Svenglish - Living Lollo

Jag såg inte mycket genom tåg-fönstret på sträckan mellan Bath och Brighton.
Jag slukades av Charlotte "Lotta" "Lotus" Qvandts bok
Du ser Draken genom fönstret. En bok som handlar om hennes mammas cancer.

Bakom mina solglasögon samlades det tårar.

I somras när Lotus var på besök i Brighton satt vi på hennes Bed & Breakfast
och tampades med ord tillsammans. Hon påtade fortfarande med stycken till Draken
och våndades över om det verkligen verkligen skulle bli en färdig bok till slut.
Det blev det. Och jag är uppriktigt rörd och känner mig fortfarande känslosam.

Läs läs läs! Alla som känner någon som har dött eller är svårt sjuk borde läsa denna bok
baserad på dagboksanteckningar, sjukjournaler, minnen.
Fick mig att tänka på min ganska nyligen bortgångna farmor och mormor.
Det sorgliga men också det fina och oundvikliga med döden.

Lotus skriver så poetiskt, men ändå rakt och ärligt om detta svåra.
Min favoritstycke är sidan 127
"Men Eva, allt vi varit med om, säger pappa medan rösten faller ut i tomma intet.
Han sitter med huvudet hängande på ett sätt jag aldrig sett. Som känslor funnit sig väg genom någon sorts barriär av allt bagage man bär med sig."
Det griper tag så starkt. Särskilt eftersom mamman och pappan aldrig levde ihop ... Men hur det hela hänger ihop och om den fina relationen mellan Lotus och hennes mamma får ni själva läsa om ...

Det är inte bara mörkt. Genom hela boken finns det också ett stort ljus i form av Lotus egna barn Juno ...

Här kan man köpa Du ser Draken genom fönstret.

Också. Det är underbart att se att skrivandet kan användas som terapi. Så dagens skrivtips är att alltid alltid skriva dagbok även om det bara är några rader om dagen.


Foto: Daniel Halvardsson

Om man fokuserar på något stenhårt i fem år och verkligen, verkligen tror på det kommer man att lyckas. Det var vad mitt ex (som får betalt för att resa till tropiska länder och laga datorer) sa till mig när jag jobbade med Punkindustriell hårdrockare med attityd. Och nästan exakt fem år efter att jag började skriva på allvar blev jag publicerad. Men det är inte alltid så enkelt ...

Vad händer om man fokuserar stenhårt pån något i fem år och verkligen, verkligen tror på det och ändå inte blir publicerad? Min naiva sida säger att man inte fokuserar tillräckligt mycket och min realistiska sida ... vägrar vara realistisk eftersom jag är en drömmare.

När jag säger FOKUSERAR menar jag FOKUSERAR. Jag menar inte att skriva dagbok några gånger i veckan. Jag menar att leva för skrivandet.

En kille jag känner som är poet, hiphop-are (MC), låtskrivare och sångare säger att han hade lyckats nu om han fokuserat på en sak. T ex bara poesin, eller bara sjungandet. Men jag säger att han hade lyckats om hade fokuserat mer i ALLA dessa områden (eftersom de liknar varandra) istället för att jobba heltid och ha ett överdrivet socialt liv ... Jag vet vad han menar dock. T ex om man gör två helt skilda saker som att spela trummor och måla tavlor kan det vara svårt att bli framgångsrik man kanske är halvdan på båda grejerna ...

Vad "att lyckas" betyder är ju alltid relativt. Jag känner till några personer som jag tycker har lyckats (Lotus, Sara, Malin mfl) och vad de har gemensamt är att de också har FOKUSERAT, BRUNNIT för sina drömmar, men de har även gjort olika kreativa grejer, sysslat med olika former och genrer av skrivande etc.)

Sen 2007 har jag fokuserat på att skriva på engelska. Jag är inne på mitt femte år så snart borde jag få min engelska roman publicerad ... Plus att det var förra året som jag började få engelska noveller antagna. Så jag har på sätt och vis redan lyckats.

