Svenglish - Living Lollo

Jag var hemma nästan en vecka från jobbet
med förkylning i kroppen
men kanske ännu mer i själen

Jag sov
Jag vilade
Jag åt glass och potatismos
Jag läste
Jag skrev lite
Jag gick ut och tog lite luft (som pappa säger är bra)
Jag gick ut och mötte sol och kände mig sprallig

Det har tagit på krafterna att flytta
och jag känner mig fortfarande inte inflyttad
eftersom jag bor på ett kontor (finns säng)
Mitt så kallade rum skulle vara redo förra veckan
men hon som bodde där förut har inte flyttat ut sina grejer än
så jag befinner mig i någon slags väntan

Medan jag väntar skriver jag bland annat
prosadikter

LÄS EN AV DEM HÄR

Fru Starkström fick otroligt många kommentarer
efter en artikel om GameGirl i DN & Expressen ...

Jag tycker bara att det är positivt att hon väcker debatt!
Följ debatten du också.

Det viktigaste är att folk LÄSER boken innan de dömer den.
Enligt mig är GameGirl ett feministiskt manifest
som uppmuntrar tjejer att ta kontroll över sina egna liv
istället för att sitta i ett hörn och se söta ut.

LÄS OM GAMEGIRL I DN HÄR

KÖP GAMEGIRL HÄR OCH BILDA DIN EGEN UPPFATTNING

HÄR GER GAMEGIRL SVAR PÅ TAL

Förra helgen var det en festival i Brighton för kvinnliga författare. Om jag haft råd och tid hade jag gått på alla tio föredragen/seminarierna, men jag är glad över att jag kunde gå på tre. Att se författare jag tycker om är lite som att gå på konsert och se ett band jag gillar.

Först var det tre debutanter, Emma Henderson, Justine Kilkerr och Emily Mackie som pratade om sin romaner. Jag hade redan tidigare läst Justine’s roman Advice for Strays (om depression, familjerelationer och låtsaskompisar i form av lejon) och det var intressant att hela romanen började som en skrivövning då Justine tittade på en bild av henne själv och ett cirkuslejon när hon var fem år.

 

Mest överraskad var jag att höra Emily Mackie läsa. Hennes roman And this is true handlar om en 16-åring kille som rest omkring i en van med sin skrivande pappa sen han var fem ... Eftersom killen varit isolerad från omvärlden har han svårt att veta var gränser går. Hela hans tillvaro förändras när han en natt kysser sin pappa ... På grund av omständigheterna känns inte incestteman så äckligt som det låter.

 

Både Justine och Emily fick kontakt med agenter tack vare att de gick skrivarkurser på universitet. Emma fick sin agent genom att hon vann en novelltävling och blev kontaktad.

Nästa föredrag jag gick på kallades The Music of Change och författarna Catherine O’Flynn och Lois Walden diskuterade sina romaner. Catherine skriver om vanliga människor i Birmingham och Lois som har en bakgrund som musiker skriver om sin mamma som tog självmord. Intressant att höra att de båda skriver från perspektivet att förlora någon.

 

Catherine vann det stora bokpriset Costa Award, men hennes väg till publicering var lång. Hela femton agenter totalignorerade henne. Och det värsta var att hon bodde i Spanien när hon skickade iväg sitt manuskript och spenderade en liten förmögenhet på porto ... Till slut fick hon boken publicerade av ett litet lokalt förlag och resten är historia. Lois väg till publicering var inte heller självklar. Hon hade kontakt med en agent som tryckte på hennes manuskript i åtta månader utan att något hände. Till slut hittade hon sin agent genom en kompis kompis.

Det sista föredraget jag gick på var med min stora idol Ali Smith. (Vissa av hennes böcker är översatta till svenska bl a fantastiska ”jag är allt du drömt.”). Ali var väldigt öppen och gillade att diskutera med publiken. Jag frågade hur hon lyckades skriva med ett sånt flow eftersom varje ord i hennes noveller och romaner känns så rätt. Till min lättnad svarade hon att nästan inget hon skriver kommer ut på en gång. Hon redigerar och redigerar och redigerar lite till ... Sida för sida, paragraf för paragraf, mening för mening, ord för ord ...

 

Hon tycker även att det är så svårt att skriva noveller (trots typ fyra novellsamlingar) att hon en gång skrev en novell som hette Last och bestämde att det skulle bli den sista, men naturligtvis skrev hon fler ... Det är befriande att någon som är så bra och framgångsrik som Ali Smith fortfarande kämpar med skrivandet ... Hon sa att hon även är disciplinerad och lat på samma gång. Att göra ingenting är en del av skrivandet, att det är då man bearbetar karaktärer och scener.

