Svenglish - Living Lollo

Hon åkte på bokmässan i Göteborg. Hennes andra. Hon hoppas att det kommer att bli en femtioandra. Hon åkte på bokmässan med eldrött hår och bläckfläckiga byxor och en massa ångest för sin problemhy. Hon åkte på bokmässan för att synas. Men hon ville också se andra.

På tåget från Nässjö till Göteborg läste hon Amanda Svenssons ”Hey Dolly”. Anledningen att hon läste denna bok är att huvudpersonen i hennes egen debutroman ”Punkindustriell hårdrockare med attityd” heter just Amanda Svensson.

Den första personen hon ville se och fick se var Linda Olsson som har skrivit ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger” och ”Sonat till Mirjam”. Hon gillar Linda Olsson för att hon skriver på engelska och gör det mycket bra. Louise skriver också på engelska nu. En annan anlednng till att hon gillar Linda Olsson är att hon bor i Auckland på Nya Zealand, dit Louise ska i november. Kankse blir det en fika.

Sen fick hon se Sara Johansson. En ung kvinna som håller på att skriva ett mästerverk som ännu är  hemligt. På årets mässa jobbade Sara i Nicotexts monter. (bilden ovan). En monter som var granne med Författarhusets monter. Vännerna vinkade till varandra. Om någon tycker att Sara Johansson låter bekant beror det bara på att Louises roman är tillägnad till henne.

Hon fick också se the one and only Linda Skugge som mannekängade förbi i svarta höga stövlar och var snyggare och tuffare än någonsin. Louise vågade inte säga hej. Blä!!!

Efter några timmars hängande i montern och ett par sålda böcker gick hon och lyssnade på tidigare Amanda Svensson (bilden ovan) som pratade om sin Dollybok. Det var intressant och Louise uttryckte sin beundran.

Fredagen avslutades med mingel i Författarcentrums monter där hon fick ansikten på namn som hon tidigare bara kände till genom email. Kalle som täljer slangbellor och har ett svårstavat efternamn var där. Ett glas mingelvin på slutet av dagen satt fint efter två vita veckor. (Ett beslut som togs efter att ha varit ute i Nässjö City.)

Och så var det lördag. The big day. Då Louise blev intervjuad på Författarförbundets scen (bilden ovan) med anledningen av Slangbellevinsten. Nominerade Peter Barlach blev också intervjuad. Hon som ställde frågor var vinnaren av den första slangbellan – Ylva Karlsson. Intervjun handlade om det självbiografiska temat i romanerna och vad det hade för betydelse. Louise försökte vara så slingrig som möjligt. Efteråt fick hon träffa ett fan. En Malin som ville ha signerad bok. En Malin som var jättegullig i sin egna stil. En och annan Nässjöbo och Eksjöbo dök också upp.

Eftermiddagens höjdpunkt var Anna Jörgensdotter – författarinnan till bl a ”Pappa Pralin” och ”Homecoming Queen”. (bilden ovan) Hon befann sig i Gävles monter och Louise gick dit och sa ”hej du är min idol”. Anna blev glad och Louise blev ännu gladare.

Ett par lösryckta timmar senare lyssnade hon på Bob Hansson som pratade om kärlek. Det är för tidigt för Louise att ha en uppfattning om vad hon egentligen tyckte om denna Bobstund. Mest är hon nog avundsjuk för att Bob fick vara med på TV och prata om sitt hår. Men ännu mera är det nog kärlek för att Bob är Bob och sätter ord på allt som alla borde sätta ord på men inte gör det.

Uppspelt efter dagens intervju ville Louise ut och svira. Men det var lika bra att det inte blev något av detta. En kvarterskrog i närheten av Torp räckte gott nog. Med Sara som sällskap kan man ha lika kul på toaletten som i Haga eller på Järntroget eller var man nu ska gå ut i Göteborg.

So ... Sunday ... En avslagen dag som blev mindre avslagen av att Anna Jörgensdotter läste dikter i Etc-montern som var en annan av Författarhusets grannar. Och Anna inhandlade ett ex av PIHMA !!!

