Svenglish - Living Lollo

"It's not my place in the 9-5 world... " - The Ramones

Idag när jag ställde iordning böckerna på hyllorna i biblioteket ramlade två böcker ner på golvet. Två böcker om samma ämne: M.E. som är en förkortning av nåt latinskt namn som är typ samma sak som kroniskt trötthetssyndrom. Är detta ett tecken? Varför känner jag mig både fysiskt och psykiskt sjuk när jag måste jobba 9-5? Är detta ren lathet eller en slags fobi? (för jobbet i sig är ändå ganska lugnt)

Detta är en vecka utan Amanda. Och jag vill bara sova och läsa. Fast i tisdags tog jag upp lite poesikontakter jag försummat medan jag höll på med romanredigerandet. Träffade Sean, som är en slags manager åt lokala band och poeter i Brighton. Han sa: "Don't put all your eggs in one basket."  Betyder detta att jag kan hålla på både med romanförfattande och estradpoesi? Han sa också att om man har gjort något som är lite bra, måste man blåsa upp det, låta det bli mycket bra... Allt handlar om att marknadsföra sig själv tydligen...

Hur mycket marknadsföring är det att ligga under ett täcke och läsa en bok, som man inte vill ska ta slut, men som man ändå inte kan sluta läsa?

Igår var det meningen att jag skulle gå på nån midnight poetry, bara 10 min promenad från min källarhåla, men min kropp gick inte att rubba från platsen framför gasvärmeelementsmojängen...

Ikväll, för att boken ("How the light gets in" av M.J. Hyland) inte ska ta slut, tvingade jag mig själv till lite fritt skrivande. Jag har skapat ett dokument på min desktop som heter "Embracing uncertainty" efter ett smörigt amerikansk self-help kassettband, som jag lyssnade på för ett tag sen. Jag tror att self-help- böcker och liknade funkar bättre på engelska för mig, som att jag får en distans och det blir mindre smörigt...

Imorgon, på en lördag (kriminellt) börjar jag jobba klockan 9 och det kommer 34 barn till biblioteket som ska göra julkort. Behövs mycket self-help för att överleva... ;) kanske måste spara på de sista kapitlen i boken...