 

Tack vare att jag gick och lyssnade på alla de här författarna känner jag inspiration att skriva igen. Redan efter första seminariet kliade det i mina fingrar och jag var tvungen att ta upp anteckningsboken ur väskan ... Så sen i lördags har jag skrivit mer än på länge. Inget färdigt. Inget som kan kallas någonting, men jag har i alla fall fått ner ord. Skrivit för skrivandets skull.

 

Och. En agent har hört av sig. Han har läst hela Replacing Angel. Han säger att vissa bitar funkar, andra funkar inte. Jag har inte alltför höga förhoppningar, men han vill träffa mig nästa vecka och prata om min roman! Spännande!

 

annars har jag varit hemma från jobbet idag. förkyld. utkörd. utbränd. utmattad. efter allt med flytten. jag har flyttat nu men har ännu inte installerat mig, känner mig ännu inte riktigt hemma. jag behöver vara sjuk. sova. läsa. äta glass. (helgen var intensiv. inte nog med alla författare. det var även återförening med folk jag träffade på Rosemere Backpackers i Wellington, Nya Zealand.)

 

Det är något magiskt när man hör sin egen novell läsas upp. Det är ännu mer magiskt när man ser novellen framföras.

I fredags var det dags för Into the Dark – A Night of Live Short Fiction: Actors read selected writing from New Venture Theatre’s Short Story Competition.

Min novell Clowntown lästes upp av skådespelaren Gayle Dudley. Jag kunde inte gjort det bättre själv. Hon lyckades verkligen få till ”clownrösten”, som var en av karaktärerna i novellen. Dagen till ära hade hon även på sig Dr. Martens eftersom en annan karaktär bar kängor.

Inspirationen att skriva novellen fick jag på Irland då jag gick förbi en tattoo-studio i Ennis som hette just Clowntown. Novellen har ingenting att göra med tatueringar, men den handlar om stora och små skor, blommor som sprutar vatten och tid som inte finns. Fast den största inspirationen kom från min kompis James, som säger att när man kör fast i sitt skrivande kan man alltid slänga in en clown i handlingen ...

 

Temat för kvällen var Into the Dark. De andra novellerna handlade om spöksex, att vara mer kär i ett hus än en man och om att förlora en mamma. (Som fick mig att tänka på Lotus kommande bok, se förra inlägget.)

Min fina skrivarkollega Lotus debuterar snart med boken "Du ser draken genom fönstret" – om att förlora sin mamma och själv bli en." Kommer ut i januari 2011 på Gothia Förag.

HÄR KAN DU LÄSA HENNES INLÄGG I DEBUTANTBLOGGEN.



jag längtar efter att få läsa!

Igår läste jag upp min novell The Party is Over på den litterära tillställningen
Ace Stories. Lokalen är ett hotell med rock n' roll tema, Hotel Pelirocco
(där jag gärna skulle vilja bo permanent.)

Jag har gått på Ace Stories (tidigare Tight Lip) tillställningar i flera år
och fjäskat in mig hos arrangören ... Och äntligen, äntligen ...
när jag slutat tjata om en uppläsning så frågar han mig!

Det är nästan bara publicerade författare som blir inbjudna att läsa.
Oftast är det en huvudakt och två lokala författare.
Kvällen avslutas med live-musik.

Igår var huvudakten en författare som heter James Miller
och den andra lokala författaren var Jeff Sheppard.

Alla författare får betalt och dessutom en gratis cocktail!

Bäst av allt var att efter uppläsningen var det en snubbe från Kingston University
som ville att jag skulle komma dit och göra en uppläsning ...

Och näst bäst av allt var att det var en svenska i publiken som köpte ett exemplar av
Punkindustriell hårdrockare med attityd som jag tog med i handväskan i sista minuten.


på onsdag flyttar jag!!! bara att hoppas att jag får min deposit tillbaka. en kakelplatta har trillat ner från väggen i badrummet ...

Så här vackert var Brighton förra söndagen ...

Jag försöker. Hitta. Ljuspunkterna. Se det vackra.

Det är ett år sen mormor somnade in ... inte för att det har nåt med ljuspunkter och vackert att göra,
men kanske ändå ... Hon fick ju slippa lida ... På sätt och vis känns det som hon varit borta
mycket längre än ett år ... Jag var så förberedd på att hon kunde dö ...
Att varje hejdå kunde vara det sista ...

Jag flyttar inom två veckor. Så fort jag får tillbaka min deposit (handpenning???).
Vill inte skriva mer på bloggen ifall min hyresvärld känner någon som är svensk
eller översätter min blogg genom Google ....

I vilket fall har jag haft några jobbiga veckor.
Har pendlat mellan att vara nöjd med var jag bor
och bryta ihop på jobbet för att jag trivs bättre på jobbet än hemma ...
Kaosliv.
Jag klarar inte längre av att bo med folk som inte ens säger hej
när man ses i korridoren eller köket.

