Svenglish - Living Lollo

Det är något magiskt när man hör sin egen novell läsas upp. Det är ännu mer magiskt när man ser novellen framföras.

I fredags var det dags för Into the Dark – A Night of Live Short Fiction: Actors read selected writing from New Venture Theatre’s Short Story Competition.

Min novell Clowntown lästes upp av skådespelaren Gayle Dudley. Jag kunde inte gjort det bättre själv. Hon lyckades verkligen få till ”clownrösten”, som var en av karaktärerna i novellen. Dagen till ära hade hon även på sig Dr. Martens eftersom en annan karaktär bar kängor.

Inspirationen att skriva novellen fick jag på Irland då jag gick förbi en tattoo-studio i Ennis som hette just Clowntown. Novellen har ingenting att göra med tatueringar, men den handlar om stora och små skor, blommor som sprutar vatten och tid som inte finns. Fast den största inspirationen kom från min kompis James, som säger att när man kör fast i sitt skrivande kan man alltid slänga in en clown i handlingen ...

 

Temat för kvällen var Into the Dark. De andra novellerna handlade om spöksex, att vara mer kär i ett hus än en man och om att förlora en mamma. (Som fick mig att tänka på Lotus kommande bok, se förra inlägget.)

Min fina skrivarkollega Lotus debuterar snart med boken "Du ser draken genom fönstret" – om att förlora sin mamma och själv bli en." Kommer ut i januari 2011 på Gothia Förag.

HÄR KAN DU LÄSA HENNES INLÄGG I DEBUTANTBLOGGEN.



jag längtar efter att få läsa!

Igår läste jag upp min novell The Party is Over på den litterära tillställningen
Ace Stories. Lokalen är ett hotell med rock n' roll tema, Hotel Pelirocco
(där jag gärna skulle vilja bo permanent.)

Jag har gått på Ace Stories (tidigare Tight Lip) tillställningar i flera år
och fjäskat in mig hos arrangören ... Och äntligen, äntligen ...
när jag slutat tjata om en uppläsning så frågar han mig!

Det är nästan bara publicerade författare som blir inbjudna att läsa.
Oftast är det en huvudakt och två lokala författare.
Kvällen avslutas med live-musik.

Igår var huvudakten en författare som heter James Miller
och den andra lokala författaren var Jeff Sheppard.

Alla författare får betalt och dessutom en gratis cocktail!

Bäst av allt var att efter uppläsningen var det en snubbe från Kingston University
som ville att jag skulle komma dit och göra en uppläsning ...

Och näst bäst av allt var att det var en svenska i publiken som köpte ett exemplar av
Punkindustriell hårdrockare med attityd som jag tog med i handväskan i sista minuten.


på onsdag flyttar jag!!! bara att hoppas att jag får min deposit tillbaka. en kakelplatta har trillat ner från väggen i badrummet ...

Idag var jag på ett apatiskt humör, kände mig känslosam och vilsen.

De här valen hade jag för kvällen: (utan inbördes ordning)
*gå på poetry slam
*stanna hemma, vara sur, tycka synd om mig själv
*ringa en före detta älskare (hade ett missat samtal från honom)
*redigera/skriva om en novell på temat sniglar

Jag borde anordna en tävling och låta er gissa vilket alternativ jag bestämde mig för, men eftersom jag inte har några bra priser, avslöjar jag att jag bestämde mig för snigel-novell-alternativet.

Jag känner mig fortfarande lite blockerad i mitt skrivande, men efter att ha klagat inför några kära skivarvänner (ni vet vilka ni är) bestämde jag mig för att jag inte är blockerad - jag har bara lov från skrivandet.

Att ha lov betyder att jag måste inte skriva, men jag kan om jag vill. Och ikväll kände jag mig inspirerad att skriva om min novell  THE SNAIL HOUSE som från början var på temat Hopp&Tro inför en uppläsningskväll i London. Men när jag först skrev novellen kom jag ifrån temat och började srkiva om sniglar, och efter feedback från min bibblokollega Miriam ändrade jag sniglarna till sniglar. (I England skiljer man på snails (de med hus) och slugs ( de utan hus).

