Svenglish - Living Lollo

Igår skakade jag hand med Duff Mckagan från Guns N' Roses och fick hans autograf ...
vilken man ..! I tonåren lyssnade jag sönder hans första soloplatta Believe in me

Några simpla strofer som jag älskade:

When I was a young boy
said some man parted some sea
they said believe in us
why should they lie to me

Now I'm not a young boy
what I believe is what I believe
but I still get fooled sometimes
it's so gooddamned easy ...

Tyvärr fick jag total tunghäfta och kunde inte komma på nåt bättre att säga än "It's so cool, it's so cool."



Och här får Broder Daniel autograf av Velvet Revolvers sångare Scott Weiland
(före detta sångare i Stone Temple Pilots) ...
Jag gav Scott en kram men den bilden är censuerad haha ...

Jag känner mig NÄSTAN lika glad som när jag fick veta att jag vann Slangbellan ...
det här kommer jag leva på länge!
Det är något speciellt med att möta sina idoler ...
fast ofta blir det väldigt märkligt ...
för trots allt är de ju människor de också ...

På Annalivets begäran delar jag med mig av mitt så kallade framtidsdrömscollage
som jag gjorde inspirerad av övningar i boken Vein of Gold av Julia Cameron.

Så här gick jag till väga:
1. Jag befann mig i ett oinspirerat tillstånd och ville ändra på det
2. Jag tänkte en stund på vad jag ville uppnå inom de närmaste fem åren
2. Jag samlade ihop alla gratistidningar som skräpade i mitt rum
3. Jag klippte ut bilder som var positiva och tilltalade mig på något sätt
4. Jag arrangerade bilderna på ett pappersark och limmade fast dem
5. Jag placerade collaget på ett ställe där jag ser det varje dag

Collaget får tala för sig själv, ni får göra era egna analyser ;=)
ofta ser man mönster i sina drömmar långt efteråt ...
Många av mina drömmar kretsar kring skrivande ...
en favoritbild är batteriet som är en slags symbol för att
orka hålla sig laddad med kreativitet ...

I afton kommer min Broder Daniel till Brighton
imorgon ska vi gå på konsert: Velvet Revolver!!! Yeah! Wow!
Lotus har fått en Juno!!! Yeah! Wow!

är en bättre morgon!

Jag har flyttat in i rummet som jag ska bo i åtminstone till september.
Efter en massa äcklig städning igår
(kladddiga skedar under sängen, så mycket damm att man kunde göra snöbollar fast av damm)
har jag äntligen skapat den skrivplats jag har saknat under den månaden som jag bodde
i Jennis vardagsrum
Nu bor jag på andra våningen med utsikt mot söder, utsikt mot havet
(om det inte hade varit höga hus i vägen).

På hyllan till vänster har jag mitt lilla "altare" mer små ikoner som peppar upp mig
bl a min Teletubby Tinky-winky och ett framtidsdrömscollage och en tuta
som jag fick när jag fyllde år
som kan användas om jag behöver blåsa ur mig frustation

Nu har jag ingen ursäkt att inte skriva ...
Jag beundrar alla som kan skriva romaner inklämda i städskrubbar, på tåg eller andra trånga ställen
jag är tråkig och gammaldags på det viset
jag behöver mitt eget rum och ett slags skrivbord med utsikt!

Jag hade en tradition en gång i tiden
att ligga kvar i sängen på söndagarna
i mitt dåvarande blåa rum i källarlägenheten
och lyssna på Velvet Undergrounds Sunday Morning
och bli fylld av skön lat livsglädje
plocka upp ett anteckningsblock
komma nån vart med en text

Idag är ingen sån söndag
idag är en pisssöndag
med pissigt regn
nästan hagel
och lukt av våt hund

och en jävla väntan
på andra människor

Jag väntar på att en i mitt hus ska flytta så att jag får tillträde till mitt rum
jag väntar på att flytta ut ur vardagsrummet
jag väntar på att tvättmaskinen ska bli tömd
så att jag kan lägga in mina trosor där
så jag slipper ha på mig dem
som jag har nödshoppat
jag väntar på ett Skype-samtal
jag väntar på Sky som kommer klockan ett

Jag väntar på sköna söndag
var är du?

Utan hjälp skulle det aldrig gå.
Jag vet inte om det bara är jag ...
men jag har ett oerhört behov av uppmuntran, kritik, synpunkter och påhejning medan jag skriver.

Efter som författandet är ett av världens mest ensamma yrken så får man hitta sina egna kollegor ...



