Svenglish - Living Lollo

Det är en helt otrolig känsla att träffa författare som man beundrar som plötsligt vet vem man är och till och med har läst ens bok!

På onsdagskvällen under Litteraturveckan i Göteborg var det en så kallad utbudskväll där medverkande författare fick fem minuter att presentera sig själva på scen  för lärare och bibliotekarier i Göteborgsområdet. Fem minuter är ingenting, men jag lyckades få fram att PIHMA främst handlar om identitet och att en punkstil kan vara ett sätt att göra uppror mot ett utseendefixerat samhälle. Jag visade bilder på mig själv som 15-åring och 18-åring och vilken transformation jag gick igenom under sena tonåren ...



De flesta andra författarna pratade om böcker för en yngre publik och det var fint att få en inblick i vad som pågår i Sveriges barnlitteratur. Jag pratade bl a med Mårten Melin som även skriver dikter för barn och han gav mig ett exemplar av sin bok Svarta kängor med gul söm. Helt underbar historia om en kille som får ett par veganska kängor i födelsedagspresent. Så fint och enkelt beskrivit om hur det kan vara med känslorna och kompisarna och tjejerna när man går i mellanstadiet. Jag slukade den på bussen hem från Heathrow.

Träffade även Katarina Kieri som är en författare jag gillar skarpt! Hennes Dansar Elias? Nej! var en bok jag läste för att få inspiration när jag skrev PIHMA och hon har också skrivit dikter för vuxna som jag gillar. Det var så kul att få ett ansikte på en människa som jag bara kände till till namnet. När vi gick av spårvagnen på väg till lokalen där författarna skulle träffas på onsdagskvällen frågade jag om hon också var författare eftersom jag hörde att hon pratade om böcker och då sträckte hon fram handen och sa "Katarina Kieri" och jag blev helt förbluffad.

Men det bästa av allt var att träffa min gamla idol Per Nilsson som mest är känd för Hjärtats Fröjd. Jag läste otroligt mycket Per Nilsson i tonåren och även efter tonåren. Min favoritbok av honom är Ett annat sätt att vara ung och jag berättade hur jag fascinerades av det han skrivit om att ta upp plats på den här jorden. Det visade sig också att Per hade läst PIHMA eftersom han var en av de som bestämde att den skulle få kulturstöd! Otroligt roligt.

Katarina Kieri och Per Nilsson presenterade under kvällen en bok de har skrivit tillsammans som heter I det här trädet. Ett mycket spännande projekt och magiskt hur nära man kommer någon när man skriver tillsammans. Katarina berättade att hon hade funderat på hur hemskt det skulle vara att gå genom isen och när hon kommer hem och öppnar mailen har Per skrivit "Jag gick genom isen ...".

Nu är jag hemma i Brighton. Och känner mig otroligt kluven. Ska jag skriva nästa roman på engelska eller svenska? För ungdomar eller för vuxna? Och vad händer med Replacing Angel? Ska jag skicka den till svenskt förlag också? Många frågor ... Finfint brev från Sara väntade på mig igår och idag fick jag ett  lika fint brev från Lotus. Tack! Det känns skönt att ha så fina kollegor.

Besök hos åttondeklassare på Kärralundsskolan i Göteborg
i samband med Litteraturveckan 2010

Det känns ganska länge sen jag gick i 8:an och jag är glad att jag överlevde högstadiet. För många är det en jobbig tid, man försöker passa in, samtidigt som man håller på och lära känna sig själv. En lärare sa att hennes elever kanske inte riktigt hunnit fram till de funderingar som jag tar upp i boken, men åttorna på Kärralund var mer mogna än jag trodde ... De lyssnade och ställde många frågor när jag berättade om PIHMA och min ångest under uppväxtiden.

Någon sa en gång att PIHMA inte har någon handling. Det är ingen som dör, tar självmord, gör abort eller har en alkoholiserad mamma eller psykotisk pappa. Jag är trött på att det måste finnas en stor anledning till varför man mår dåligt. Man kan komma från en bra familj och ändå känna stor ångest inför livet när man växer upp. Det är stora förändringar som pågår i både knoppen och kroppen ...

När jag började gymnasiet hade jag aldrig druckit alkohol, aldrig kysst någon, aldrig haft någon pojk- eller flickvän och aldrig haft sex. Jag trodde att alla andra hade gjort allt och kände mycket ångest inför de här grejerna och att det var något jag var tvungen att göra för att bli accepterad.

