Svenglish - Living Lollo

När och hur fick du idén till "Skriv boken!"?

Jag gillade titeln och bestämde mig för att ge ut en bok med den. Det var nog för två år sedan.

Vad hoppas du på att uppnå med boken?

Åh, jag hoppas att folk som läser den och följer övningarna verkligen kommer till skott. Det skulle kännas stort att få medverka till det. Jag vill att min bok kan tjäna som "sista utväg" då allt hopp är ute, hoppet om att någonsin få den där boken skriven. En kvinna mejlade mig och berättade att hon lyckats skriva ihop ett helt råmanus tack vare "Skriv boken!" och att det blev helt annorlunda andra texter hon har skrivit.

Hur kom det sig att du blev författarcoach?

Jag har alltid sysslat med litteratur och skrivande, bl a genom utbildningar jag har gått (författarutbildning på Biskops-Arnö, bibliotekarieutbildning m m) och sedan började jag undervisa i skrivande och därifrån kändes steget inte så stort att coacha mer individuellt.

Vad är det svåraste med att skriva?

Det är väl olika. För en del är gestaltning svårt. För andra att slutföra en berättelse. Ett vanligt problem verkar vara att kunna begränsa sitt material, d v s att inte hela tiden komma på avvägar i bihistorier i t ex ett romanmanus. För en del kan svårigheterna börja när det första glada utkastet är skrivet, då man måste börja tänka på läsarens upplevelse, på att skapa en läsbar text med framåtrörelse, smidigt språk etv. För andra kan det första utkastet vara den största utmaningen, att komma igång med det. Och att få tid till att skriva. Antagligen det största hindret.

Vad gör man när man kör fast?

Man kan byta tempus,m byta berättarperspektiv, sitta någon annanstans och skriva, pausa med annan kreativ verksamhet (måla, spela teater, musicera), eller skriva på en helt annan text för att få igång flödet igen. Eller bara bita ihop och hamra ner bokstav efter bokstav trots att man kört fast. Man kan ju alltid slänga texterna efteråt,när man fått upp ångan igen. Det är inte förbjudet att slänga :-) >

Du ju coachar andra, men vem coachar dig?

Ja du, jag coachar mig själv genom att skriva ner samtal i dialog där jag aktiverar min "inre coach", men ibland längtar jag efter en riktig coach, Fast jag litar inte riktigt på mig själv, jag har en tendens att reagera med trots så fort någon säger åt mig vad jag ska göra. Jag kanske skulle bli stressad av en caoch...Men jag ska delta i en workshop i London i mars som kreative coachen Eric Maisel från USA håller i (i samarbete med Ann Ljungberg på Orden Runt). Detta känns rätt stort, att unna mig själv något sådant. Det är dock inte individuell coaching på samma sätt som jag ger mina klienter, här kommer vi att vara fler deltagare samtidigt.

Hur bra är du på att följa dina egna råd?

Jag är för djävla dålig på att ge mitt eget skapande utrymme. Jag faller jämt och ständigt i fällan där jag hjälper och uppmuntrar andra. Om jag gifte mig med en rik greve och därmed slapp brödjobba och hade all tid i världen till att skriva skulle jag säkert börja med en massa välgörenhet och fixa med slottet och trädgården (oj, det låter som som jag verkligen har tänkt på detta...)istället och ordna middagar för en massa folk.

Hur ser din ideala skrivdag ut?

Efter 8 timmars sömn skumläser jag första delen av morgontidningen medan jag äter frukost, sen sätter jag mig och skriver i en timme, sen är jag rastlös och tar en rask promenad eller joggingtur eller åker och gör ärenden, sen hem igen och skriva i en timme till. Därefter ärenden, laga mat etc, sen skriva en stund på kvällen igen. Jag skulle behöva ha hela dagarna till disposition och anpassa dem efter skrivandet. Nu har jag ju inte det, så det får bli att skriva när jag hinner. Helgerna däremot kan se ut så här.

Vad är din största dröm?

Vilken gullig fråga! Det är att bo i en stuga på landet med egen trädgård och ha daglig kontakt med djur: får, höns, katt, hund, hästar. Öppen spis och nära till svampskogen. Nåt brödjobb då och då. Leva billigt och enkelt. Och skriva som andan och inspirationen faller på.Det är min innersta dröm.

Johanna Wistrand, Bild: Magnus Gotander


DU KAN KÖPA EBOKEN GENOM Multimanus eller låna den på Elib.

I slutet av boken finns en essä skriven av mig som handlar om att ta skrivandet på allvar.
Så vad väntar du på? Den här lilla investeringen kan vara vägen till din dröm!
Ge dig själv ett nyårslöfte att skriva så mycket som möjligt!
Ge dig själv "Skiv boken!" så får du hjäp att komma igång!
Jag jobbade igenom Johannas första bok "Kom igång och Skriv!"
och precis som Julia Camerons böcker blir man hela tiden pushad, det finns inga ursäkter för att inte skriva!

Och om du redan håller på med ett projekt så kommerJohannas övningar, tips och råd att bota din skrivkramp!
Kolla även in Författarcoachens blogg  samt Johannas personliga blogg Romanloppet.

