Svenglish - Living Lollo

Den värsta intervjufrågan efter "varför skrev du boken?" är "när kommer nästa bok?". Räcker det inte med att man har skrivit en bok och håller på och marknadsför den? Det är lite samma sak som att fråga en nybliven mamma "när kommer nästa barn?". Man måste ju få lite andrum för sjutton! Ta hand om boken som just kommit ut ...

Jag känner mig redan stressad och tänker nej nu jäxxxx ska jag göra nåt helt annat. Typ åka till ett land jag kan inte kan placera på kartan och voluntärjobba eller bli skådespleare eller vad som helst.

Men jag vet ju ändå att skriva är det jag vill hålla på med, för jag kan inte låta bli. För att jag kommer på meningar som jag bara måste skriva ner. Jag vet också att vissa saker borde man lägga på hyllan ett tag och nu gäller det att satsa allt på marknadsföringen av PIHMA och jag borde verkligen inte oroa mig över nästa bok. Men det är en sak att veta, en annan sak att känna.

Jag har ju börjat på experimentet med Elle. Ett slags romanförsök på engelska. Men nu när jag är i Sverige och inte har engelskan runt omkring mig känns det knepigt. Drivet och känslan finns i hjärnan, att jag vill jobba med Elle, men i praktiken går det inget bra. Jag tappar självförtroende både vad gäller storyn och språket. Känner mig oinspirerad och omotiverad att skriva även om det finns tid. Jag slits mellan skrivandet på Elle och att att surfa runt på internet och kontakta massa personer och organisationer som möjligen kan vara intresseade av mig och PIHMA. Slits mellan att redigera Elle-kapitel och göra flygblad till bokmässan.

Jag borde börja meditera mera, ställa mig framför spegeln och ger komplimanger till mig själv och allt sånt där. Det hjälper även om det känns löjligt! Det hjälper även att titta på får och kossor i diverse hagar i utkanten av Nässjö.