Nu, mer än tio år senare, känner jag att jag oroade mig så mycket i onödan och är arg att jag brydde mig om vad andra tycker. Alla utvecklas i sin egen takt och en del är med om ovan nämnda ritualer redan på högstadiet medan andra inte upplever sex och förhållanden förrän efter gymnasiet. Inget är normalt eller onormalt och jag hatar statistik, t ex att 70% av alla 18-åriga tjejer har haft sex, men tänk om man är en av de där 30%, hur känner man sig då? Man mår inte bättre för att man får veta några siffror. Huvudsaken är att man gör vad man vill göra.

Jag har haft en skön eftermiddag i Göteborg:
*tupplur i min säng på Scandic Opalen
*promenad i hamnen
*inköp av bikini (jag hatar att handla kläder, speciellt bad-och underkläder eftersom provrumsljuset ofta inte är barmhärtigt och jag behöver typ storlek 40 i trosor och storlek 34 i BH ...)
*bad i bubbelpool (jag älskar att bada, så då får jag stå ut med badklädsköp)
*bastubad

Hade jättekul på min skrivarkollegas release-party i London igår.
Har bloggat om det här. (Vissa saker funkar inte att blogga om på svenska och tvärtom.)

Nu ska jag ladda upp inför morgondagens bokprat på Kärralundsskolan.
Eftersom det är litteraturveckan var jag lite litterär genom att fota Evert Taube.

*finputsa novellen GINA'S LOVER och skicka till the Glasswoman Prize
*öva på bok-prat som jag ska göra på Kärralundskolan i Göteborg
*maila Kärralunds-skolans kontaktperson och fråga var jag ska gå etc.
*skriva klart dikt till bröllop
*skriva faktura för min workshop
*hämta ut tågbiljett till London på Hove Station
*korrekturläsa brorsans ansökningsbrev till skola
*tvätta kläder
*prata med mamma och pappa
*maila doktor angående ett recept
*blogga

Yes! Allt är avbockat. Trots "dagen efter". Dansade mig trasig på klubben Trailer Trash igår natt. Eldslukare, burlesk dans och trapetskonstnär. Spexigt värre. Och promenaden till Hove Station blev längre än jag hade tänkt ... Kunde inte motstå att titta på våren i St Ann's Well Garden och sen fortsätta till strandpromenaden där jag mötte upp Sky som bjöd på te.

I morgon drar jag till London för att gå på min skrivarkollegas release-fest.
I övermorgon drar jag till Göteborg för att medverka på litteraturveckan.



Så här fin var jag igår ...



... och så här fin var trapetskonstnären!

Igår fick jag höra min novell "Foxy Lady" uppläst på litteratursalongen
"Are you sitting comfortably?" i The Basement, Brighton.
Skådespelaren Gareth Brierly gjorde en fin tolkning och publiken applåderade.
Det var märkligt att höra något som jag själv skrivit uppläst av någon annan
eftersom jag själv är van att stå på scen. Men det var en kul upplevelse,
nästan som om någon annan skrivit min text, men att jag kände igen den mycket väl ...

Hela konceptet "Are you sitting comfortably?" var som en show med gratis bakelser
och cocktails i tekannor. Man kunde också skriva sin mörkaste hemlighet på en lapp
och posta i en brevlåda. I slutet på kvällen läste en av värdinnorna upp hemligheterna
och den bästa vann ett pris ... Priset gick till en tjej som hade spytt i en kopp på Glastonbury
och sen sålt koppen med spyan till en förbipasserande för £1 ...

Och mer goda nyheter: en till av mina noveller, "Steal from the rich and give to the poor"
har blivit utvald för en annan litteraturafton i April: SPARKS. Men då ska jag läsa själv ...
pirrigt!
Inspirationen till den novellen fick jag förra året på bokmässan,
men jag skrev den pa Nya Zeeland.


Tack för alla peppande kommentarer till förra inlägget. Love you all!

Tonåringar går inte på gratis workshops i kreativt skrivande.
I alla fall inte igår.
Endast 1 tonåring dök upp på min workshop
så till slut öppnade vi upp för alla åldrar.
En 56-åring och en 29-åring ville vara med.
Och tjejerna från "the study support-team" fattade också penna,
så till slut hade jag fem "elever".

Trots få deltagare hade vi kul.
Tonåringen Matt skrev en berättelse om en kvinna som glömde en vattenkanna på bibblan i samband med att en bibliotekarie hade knackat på hennes dörr och sagt att hennes böcker var sena ... Matt är 13 år och det var den längsta berättelse han någonsin hade skrivit. Han fick också till en fin dikt på två rader under rubriken "It's raining cats and dogs." De vuxna var också produktiva och jag är glad att mina skrivövningar inspirerade dem.