Jag hade en riktigt bra kväll. Lärde mig mer om sniglar. Lyssnade på The Smiths ("I was happy in the haze of a drunken hour But heaven knows I'm miserable now"). Åt jaffa kakor (det hälsosammaste alternativet i kexvärlden tydligen*), drack rödvin (bra för hjärtat) och jag skrev faktiskt också. Jag dödade några älsklingar. (favoritmeningar/stycken/ord) Jag lade till några nya älsklingar. Jag kommer att skicka in novellen till Liar's League (novellkvällen) även om jag kommit ifrån ämnet lite ...


*vet inte om 8 är en bra siffra dock ...

Min novell The Butter Dish kommer publiceras i tidsskriften Scribble!!! (Vet ej vilket nummer än).

Inspirationen till novellen fick jag när jag köpte en "smörbytta" i ren nostalgi förra året. Mr Ex hade en sån ... Men när jag köpte den åt jag inte ens "riktigt smör" och istället för att använda den hamnade smörbyttan i ett skåp ... En annan inspirationskälla som jag smörade in i novellen var när jag köpte helt felt födelsedagspresent åt en kompis dotter (ej smörbytta men en liten sjöjungfrudocka när hon slutat leka med dockor ...)

Min skrivarkollega Tim sa att han beundrar sättet jag hittar inspiration i vardagen ... Jag å andra sidan beundrar de som kan skriva helt ur fantasin eller skriva noveller som utspelar sig i historisk tid eller handlar om mördare. Men novellen är inte så vardagligt platt som den låter. Den handlar inte direkt om smörbyttor och födelsedagspresenter. Den handlar mer om att vara bitter. Tänkte till och med kalla novellen för The Bitter Dish.

Och nu använder jag faktiskt smörbyttan. "Riktigt" smör är nyttigare än alla lättmargarin i världen.

"Knutte", en punkare jag var olyckligt kär i som 15-åring sa att han vägrade att bära reklam. Jag undrar om han har lyckats undvika Kitty. Till och med jag äger ett par Hello Kitty-strumpor (födelsedagspresent) Men vem i h-vete är Kitty?

Nästan varje affär säljer kläder, plånböcker, pennor etc. med Hello Kitty-loggan. Vad som stör mig är att folk köper de här prylarna bara för att de är tillgängliga. Tänk om Kitty är en mördare? Som tur är stämmer det inte, men jag var tvungen att googla Hello Kitty för att ta reda på vem hon är. En japansk seriefigur. Ganska oskyldigt. Men jag tvivlar på att de flesta som har på sig Hello Kitty-T-shirts/strumpor/trosor nånsin har sett ett avsnitt av serien/programmet.

Det fick mig att tänka. Jag skulle kunna locka folk att köpa min roman, Punkindustriell hårdrockare med attityd, genom att producera prylar med bokloggan. Det var faktiskt min Broder Daniels idé med tröjan. Jag lät trycka upp två exemplar att ha på mig vid speciella tillfällen som bokmässan m.m. Men varje gång jag bär den frågar folk var de kan köpa den. Det skulle innebära bra marknadsföring för mig ...

Men jag har inte copyright på bilden. Copyrighten tillhör designern Ida Branzell Rosén och jag kan inte tacka henne tillräckligt för ett sånt underbart bokomslag. Det skulle vara skumt om människor gick omkring med en bild av PIHMA utan att veta att det var en bok ...

Så nästa gång du köper en Hello Kitty-T-shirt tänk på om du verkligen vill vara en levande reklampelare för något som du inte brinner för. (Ursäkter till alla riktiga Hello Kitty-fans och ursäkter även till GameGirl som tycker att Hello Kitty-tröjor är bra när man raggar.)

OCH HÄR KAN MAN LÄSA EN INTRESSANT KRITISK ARTIKEL OM HELLO KITTY. (den fick mig att vilja skura golvet med mina Hello Kitty-strumpor)

Igår var jag och lyssnade på författaren Fay Weldon som besökte Brighton. Vilken kvinna! Bland annat säger hon att hon är den enda feministen, som om det var en självklarhet.

Fay har inspirerat mig att INTE skaffa barn. I alla fall inte mer än ett. Hon påstår att det var lättare för kvinnor i hennes generation (hon är snart 80 år) att fostra barn. Nuförtiden ska allt göras rätt och mammorna har ett helt annat moraliskt ansvar. När hon fostrade sina egna barn följde hon inga regler och lämnade dem ofta ensamma och gav dem fel mat ... men de överlevde.