Jag flyttar tillbaka till Jenni ... där jag bodde Februari-September 2008,
efter Thailand/Sverige och före Nya Zeeland.
Jenni är en före detta kollega som jobbar på ett annat bibliotek.
Hon är cool. Lite över 60 men lever som en 30-åring. Nästan i alla fall.
Hon går på konserter, reser till Indien, håller på lite med konst ...
Och hon äger ett hus som hon bor i
och hyr ut rummen som hennes döttrar en gång bodde i ...
Välidgt bra tajming eftersom en av hennes hyresgäster flyttar ut om två veckor ...
Och den andra hyresgästen är svensk ...
Så nu förstår ni varför jag är paranoid över att skriva för mycket om min situation ...
Det finns så mycket svenskar i denna stad!

Kan ni inte alla flytta hit??? Mina kompisar min familj
visst vill ni byta snödasket mot novembersol vid havet ...

Imorgon ska jag läsa upp en novell som heter The Party is Over
på följande tillställning:



Novellen är inspirerad av en natt då jag och Therese kom hem alldeles lycksaliga
efter att ha kramat Dregen på en efterfest ....
Men som vanligt börjar jag skriva från en verklig händelse men svävar ut i fantasins land ...
Började skriva novellen redan i april till en tävlig på temat pyjamasparty ...
men det blev något annat och novellen känns fortfarande inte 100% klar ...
Fast ibland måste man sätta punkt ändå.

Så även om jag fortfarande har tillfälligt skrivavbrott (bättre än kramp)
så händer det ändå grejer med mina noveller ...
Fler uppläsningsdatum här.

Jag är en person som gärna förbereder mig noggrant och övar in och lär mig utantill innan jag föreläser någonstans eller framför min poesi eller läser upp mina noveller.



I lördags gjorde jag något läskigt.
Jag deltog i en improvisations-workshop i musik och poesi.

Musiker improviserade musiken. Poeter improviserade orden.

Svårt att förklara ... men man gick helt enkelt upp till mikrofonen när man kände för att säga något ...

Större delen av deltagarna är med i en grupp som kallar sig The Safehouse Collective,
och av det kollektivet är några av medlemmarna med i ett band som heter 4thirtythree
- ett band som improviserar både sina live-spelningar och inspelningar i studion ...

I mars ska jag vara med under ett gig ...
Det låter hur läskigt som helst ...
men det är befriande att släppa alla hämningar
att bara lyssna på musiken och säga vad som faller en in ...


jag gör bra och kul saker i mitt liv
men under ytan känns det som allt rasar
vill bara gråta
är så trött på att dela boende med folk jag inte bryr mig om
som inte bryr sig om mig
en gratis jorden runt resa är vad jag vill ha i julklapp

Idag var jag på ett apatiskt humör, kände mig känslosam och vilsen.

De här valen hade jag för kvällen: (utan inbördes ordning)
*gå på poetry slam
*stanna hemma, vara sur, tycka synd om mig själv
*ringa en före detta älskare (hade ett missat samtal från honom)
*redigera/skriva om en novell på temat sniglar

Jag borde anordna en tävling och låta er gissa vilket alternativ jag bestämde mig för, men eftersom jag inte har några bra priser, avslöjar jag att jag bestämde mig för snigel-novell-alternativet.

Jag känner mig fortfarande lite blockerad i mitt skrivande, men efter att ha klagat inför några kära skivarvänner (ni vet vilka ni är) bestämde jag mig för att jag inte är blockerad - jag har bara lov från skrivandet.

Att ha lov betyder att jag måste inte skriva, men jag kan om jag vill. Och ikväll kände jag mig inspirerad att skriva om min novell  THE SNAIL HOUSE som från början var på temat Hopp&Tro inför en uppläsningskväll i London. Men när jag först skrev novellen kom jag ifrån temat och började srkiva om sniglar, och efter feedback från min bibblokollega Miriam ändrade jag sniglarna till sniglar. (I England skiljer man på snails (de med hus) och slugs ( de utan hus).

Jag hade en riktigt bra kväll. Lärde mig mer om sniglar. Lyssnade på The Smiths ("I was happy in the haze of a drunken hour But heaven knows I'm miserable now"). Åt jaffa kakor (det hälsosammaste alternativet i kexvärlden tydligen*), drack rödvin (bra för hjärtat) och jag skrev faktiskt också. Jag dödade några älsklingar. (favoritmeningar/stycken/ord) Jag lade till några nya älsklingar. Jag kommer att skicka in novellen till Liar's League (novellkvällen) även om jag kommit ifrån ämnet lite ...


*vet inte om 8 är en bra siffra dock ...