Men jag kan inte låta bli att fundera över: varför dök tonåringarna inte upp? Varför ville de inte skriva?

*Inte rätt marketing/annonsering?
För ett par månader sen gick information ut till skolor om The Aqua Festival (som workshopen var en del av). Vi hade affischer och flyers i biblioteket och info fanns både på kommunens och bibblans hemsida.

Teorin som jag och mina kollegor har är att tonåringar inte gillar att boka i förväg. De vill bara dyka upp och se vad som händer. Det kan kännas jobbigt att ringa eller maila någon man inte känner ...

*Inte rätt målgrupp?
Många tonåringar är blyga eller har fullt upp med sina små stora problem. Om de inte har en kompis som vill gå vågar de inte gå själva. Skrivande är också något som kan vara känsligt i den åldern. (Jag ville göra ett kreativt skrivprojekt som specialarbete på gymnasiet, men backade ur när min lärare sa att jag kanske var tvungen att visa det för andra elever.)

*Inte rätt tid och plats?
Jag kan förstå att efter en hel måndag i skolan kanske man inte vill gå och sätta sig på biblioteket och göra något som känns lite som skola. Det är inte speciellt många tonåringar som besöker Hove Library överhuvudtaget ... Men när det var en teckna manga-workshop för ett tag sen dök 10 pers upp, så det var tydligen coolare ... (men då kunde man boka en plats bara genom att skriva upp sig på en lista på bibblan istället för att kontaka en utomstående organisatör.)

Tacksam om någon kan komma på fler anledningar, så att jag kan känna mig bättre ... :=)

Eftersom jag redan har gjort en massa jobb så sa personalen på bibblan att de ska kontakta skolorna igen och erbjuda vissa klasser att komma och göra workshopen på skoltid. Att göra något som bryter de vanliga lektionerna brukar alltid vara populärt ... (När jag har besöer skolor i Sverige är klassrummen/aulorna alltid fullsatta, men om jag hade kommit efter skoltid hade det kanske varit tomt i salarna ...)

Efter att jag skickade iväg Replacing Angel till agenter tänkte jag
aldrig mera skriva
i alla fall inte på väldigt länge
men jag kunde inte låta bli ...
En kväll plockade jag upp dagboken/anteckningsboken
och skrev om en låntagare på bibblan:
en kvinna med grått hår i flätor
som har Jimi Hendrix's "Foxy Lady" som rington på mobilen.

"Foxy Lady" blev titeln på en novell som jag skickade till
"Are you sitting comfortably?" som är en ny tillställning
där noveller väljs ut för att bli upplästa av skådespelare
och idag fick jag beskedet:
min novell blev utvald och på onsdag får jag höra den live!

Jag är så glad, så glad. Precis den uppmuntran jag behövde för att fortsätta skriva noveller.
Det är nämligen det jag tänker syssla med ett tag
innan jag börjar på en ny roman ...
Jag behöver jobba med kortare texter och är trött på att skriva dikter.

Läs mer om mina funderingar om att ta en paus från poesikvällar
och istället gå på "novell-kvällar" eller "kort-prosa"-kvällar.

PS. den här helgen står inte bara krokusarna i blom i Brighton&Hove,
nu har även påskliljorna tittat fram! DS.

För ett tag sedan efterlyste en bloggläsare skrivtips och jag märker hur svårt jag tycker det är att ge råd om skrivande. För mig är det en del av mitt liv, något som alltid finns med mig. Men det är nyttigt för mig att tänka efter hur jag gör, vad som gör skrivandet en del av mig.

Något man kan göra för att göra skrivandet mer "närvarande" i sitt liv är att alltid bära med sig en liten anteckningsbok i bakfickan, jackfickan eller väskan. Precis som när man har en godispåse i väskan eller fickan så är en anteckningsbok något som ligger där och lockar.

När man har fem minuter över när man väntar på bussen kan man istället för att leka med mobilen plocka upp sin anteckningsbok och skriva ner sina tankar eller vad man ser runt omkring sig. Eller man kan låtsas att man är någon av de andra människorna vid busshållsplatsen och skriva ner deras tankar eller bara göra en lista på händelser man vill ha med i en roman eller novell.

Bara genom att ha med sig anteckningsboken gör att man känner sig som en författare eller poet, man tar sig själv på allvar, man övar och blir bättre. Precis som en maratonlöpare måste träna för att klara av ett  långt lopp måste man som författare konstant skriva för att hålla sig i form.

