Svenglish: Vecka 22 - Uppe i Umeå
Om någon hade sagt till mig för ett år sen, då jag fortfarande inte hade kommit på Svenglish-idéen, att jag om ett år skulle befinna mig i Umeå och följa en arkeolog i en vecka skulle jag ha skrattat.
Jag var dum nog att åka till Björkarnas Stad utan vinterjacka och med kängor som läcker, så det första jag fick göra var att shoppa gummistövlar med fleecesulor. Årstiderna märks mycket tydligare i Sverige än i England, kanske för att det finns mer träd. Jag har aldrig varit så här facinerad av hösten förut, jag kan inte sluta titta på löven som skiftar i gult, orange och rött. Just årstiderna är något som många av de jag bott hos skulle sakna om de bodde utomlands, men förra veckans värd sa att det skulle räcka med vinter vartannat år ...
Utan det här projektet hade jag troligen aldrig hamnat så här långt norrut. Det märktes redan när jag bytte tåg i Sundsvall: luften låg som en isridå på perrongen. Lite som att resa från södra England till Skottland. Och det känns som om jag är lika långt ifrån min hemtrakt i Småland som när jag är i England. Faktum är att det tar ungfär lika lång tid att resa från Nässjö till Umeå som att resa från Nässjö till Brighton.
Tempot är lugnare här. Folk pratar långsammare och säger ”fara” istället för att ”åka”, det låter som om att de ska på en lång resa varje gång de ska hälsa på en kompis. Troligen för att det är så mycket avstånd här uppe. Jag har även fått lära mig ett nytt ord: ”he” som inte betyder ”han” som på engelska: det betyder ”ställa, sätta, lägga”, som engelskans ”put”.
Hur är det att följa en arkeolog då? Jo, lite som att umgås med en levande historiebok. Jag har följt med och tittat på utgrävningsplatser där de har hittat anläggningar med kokgropar, antagligen från järnåldern. Men nästa vecka kanske frosten kommer och då blir det svårt att gräva. Nu ska vi ut på myren och plocka tranbär!
P.S. Jag stannar en vecka till i Norrland - då ska jag bo i kollektiv lite utanför Umeå. D.S.
Ursäkta! Var är ponnisarna?