Vidare säger Fay att nu är det männen det är synd om för att vi kvinnor helt enkelt inte behöver dem längre ... Och i nästa andetag säger hon att livet slutar vid 35 för då slutar männen att se kvinnor som sexobjekt ... Om någon annan hade kläckt ur sig det här skulle det säkert bli stor debatt, men Fay pratar med mer övertygelse än den mest pålästa politiker ...

Hon pratade även om skrivande. Att hon är lika hemsk som sina värsta karaktärer. Och att man blir bättre på att skriva romaner ju fler man skriver, men det betyder inte att romanerna blir bättre. Det är bara det att man vet hur man gör.

Jag har bara läst två av Fay's böcker: Big Women (om en grupp kvinnor som kämpar för feminismen i 70talets England) samt hennes mest kända The Lives and Loves of a She-Devil (minns du Sara?).

Även om jag inte håller med om alla Fays påståenden fick hon mig att tänka. På hur lika och olika män och kvinnor är ... Sara aka GameGirl har skrivit ett intressant inlägg om män och kvinnor, LÄS HÄR. Jag har nu varit singel i två år och nej jag BEHÖVER verkligen ingen man ... men ibland VILL jag ha en ändå ... särskilt en som kan laga vegetarisk mat och har läst mer än en bok i sitt liv och är snygg och kan läsa mina tankar osv ....

Och angående att vara författare och ha barn ... Jag har verkligen inga barnplaner just nu ... Om det en dag trots allt skulle hända känner jag mig inspirerad av Lotus och Fru Agrellan och Morgan som lyckats behålla skrivandet trots barn. Men så har de ju bara ett var ... Det var just det Fay sa. Att hon inte förstår hur dagens kvinnor klarar av mer än ett barn. Hon har själv 8 (!) inklusive styvbarn och har skrivit över 30 romaner ... Hur klarade hon då? Hon hade män som försörjde henne och barn som passade varandra.

På torsdag är det nationella poesidagen i England, men firandet pågår i över en vecka.

Jag har blivit inbjuden både till Jubilee Library i Brighton & Hove Library för att läsa dikter och diskutera poesi i allmänhet med 13-19-åringar. Ska även vara "domare" i en poesitävling för unga. Spännande!

Det känns som om mitt biblioteksjobb har blivit intressantare sen jag blev fast anställd. Det finns mer utrymme för mig att göra egna projekt under arbetstid i och med att jag är med i "evenemangsgruppen". Igår t ex övade jag in min egna dikter inför nästa vecka ... Det slog mig att jag till och med fick betalt för att göra det.

Och nästnästa onsdag är jag värdinna på en poesiafton med öppen scen och inbjudna gäster på Hove Library.

Min bekant Solera gav mig i uppdrag att skriva en dikt inspirerad av orden
rain
blood
flower

Jag lyckades inte klämma in någon blomma. Men regn och blod blev det.

Dikt blev det inte. Prosadikt istället.

LÄS DIKTEN HÄR

Förra veckan var hektisk.

Måndag: Jag skrev en dikt, utmanad av en kompis som gav mig orden "rain" "flower" "blood". Jag utelämnade blommorna och skrev om ett blodigt regn ... Jag förberrede även tisdagens föreläsning.

På eftermiddagen kvällen träffade jag bekanta från Bali-Thailand, visserligen inget att göra med mitt författarliv ... men ändå ... Förutom att jag fick spela lite teater/gå in i en karaktär eftersom jag inte kände mig så glad.

Tisdag: Jag föreläste om mitt skrivande och mitt liv på Loxdale Centre, skolan där jag läste engelska i tre månader när jag först kom till Brighton, 2001.

På kvällen träffade jag Sanna. En tjej jag har haft kontakt med via internet eftersom hon är ett fan av min bok Punkindustriell hårdrockare med attityd. Kände igen mig mycket i Sanna ... lite som att träffa mig själv när jag var nitton-tjugo och inte riktigt visste vad jag skulle göra med mitt liv ...