Just nu väntar jag på att min engelska agent ska sälja UNDER THE LIP (tidigare REPLACING ANGEL) till förlag. Att vänta är inte särskilt aktivt så under tiden ...

*gör jag anteckningar på en ny romanidé (notera: anteckningar, inget "riktigt" skrivande)

*skriver jag slumpmässig poesi

*jobbar jag på ett improviseringsprojekt med jazzmusiker

*håller jag på med estradpoesi

*gör jag novelluppläsningar

*tar jag lektioner i röst & andningsteknik

*droppar jag in på dramalektioner

*droppar jag in på lektioner i fri dans

*utforskar jag Alexander-tekniken

*läser jag allt möjligt, både fiktion och fakta

*tar jag mer bilder än min hårddisk kan hantera

*gör jag collage (se bilden)

Framför allt jobbar jag med att lära känna min kropp. Så det är därför jag går på massa röst, drama och dansgrjejer. (Jag har inte råd att göra allt det här varje vecka även om jag skulle vilja, men jag försöker att göra åtminstone en fysisk sak varje vecka.)

I hela mitt liv har jag levt i mitt huvud och intellektualiserat (typ det mest avancerade ord jag kan) allt jag gör. Nu är det dags för mig att lära känna min kropp, och jag tror att jag kommer ha stor nytta av det när jag framträder på scen i olika former. Även som romanförfattare gör jag ju många framträdanden.

Jag lånade en bok från barnavdelningen på bibblan om hur kroppen fungerar. Det fascinerar mig att under huden finns det ett skelett. Jag visste ju det innan, men nu förstår jag att jag har ett skelett. Jag lär mig att andas.

Jag skulle kunna skippa allt dettta kroppsarbete och bara kasta mig in i arbetet med min nya roman och ignorera alla andra delar av mig. Men just nu är det viktigaste för mig att bli en hel människa.

Vad säger ni? Hur lyckas man med något? Att stenhårt fokusera på ett projekt eller ska man ha många bollar i luften???

Förra året bestämde jag mig för att satsa på noveller och det ger fortarande resultat ...

*Imorgon läser jag på nytt upp min novell Further North than You på en novellkväll på temat låtar/låttexter på Komedia i Brighton.  "I'm from further North than you" är en sång med The Wedding Present som inspirerade mig att skriva denna novell. Den kommer även att publiceras i en antologi med andra Wedding Present-stories

*Min novell The Party is Over var finalist i Mslexia's årligas novell tävling. (Mslexia är en ev englands största skrivar-tidsskrifter)

*Och min novell Lovers of the Planet finns med i antologin Spilling Ink. Här kan du köpa ditt eget exemplar.

I år har jag inte skrivit en enda novell. Men vad jag lärde mig under novellåret var en uppdatering i skrivandets hantverk. Att varje ord har en betydelse. Men oj vad svårt det är med noveller! Romanskrivandet är min stora passion. Poesi och framförallt estradpeoesin är ett sidoprojekt och ibland bara en hobby. Novellskrivandet är fortfarande främmande område. Det svåraste området av alla.

Julia Cameron - kvinnan bakom The Artist's Way - skriver om vikten av "Artist's Dates". Och ibland behöver vi Artist's Days. Dagar då vi bjuder ut oss själva för att hitta ny inspiration och energi. (Även Sara Starkström skriver om att stämma träff med sig själv i kapitlet Ensam & Stark i GameGirl.) I måndags tog jag med mig själv på dejt i London. (En timmas tågresa från Brighton.)


Jag började med British Library. Det var lite som att stiga ombord på ett flygplan. Man var tvungen att kolla att väskan höll måttet, och för att få tillträde till läsrummen var man tvungen att skaffa ett pass ... Och boken jag var ute efter (om John Cage) fanns i Yorshire ...