Louise avslutade mässan med att söka upp Författarcoachen Johanna Wistrand som har blivt en bloggvän. Johanna har precis kommit ut med eboken ”Skriv boken” där Louise medverkar med en essä om att ta skrivandet på allvar.

Fast innan det var dags att åka hem i förtid med mamma och pappa sa Louise hejdå till Stellan och Marianne (skakiga bilden ovan)  på Författarhuset och tackade dem för en fin mässa. Den andra. Hon får se vem som lever till den femtioandra.

Nu är hon hemma och vet inte vad hon ska ta sig till när det inte springer folk överallt. Hon försöker tänka på det som finns under ytan. Inte bara kläder och frisyrer. Att läsa en dikt av Anna Jörgensdotter kanske hjälper. Att hitta det som finns inuti böckerna.

GRATTIS PÅ 1-ÅRSDAGEN

I dagarna är det ett år sedan PIHMA släpptes ... mycket har hänt under ett år ...

* Release-fest på Grekiska Tavernan i Midsommarkransen

*Officiellt släpp i samband med bokmässan

*Signering på Bokia i Nässjö

*Medverkan på TV: Smålandsnytt & Eftersnack

*Intervjuer med tidningar runt om i Småland

*Intervju Radio Jönköping

*Recensioner från tidningar i hela Sverige

*Föreläsningar på bibliotek och Rotaryklubb och Zontaklubb i Nässjö

*BUS (Barn- och ungdomssektionen på Författarförbundet) Julfest

*Författarbesök på gymnaiseskolor, högstadium och folkhögskolor (främst i Småland)

*Nominerad till Slangbellan - vann Slangbellan för bästa barn-&ungdomsdebut

*Recension i Svenska Dagbladet

*Omnämnd på SVT - kulturnyheterna

*Intervjuer i "Författaren" och "Tidningen Folkhögskolan"

*Första upplagan slutsåld, andra upplaga tryckt

*Översättning till danska

Om du har orkat läsa så här långt kanske du tänker "oj vilken tur hon har haft". Kanske känner du dig till och med lite avundsjuk. (Det skulle jag gjort ;=) Men vad de flesta inte vet är att det är GRYMT HÅRT ARBETE, speciellt när man är utgiven på ett litet förlag som Författarhuset. Det finns inte möjlighet för stora PR-kampanjer a la Bonniers. Anledningen till att jag blev recenserad i så många tidningar var att jag ringde runt och "tjatade". Även om Författarhuset skickat ut en hel del recensionsexemplar är det många journalister som bara recenserar de mest kända författarna. Samma sak med skolbesöken. Jag har fått ringa och bjuda in mig själv. Vilket kan vara otroligt knäckande när man får nej efter nej innan det där ja-et kommer ... Knäckande är det också att gå in bokaffärer och be dem köpa in min bok. (Igen: bokhandlare är rädda för att ta hem böcker från små förlag.) Lite roligare har det varit att gå på poetry slams eller öppna scener för poesi och framföra bokens enda dikt "En helvetes massa hål" ...

Trots denna lilla klagosång har det hårda arbetet verkligen lönat sig. Eller kanske är det bara tack vare att jag vann Slangbellan ... I år får jag betalt för att medverka på bokmässan, plus att jag kommer bli intervjuad på Författarförbundets scen. I oktober får jag betalt för att medverka på en annan mässa: "Litteralund". Nu kontaktar tidningar och skolor mig istället för tvärtom ...


Tack i tusenfalt för tiotusende gången till alla som har hejat på mig. Ni vet vilka ni är. ( R.I.P.  Farmor, Greken, Eva.)
Idag träffade jag en kille i Stadsparken i Nässjö som blev impad över att jag skrivit en bok. Han skulle också vilja skriva en bok. Men han sa att det var för jobbigt.
 "Jag skulle bara vilja prata och så kunde någon annan skriva ner det åt mig ..."
Han skulle bara veta att det jobbiga är inte att skriva boken. Det jobbiga är att visa den för världen. Hur ska någon kunna tycka något om en bok om de inte ens vet att den finns?