Svenglish: Var Mitt Liv i England Började
Det var här mitt liv i England började. På Loxdale Centre.
Jag var nitton, hade precis tagit studenten och ville bara bort från trista Nässjö,
och uppleva ett äventyr.
Att anmäla sig till en tre månader lång engelska kurs kanske inte låter som ett äventyr,
men hela mitt liv förändrades. Så fort jag klev av bussen på Pool Valley Coach Station visste jag att jag ville stanna i Brighton.
Igår var jag tillbaka på Loxdale Centre där jag gick engelskakursen hösten 2001. För femte (!) gången var jag inbjuden att föreläsa om mitt liv och arbete och skrivande i England. Jag introducerade även lite poesi genom mitt alterego Lou Ice. Även om de flesta studenterna är svenskar så pratade jag engelska vilket känns jobbigare än om publiken hade varit engelsmän. (Känns som om svenskarna är mer kritiska, engelsmännen tycker att ALLA svenskar pratar skitbra engelska eftersom engelsmännen själva är dåliga på språk.)
Jag har många ljusa minnen från Loxdale och kommer ihåg bisarra saker som min lärares röst när hon läste högt från ett avsnitt ur Dorian Gray. Jag tyckte att hon hade den mest perfekta engelska accenten och hade kunnat lyssna på henne läsa dagen lång. (I fönstret skymtar mina gamla lärare Gill och Sue)
Så tio år senare är jag fortfarande i England, men frågan är: should I stay or should I go?
För att citera från bloggen The Journal of a Recovering Taiwanoholic: "After 10 years you either stay or go. Become a lifer or get a life." Alltså efter tio år så stannar man för alltid eller så skaffar man sig ett liv. Det återstår att se.
Kommentarer
Trackback