Ensam är inte stark som fågeln på bilden. Jag har tackat dem förut, men de kan inte tackas nog:

SvintoSara: svintosara.blogg.se
Annalivet: annalivet.blogg.se
Lotusblomman: kreckla.blogg.se
samt Gnistrande Gisela som inte (ännu) finns i blogosfären

Under tiden som jag skrev Punkindustriell hårdrockare med attityd fanns de där
de svarade på varenda e-mail
gav mig råd i kniviga situationer
sa åt mig ifall jag blev för seg eller för snabb
de hjälpte mig att lära känna mina karaktärer genom att peka ut sköna beskrivningar såväl som fel och brister
ibland lade jag in för lite känslor, ibland för mycket o.s.v.

Nu när jag skriver på engelska är jag i behov av nya kollegor ...
som tur är startade jag en support/feed back-grupp på internet i somras
gruppen kallas Whirlwind of Words
just nu är vi bara 3 aktiva skrivare men det är värdefullt nog

När jag kom tillbaks till Brighton efter allt ståhej i Stockholm
var det JÄTTESVÅRT att hitta tillbaka till mitt nya romanprojekt
efter all succé med PIHMA kan det tyckas karriärsmässigt fel att skriva på engelska
men jag följer hjärtat ...

Dock hade jag en kreativ mini-kris i söndags
men räddningen kom i form av ett mail med kommentarer på mina senaste Natalie-kapitel
(från Rob från Whirlwind of Words)
han kommenterade att huvudpersonen Natalie tar en av de andra karaktärerna för givet
vilket kan vara något att bygga på ...
vad gör man om någon man tar för givet gör tvärtom :=) ?

p.s. ursäkta den överambitiösa och opunkiga titeln på detta inlägg -
men ibland är det kul att låta lika seriös som man menar :=) d.s.

Om någon har missat den stora nyheten så får bilden tala för sig själv ...

Punkindustriell hårdrockare med attityd är 2007 års bästa debutantbok inom barn & ungdomslitteraturen

Alla frågar Hur känns det?
Vad tror du, hur skulle du kännt dig om du vunnit 30 000 kr, en slangbella, ett fint diplom, blommor och en stor ära? Jag känner mig 100% glad var vad jag svarade när frågan först kom upp ...
Det är en grym resa från första ordet till en prisbelönt bok. PIHMA var mitt liv i typ 3 år ... så att få 10 000 extra per år som jag arbetat känns väldigt fett :=)

Alla frågar Vad ska du göra med pengarna?
Först och främt ska jag använda dem att betala hyran. Det kostar att bo nära havet i Brighton. Det betyder också att jag kan jobba mindre och skriva mer. Jag kan lägga min energi på mitt nya romanprojekt istället för att oroa mig om jag verkligen har råd att köpa ananasjuice som är en lyxvara i min tillvaro. Och sen har jag ju tänkt dra till Nya Zealand i november för att jobba och resa och hämta ny inspiration.


Nu är jag tillbaka i England och är kissnödig och omtumlad. Klicka här för att läsa hur han som kom tvåa upplevde kvällen ... Jag upplevde att alla 3 nominerade böcker var superbra ... men jag är supersäker på att det är jag som bäst behöver pengarna. Peter Barlach sa att om han vann skulle han bli ekonomiskt oberoende för en kväll :=) och Åsa Anderberg Strollo var i Indonesien och kom inte ens till utdelningen ...

Hur som helt ... ett stort TACK till alla som har stöttat mig och tror på mig!!! Tacktalet höll jag igår och det såg ungefär likadant ut som min tacklista som finns med i boken :=).

Jag har fått en jättefin recension i Svenska Dagbladet!

Kolla in: http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/artikel_956883.svd

Man kan även ge betyg på boken, så snälla klicka på tärningen med 6 prickar :=)!

Tack till alla som redan har uppmärksammat mig!

Igår blev jag 19 igen
efter ett par spontana drinkar i köket
drog jag med mig Sarah som bor i mitt hus
till en fest jag knappt var bjuden till
trots att jag inte hann duscha
trots att jag skulle jobba dagen efter (idag)

så såg mitt liv ut för jämnan
när jag var 19

Min nya romankaraktär Natalie
är 19 år
ibland måste jag hitta tillbaka till mig själv som 19-åring
för att kunna sätta mig in i Natalies situation

Partyt gav mig hursomhelst massor med inspiration
nu gäller det bara att pigga upp mig själv
så att jag kan omvandla tankar till text!