
for det skulle farmor ha gjort om hon var har ...

Sen ska jag halsa pa hennes kusin igen ...

Life is stranger than fiction ...

kanske darfor jag inte har nagon lust att skriva nu

for att jag lever mitt i livet.

Jag har fortfarande en paus från produktivitet
Men jag fixade min deadline (se förra inlägget)
Natalie (min nya romankaraktär) lever
fast det känns som jag klätt henne i tvångströja

Mest tid spenderar jag långt ifrån skrivbordet ...

I torsdags stod jag på scen i London:



Whitechapel Gallery fylldes snabbt
men man tvungen att vara tidig, om man ville framträda
Det var Apple&Snakes Open Mic, poeter på löpande band, man fick 3 minuter var

I fredags var jag på Permanent Gallery i Brighton och såg min idol Joolz Denby:



Hon läste en novell som utspelades i hennes hemstad Bradford
som verkar vara lite som Nässjö
småstadsmisär

Och som vanligt gör jag mer än jag tror ...
lyckades äntligen polera en novell "Before he made the headlines" som jag skickade
till tidsskriften Succour.

hEj sÅ lÄnGe

"Kallelse innebär alltid ett val, och då man väljer någonting väljer man samtidigt bort någonting annat. Det kan vara särskilt svårt för den som är så rustad att många vägar står öppna. Då måste man vara lyhörd för vilken av dessa vägar som stämmer bäst. Man måste faktiskt inte göra allting som man är bra på."
- ur En given väg av Patricia Tudor-Sandahl.


Ett nytt år är pä väg
Vilken är min väg?
Går den åt ...
höger eller vänster
framåt eller bakåt
uppåt eller nedåt?
Är den krokig som en kringla
eller rak som en spak?

Ge mig en karta
ge mig en kompass
ge mig bilar att lifta med
och liftare som väntar på mig.

Jag vill vandra vilse inom gränser
flyga bland stjärnorna
och sjunga bland måsarna.

Den värsta intervjufrågan efter "varför skrev du boken?" är "när kommer nästa bok?". Räcker det inte med att man har skrivit en bok och håller på och marknadsför den? Det är lite samma sak som att fråga en nybliven mamma "när kommer nästa barn?". Man måste ju få lite andrum för sjutton! Ta hand om boken som just kommit ut ...

Jag känner mig redan stressad och tänker nej nu jäxxxx ska jag göra nåt helt annat. Typ åka till ett land jag kan inte kan placera på kartan och voluntärjobba eller bli skådespleare eller vad som helst.

Men jag vet ju ändå att skriva är det jag vill hålla på med, för jag kan inte låta bli. För att jag kommer på meningar som jag bara måste skriva ner. Jag vet också att vissa saker borde man lägga på hyllan ett tag och nu gäller det att satsa allt på marknadsföringen av PIHMA och jag borde verkligen inte oroa mig över nästa bok. Men det är en sak att veta, en annan sak att känna.

Jag har ju börjat på experimentet med Elle. Ett slags romanförsök på engelska. Men nu när jag är i Sverige och inte har engelskan runt omkring mig känns det knepigt. Drivet och känslan finns i hjärnan, att jag vill jobba med Elle, men i praktiken går det inget bra. Jag tappar självförtroende både vad gäller storyn och språket. Känner mig oinspirerad och omotiverad att skriva även om det finns tid. Jag slits mellan skrivandet på Elle och att att surfa runt på internet och kontakta massa personer och organisationer som möjligen kan vara intresseade av mig och PIHMA. Slits mellan att redigera Elle-kapitel och göra flygblad till bokmässan.

Jag borde börja meditera mera, ställa mig framför spegeln och ger komplimanger till mig själv och allt sånt där. Det hjälper även om det känns löjligt! Det hjälper även att titta på får och kossor i diverse hagar i utkanten av Nässjö.

Jag minns att Lotus en gång sa att hon inte kunde skriva om hon var alltför glad eller alltför ledsen. (Hon befann sig i någon slags eurofori efter bokmässan) Enligt myten så lever alla slags konstnärer i känslomässiga stormar. Men hur ska man kunna skapa något när det blåser så väldigt? Hur ska man kunna skriva utan att det egna livet piskar sig in i fiktionen? Jag samlar på mig känslor, för att kunna skriva om dem senare, när vinden har vänt. Och det är tur att det finns dagböcker och vänner som man kan skriva e-mail och brev till under tiden ... Kommentarerna på bloggen muntrar också upp, tack så hjärtligt till alla som följer mitt liv och mitt skrivande!

 

Just nu är hon alltför ledsen för att skriva seriöst. Om en månad kommer hon att åka tillbaka till Europa. Ensam. Pojkvännen måste stanna i Thailand främst på grund av ekonomiska skäl. De har inte bråkat eller sårat varandra, men ibland måste man välja mellan kärleken och karriären. De kommer inte att göra slut, men ta ett uppehåll för att se hur allt utvecklas. Kontakt kommer hållas och chansen är stor att de återförenas i England i början av nästa år.

 

 

 

Man kan också se det metaforiskt: Deras vägar har löpt parallellt under en lång tid, men nu svänger vägarna åt olika håll och de vet inte om eller var och när vägarna kommer mötas igen.