När jag var i Edinburgh bodde som vanligt en anteckningsbok i min handväska. Idéer kan dyka upp när man minst anar det. Inte bara när man väntar. Något som verkligen inspirerar mig är modern konst. Inne på Edinburgh National Gallery of Modern Art var jag tvungen att plocka upp min anteckningsbok flera gånger. Jag skrev ner titlen på en installation: "Electric trees and telephone booth conversations". En perfekt titel på en dikt eller novell ... Pröva att skriva fritt i tio minuter med ovan nämnda titel i tankarna och se vad som händer. Eller vad sägs om "Template for my future plastic surgery". Kanske att det aldrig blir en dikt eller novell eller början på en roman av det, men huvudsaken är att man håller igång. Att man låter pennan fara över pappret eller låter fingrarna smeka tangenterna på datorn. Fast i mitt fall låter det som om jag spikar när jag skriver. Jag älskar att slå hårt på tangenterna. (Jag har tidigare nämnt att min bror inte kunde sova när vi bodde vägg i vägg och jag skrev på min laptop sent på kvällarna ...)

Jag har ingen klocka på min vägg
ingen klocka på min arm
och klockan på min dator är gömd

Den enda klocka jag har är på mobilen
som ofta är avstängd eller ljudlös

Jag försöker lura mig själv att tiden inte finns

Jag vill ha tid att:
*läsa lättsamma romaner för nöjes skull
*läsa klassiker och förstå dem
*måla naglarna två gånger i veckan
*använd tandtråd
*skriva brev
*lyssna igenom CD-skivor och läsa texterna

Jag trodde att jag skulle ha världshav av tid nu när jag skrivit klart och skickat iväg Replacing Angel. Men lustigt nog har jag mindre tid när jag INTE skriver. Dagarna flyter ihop och det känns som om jag åker bil i 180km i timmen, men det är inte jag som kör ...
När jag skriver har jag struktur och mål. Mitt liv känns meningsfullt. När jag bestämde mig för att blogga om detta satte jag igång shuffle på iTunes och den första låten som spelas är Lou Reeds "There's no time" ... Jag har lärt mig att man inte har tid att göra någonting om man inte tar sig tid ...

Idag har jag haft min första produktiva dag på över en vecka:

*jag har tvättat mina kläder
*skrivit om Steal from the rich and give to the poor - en novell jag skrev för ett år sen och skickat iväg till tre skrivarbekanta för feedback (tänker sen skicka den till SPARKS - en live event för noveller)
*jobbade med dikt till väns bröllop
*bokade vandrarhem i London (där jag ska bo en natt innan jag åker på litteraturveckan i Göteborg i slutet av mars och ska dessutom gå på ett bok-releaseparty i London)
*promenade i rask takt längs havet och handlade lite mat på vägen tillbaka
*gick igenom min skrivar-workshop "It's raining words" (som jag ska leda på bibblan nästa vecka) med min kompis Sophie
*antecknade och förberedde skrivövningar till ovan nämna workshop
*bokade tågbiljett till London
*printade ut kartor av delar av Göteborg och London

Nu är klockan halv elva och jag har varit vaken i över 13 timmar. Den enda slapptiden jag haft var när jag åt frukost och läste Patricia Highsmith's Carol. Men jag tycker inte synd om mig själv. Det är jag som har designat den här dagen (skrev en lista igår kväll) och jag är tacksam och glad över att jag fick så mycket gjort och att det gick hyfsat lätt. Det enda som stör är att det ligger ett berg av strumpor och trosor på min säng som väntar på att bli ihopparade och ihopvikta ... Förhoppningsvis kommer jag i säng innan midnatt.

Jag spenderade helgen hos min kompis Laura i Edinburgh
och firade
a) att jag har skrivit klart och skickat iväg Replacing Angel till agenter
b) min 28e födelsedag

Vi drack absint på en pub som heter The Black Rose.
Inte bara för att absint är en vacker dryck
utanför att en av mina karaktärer dricker absint ...

Laura var en bra person att fira med eftersom hon också skriver och
är en av mina trogna kritiker.

Vi festade inte loss hela helgen dock ...
Vi botade bakfyllan med en snöig promenad i The Pentland Hills utanför stan,
men i själva Edinburgh fanns det inte ett snökorn.




TUSEN TACK FÖR ALLA GRATULATIONER VIA POST, EMAIL, FACEBOOK, TEXT M.M.
JAG ÄR GLAD ATT HA SÅ MÅNGA FINA VÄNNER OCH SLÄKTINGAR!