Men jag hängde inte läpp för det. Istället tittade jag på en utställning där man kunde se orginalmanuskript och anteckningsböcker från bl a Virginia Woolf och Oscar Wilde. Man kunde också lyssna på Beatles-låtar så jag tog på mig ett par hörlurar och lyssnade på Help! samtidigt som jag tittade på det inramade pappret som John Lennon först skrev ner texten på ... Trots allt var det som att stiga ombord på ett flygplan. Det kändes som om jag transporterades till en annan plats.



Caféet på British Library var fullsmockat med laptops, böcker och konversationer så jag flyttade till ett café mitt emot bibblan och tillbringade två timmar tillsammans med mig själv, min anteckningsbok och en gigantisk kopp med grönt te. Mina ord flödade i alla sorts riktningar utan att jag tvingade mig själv att skriva något bra.


För att stilla min hunger åt jag en överskattad macka. Men min hjärna hungrade efter något annat så jag bestämde mig för att unna mig Camden. (Och jag är väldigt stolt över att jag hittade ditt utan att titta på kartan i min väska.) Camden känns fortfarande magiskt. Camden förändrade mitt liv när jag var arton. (På semester med Marie. Och ingen när jag var nitton på "studieprojekt" med John). Jag skulle behöva en hel roman att förklara varför, men kortfattat så var Camden en chock för en naiv småstadsflicka. Som att flytta från grått till neon. Som att flytta från trygghet till frihet. Som att flytta från oskyldighet till erfarenhet.

Lägg märke till punkaren med plakatet i mitten till höger. Jag slår vad om att han är samma snubbe som stod där när jag först kom upp från tunnelbanan för flera år sen ... (The next tube could take you to another world var en reklamslogan som fastnade i mitt huvud.)


Efter bara fem minuter i Camden höll jag på att explodera av minnen blandat med nya intryck och jag var tvungen att sitta ner och skriva igen. Vid ett övergångställe frågade någon Var är regnbågen? för just då började det regna samtidigt som solen sken ... Jag hittade inga regnbågar med jag hittade Spiral (ett café vid kanalen) och det var tillräckligt färgglat med hippisar i gröna byxor och oranga (jag vet att det heter orange men jag föredrar oranga) tröjor. Jag drack Sprirulina. Något jag inte hade gjort för tio år sen ... Det hade inte varit tillräckligt "punk".


Nostalgin drabbade mig hårt så jag var tvungen att fortsätta till Angel ... Till Islingtons lilla park där jag och John satt en oktoberkväll och drack något starkt innan vi gick till den legendariska svartrocksklubben Slimelight ... Detta var tio år sen och jag tänkte på textraden från tidigare nämnda Help!: When I was younger, so much younger than today ...


Och det här är vad min nya roman handlar om. Någon med ett glamoröst namn som inte är glamorös. (REPLACING ANGEL är inte längre titeln, men Angel är fortfarande det stora objektet.)


Det här är den verkliga anledningen att jag åkte till London: Jag var inbjuden att uppträda på Beat - en poesikväll på Charlie Wright's bar med värden ...


Andreas Grant. Som också är svensk ...


Så ... Det här blev långt. Jag känner mig inspirerad och övertrött, men jag vill träffa mig själv igen. Efter ett par dejter till kanske jag tll och med blir kär.

Och om jag blir trött på mig själv så har jag fyllt en halv dagbok med tankar anteckningar hopp drömmar diktfragment och andra idéer. Det är lustigt hur jag hade som mål att hitta ny inspiration, men istället suktade efter nostalgi. Ibland måste man resa till framtiden för att hitta sitt förlutna ... Jag måste vara kär eftersom jag skriver sånt har trams. Lust for life la la la ... Läggdags eller öldags? "Välj mig!" kallar min kudde precis som London kallade på mig igår ...

jag skrev denna dikt när jag satt på Elsies café i Nässjö i September ...

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA