Svenglish - Living Lollo

Igår deltog jag i en performance poetry workshop med Heather Taylor som ledare

Det är stor skillnad på att LÄSA och FRAMFÖRA en dikt på scen ...
(vet inte riktigt hur man översätter från engelskans "perform")

Jag har läst och framförallt framfört dikter på scen sen i slutet av 2002
men efter workshopen kände jag mig som en nybörjare igen ...

Vilket är bra. Vilket får mig att tänka till. Vad vill jag med min poesi?
Mina dikter har alltid varit ett avbrott i romanskrivandet, något som jag har sett som en hobby

Det känns som jag har kommit långt, jag framför alltid mina dikter utan papper
Men jag vet att jag har mer att ge, vilket den här workshopen bevisade

Några övningar vi fick göra:
*Titta i en spegel och skriva ner vad vi tror att andra tänker om oss när vi går upp på scen
(redan innan man pratar förmedlar man en viss bild till publiken genom hur man klär sig o.s.v.)
Sen fick vi skiva ner vad vi tror att andra INTE ser, alltå det som finns inuti ....
Frustrationen över alla fördomar och hur man kan motbevisa dem ...
(I mitt fall får jag hela tiden försvara min svenska accent och identitet
"Ja, jag är svensk, men jag är inte blond
nej det är inte mörkt året om i Sverige, men vintern är lång" osv. osv.)

*Låtsas att vi var en annan person och skriva ner en berättelse ur den personens perspektiv
och sen fick vi intervjua varandra och gå in i rollen som någon annan
Om man vill framföra en dikt som inte handlar om en själv är det viktigt
att man verkligen "känner sig in i den andra personens situation"

*Framföra en av våra egna dikter med olika stämningar
glad, arg, ledsen

*Framföra en egen dikt sakta och se alla bilder framför sig
t ex om man har en rad om ett träd ska man verkligen se ett träd framför sig
för då ger man publiken tid att ta in den bilden

*Framföra en dikt som om vi berättade om helgen för en kompis

Vi pratade även om vikten av en handling eller ett sammanhang om man framför flera dikter,
att man inte förvirrar publiken för mycket. Att man inte hoppar från en arg dikt till en jätteglad dikt,
utan behåller samma stämning.

Jättebra övningar som fick mig att tänka. Framförallt funderade jag över vad jag vill förmedla till publiken.
Vill jag få dem att gråta, skratta, eller bli arga? Vill jag provocera dem eller vill jag övertyga dem om något?
Vill jag få dem att känna medlidande eller rädsla?
Det hänger inte bara på orden! Det hänger på rösten, tonfallet och vad man gör med sitt kroppsspråk ...

Imorgon ska jag framföra en dikt på Brighton Poetry Societys öppna scen-kväll.
En dikt som handlar om när jag kände så mycket frustration över en situation
att det enda som hjälpte var att skrika
(Synd bara om pappa som stod i vägen ...)

Jag vill få publiken att känna förståelse. Jag vill också få dem att skratta eller åtminstone le på slutet.
Ska öva framför spegeln ikväll och imorgon när jag cyklar till och från jobbet.