Det blev ett lyckat besök hos Barry and Trudy Banks. (Barry är Dorothys son och Dorothy var farmors morbor Calles andra fru.) Skumt att titta i Barrys fotoalbum och se bilder från Flisby! Jag fick även se trädgården där Calle föll ihop och dog 1963, bara en månad efter han och Dorothys resa till Sverige. Dorothy dog 1989 och jag fick se hennes gravsten. Barry berättade att Dorothy var ledsen över att hon inte hade någon plats att sörja Calle, eftersom hans aska spreds I havet …

I skrivande stund befinner jag mig vid den vackraste plats jag hittills har sett på Nya Zeeland - Lake Tekapo, i mitten av sydön, nära det högsta berget Mount Cook. Jag nöjde mig med att bestiga Mount John. (ca 1000 m över havet). Ett spontant infall fick mig att använda julklappspengarna från faster Inger till något annorlunda ... Jag satte mig på hästryggen! Jag är både rädd för och allergisk mot hästar,men ”Score” var jättesnäll!

Julen kommer jag att fira i Kaikorua på sydöns västkust. Om inte havet är varmt nog att bada i så har jag i alla fall bokat ett vandrarhem med swimming pool ... Märkligt att uppleva en varm jul utan släkt. Saknar pepparkaksdeg!!! Fast skönt att slippa all hets och alla korvar :=).

God Jul till alla jag känner och inte känner!!! Tack alla som läser min blogg!

Nya Zealands södra ö sägs vara mer dramatisk än den norra ...
Bara 25% av befolkningen bor här. Lite som Norralnd fast tvärtom.



I tisdags tog jag färjan från Wellington till Picton. Det var även här i sundet Cook Srait som farmors morbror Calles aska spreds efter hans hastiga död 1963. (Han dog två veckor efter hemkomsten från sitt första Sverigebesök sen han lämnade Oskarshamn i början på 20-talet. Antagligen tog flygresan kål på honom. Propp i benet tror jag att hans barnbarn och pappas syssling Cheryl sade.)



Jag stannade tre nätter i Nelson där jag bl a klättrade upp till Nya Zealands geografiska mittpunkt.




Hann också med en 13km lång vandring (plus simtur) i nationalparken Abel Tasman.




Efter Nelson gick turen till västkusten, eller The Wild West. Havet är något vildare här!
Klipporna på bilden är kända som The Pancake Rocks

I övrigt mår jag bra, många toppar och dalar när man reser
både geografiskt och i sinnet!

Ofrivillig flytt från hus i stan till hus på landet. Jobbintervju. Möten med advokater. Styvsöner. Cancersjukt barn. 30-årsfest. Återvänd son från Australien. Allt detta i en och samma helg! Man kan inte klaga på drama bland mina nyfunna släktingar ... Vill inte gå in på detaljer ifall de lär sig svenska ;=).

Mina pysslingar Carl, Sara och Anna

Det var alltså inte jag som flyttade, var på jobbintervju, träffade advokater, har ett cancersjukt barn eller en återvänd son. Däremot hjälpte jag mina pysslingar att flytta och som lön för mödan fick jag följa med på 30-årsfest i det tomma huset i stan ... Men mest kände jag mig i vägen och spenderade många timmar i ett väntande läge.

Fick dock lite tid för mig själv varje dag då jag utforskade New Plymouth – som blivit utnämnd till Nya Zealands bästa stad att bo i. Läget är perfekt. Gångavstånd till stränder med svart vulkansand och en halvtimmes biltur upp till nationalpark i bergen. Många gröna parker och promenadvägar. Modernt bibliotek, museum och konstgallerier. Men jag känner inte för att flytta dit. Inte tillräckligt stort (50 000 invånare) och lite avslaget på något vis. Kanske var det avsaknad av alternativ kultur. En av mina pysslingar sa att det inte fanns några ”babes” i stan. Jag tycker snarare att det var brist på punkare, hårdrockare och människor med attityd ;=). Lite Pleasantville-syndrom. (Om ni har sett filmen så fattar ni.)



På vägen hem tog pappas syssling med mig på lite sightseeing. Vi slingrade oss genom urskogen upp till Mount Taranaki. En bergstopp som enligt maori (urbefolkningen) är mycket magisk.

Efter ett avbrott från backpacker-livet ser jag fram mot att sätta mig på den magiska bussen igen. På tisdag avgår båten till sydön – och jag har fått namn och nummer till fler avlägsna släktingar. (Dorothys son Barry som är farmors morbrors styvson) Ska även försöka ta kontakt med en Nässjötjej som bor i Nelson. Världen är liten.


Vad gäller skrivandet har jag tänkt mycket och kommit fram till att jag känner mig lugn. Jag litar på att min ro kommer att infinna sig tids nog. Om inte annat så kan jag skriva när jag kommer ”hem”. Men för att inte helt glömma bort Natalie och hennes bravader så har jag bestämt mig för att ägna en timma i veckan åt mitt romanprojekt. Förra veckan satt jag en timma och skrev på biblioteket i Taupo och denna veckan satt jag en timma i pappas sysslings hus och skrev.