Svenglish - Living Lollo

Den här veckan bor jag i det första och enda kollektivet under min Svenglish-resa. Fyra vuxna (fem med mig), två barn, en katt och en häst ingår i hushållet. Huset är från 1850-talet och ligger på landet utanför Umeå. Skogen finns överallt och det är ganska nära till havet. Varje dag serveras det vegansk mat. Ibland äter alla tillsammans, ibland äter de var för sig. Det finns en ”städsnurra” för att dela upp syssslorna, men den används inte längre. Trots det är det så välstädat det kan bli med småbarn i huset. Det är inte alls lika kaotiskt som i Lukas Moodysons film Tillsammans ...

I England bodde jag i några hushåll där det bodde fyra-fem personer, men för den skull var det inga kollektiv. Bara för att man bor med fler än en person som inte är familj eller vänner blir det inte automatiskt ett kollektiv. I England, åtminstonde i Brighton och andra strörre städer bor folk ihop för att de måste. Inte bara när de är studenter utan även när de kommer upp i 40-50årsåldern. Det är vanligt att personer som inte alls känner varandra innan skriver på hyreskontrakt ihop.

I Sverige är det mycket vanligare att folk bor själva och om man bor ihop med någon så väljer man oftast att göra det, och då är det inte främst av ekonomiska skäl som jag upplevde i England. Det finns kollektiv (communites) i England också såklart och liksom i Sverige är de ofta baserade runt någon politisk eller spirituell ideologi. Men vad jag försöker komma fram till är att i Sverige är det inte lika vanligt att man bor ihop med många personer om det inte är ett kollektiv och folk här är snabba att kalla alla hushåll med fler än två personer för kollektiv även om det inte är det. (På engelska finns ju orden flatmate och housemate: "lägenhetspolare" och "huspolare" som inte  finns på svenska.)

Så vad är det då som gör ett kollektiv till ett kollektiv? Varför räcker det inte med att bo ihop med många människor? Jag har ännu inget riktigt bra svar, men just det här med att ha samma ideologier och värderingar verkar vara en förutsättning. Min värd som är vänsterorienterad skulle inte kunna tänka sig att bo med högermänniskor även om hon kan ha givande diskussioner när hon träffar dem ute. Hon skulle inte heller kunna bo med folk som äter kött hemma. Varför är det nästan alltid vänstermänniskor och väldigt ofta vegetarianer som bor i kollektiv då? Varför har moderater och köttätare inte upptäckt den kollektiva boendeformen?

Jag är nu inne på min tjugotredje Svenglish-vecka och har bott med så många olika personer på olika ställen att jag tror jag behöver bo helt själv i ett halvår bara för att ta reda på vad jag själv har för livsstil och vanor. I hela mitt liv har jag anpassat mig så mycket efter de jag bor med att jag inte vet om jag är ordningssam eller stökig, om jag är morgonpigg eller kvällstrött. Fast efter att jag har provat att bo själv är jag inte främmande för kollektiv. Om jag bara har ett rum där jag kan stänga in mig och skriva brukar det funka. Det är ganska skönt att ha människor omkring sig, att kunna välja om jag vill vara social eller ensam. Och om folk har barn finns det extra barnvakter. (Oj vad jag inte gillar det ordet förresten. Barn-vakt. Att vakta någon låter inte bra!)

Den här veckan har jag inget eget rum. Men jag har fått en skärmvägg så att jag får lite privatliv eftersom folk springer förbi min sovplats titt som tätt när de ska på toa. Sammanfattat har det varit en varierande vecka. Igår var jag uppe på hästryggen och häromdan var jag först på Öppna Förskolan och sen var jag med när mina värdar repade med sitt punkband. Imorgon ska jag på designutställning och jag har upptäckt att de säljer god vegansk korv på Pressbyrån här.

FOR MORE INFO (IN ENGLISH) PLEASE CLICK HERE

Om någon hade sagt till mig för ett år sen, då jag fortfarande inte hade kommit på Svenglish-idéen, att jag om ett år skulle befinna mig i Umeå och följa en arkeolog i en vecka skulle jag ha skrattat.

Jag var dum nog att åka till Björkarnas Stad utan vinterjacka och med kängor som läcker, så det första jag fick göra var att shoppa gummistövlar med fleecesulor. Årstiderna märks mycket tydligare i Sverige än i England, kanske för att det finns mer träd. Jag har aldrig varit så här facinerad av hösten förut, jag kan inte sluta titta på löven som skiftar i gult, orange och rött. Just årstiderna är något som många av de jag bott hos skulle sakna om de bodde utomlands, men förra veckans värd sa att det skulle räcka med vinter vartannat år ...

Utan det här projektet hade jag troligen aldrig hamnat så här långt norrut. Det märktes redan när jag bytte tåg i Sundsvall: luften låg som en isridå på perrongen. Lite som att resa från södra England till Skottland. Och det känns som om jag är lika långt ifrån min hemtrakt i Småland som när jag är i England. Faktum är att det tar ungfär lika lång tid att resa från Nässjö till Umeå som att resa från Nässjö till Brighton.

Tempot är lugnare här. Folk pratar långsammare och säger ”fara” istället för att ”åka”, det låter som om att de ska på en lång resa varje gång de ska hälsa på en kompis. Troligen för att det är så mycket avstånd här uppe. Jag har även fått lära mig ett nytt ord: ”he” som inte betyder ”han” som på engelska: det betyder ”ställa, sätta, lägga”, som engelskans ”put”.

Hur är det att följa en arkeolog då? Jo, lite som att umgås med en levande historiebok. Jag har följt med och tittat på utgrävningsplatser där de har hittat anläggningar med kokgropar, antagligen från järnåldern. Men nästa vecka kanske frosten kommer och då blir det svårt att gräva. Nu ska vi ut på myren och plocka tranbär!

P.S. Jag stannar en vecka till i Norrland - då ska jag bo i kollektiv lite utanför Umeå. D.S.

FOR MORE INFO (IN ENGLISH) PLEASE CLICK HERE