Ondsag: Kreativt möte med Sue. Som blev inställt. Istället svarade jag på emails, förberedde mig för helgens skrivarfestival.

Torsdag: På morgonen redigerade jag min novell, THE BUTTER DISH, och skickade iväg till en tidning och gjorde lite research vad det gäller tidningar som publicerar noveller.

På kvällen organiserade jag en författarafton (Ed Hillyer & Jonathan Kemp) på Hove Library där jag jobbar deltid. Det var första gången jag faktiskt tyckte det var kul att organisera en "event" (varför finns inte det ordet på svenska? evenemang låter så stelt.) Kanske för att min manager inte var närvarande och jag kände mig mer fri att styra och ställa som jag ville ... Pratade även med en agent som visade intresse för min engelska roman, Replacing Angel. (Ska maila mitt manus till honom den här veckan.)



Fredag-Söndag: Deltog i Chichester Writing Festival där jag knöt nya kontakter. Bland annat en författare från Island och en översättare från Bulgarien. Läs mer här.

Den här veckan är mindre hektisk. Förhoppningsvis får jag tid att SKRIVA. Nu när mitt huvud bubblar med inspiration från skrivarfestivalen. Jag längtar efter att börja på en ny roman. Men jag kan liksom inte, inte än. Inte förrän Replacing Angel har kommit till ett bra hem. (Författare är ganska hemska, de lämnar ju över sina bebisar till socialarbetare och fosterhem, dvs agenter och förlag ...)

Min novell, Next of Kin*, är finalist i Ilkley Literature Festival's tävling!!!
Alltså bland hundratals inskickade bidrag är min bland de 15 bästa
och nu ska författaren Barbara Trapido läsa och välja sin favorit ...
Spännande!
Jag tycker själv att jag redan vunnit. Genom att bli finalist har jag fått bevis på
att jag verkligen kan skriva på engelska.

Min andra novell, Lovers of the Planet, som också blev finalist i en tävling
kan ni läsa om här.

Vad de här två novellerna har gemensamt är att jag verkligen gillar dem
och kände att de var viktiga för mig när jag skrev dem.
Så ett tips är: skriv om det du verkligen känner passion för!


*Närmast Anhörig

Idag var jag för tredje gången och föreläste på Holavedsgymnasiet i Tranås i samband med gymnasie-ettornas Livskunskapsdag.

Jättekul att vara tillbaka. Men det var en del rastlösa killar i publiken som gjorde mig nervös ... I och för sig hade de suttit på rumpan och tryckt sen klockan åtta på morgonen och min föreläsning var precis innan lunch, så det var väl hungersmonster i magen också.

Fast annars var de allra flesta tysta och nyfikna och jag fick bra kontakt med pubilken. Blev alldeles varm när några tjejer kom fram efteråt och sa att de redan läst Punkindustriell hårdrockare med attityd och att de älskade den ...

Som vanligt under mina föreläsningar läste jag en bit från min dagbok när jag var 16. Här kommer en annan bit:

Tis 2 feb 1999

"Fatta att livet suger. Jag vill ha ett liv. Om det inte vart så jäkla mörkt och kallt hade jag kanske stuckit bort till Pernilla. Jag är så jävla ful. Det har förstört mitt liv. Allt hänger ju på utseendet fast man inte vill erkänna det. Jag funderar på att färga håret grönt. Då vet man i alla fall varför folk stirrar på en. De enda anledningen atill att folk glor på mig måste vara att jag är så ful och försöker vara nån punkwannabe. Om jag hade spygrönt hår skulle alla verkligen ha rätt att prata om mig."

Oj, oj vad ego jag var ... Varför trodde jag att alla stirrade på mig och pratade om mig? Haha.

Läs mer om mina föreläsningar i Nässjö och Tranås genom att klicka här.

Det är svårare att föreläsa i Nässjö än i någon annan stad.
Jag kan nämligen inte ljuga eller försköna min verklighet.
Det finns för många som känner, eller kände mig.
Inte för att jag behöver ljuga, men ibland är det svårt
att komma ihåg exakt hur det var ...

Plus att mina känslor för Nässjö kan beskrivas som hatkärlek.
Det är svårt att prata skita om Nässjö
inför folk som faktiskt bor där ...
Utan Nässjö skulle det ju inte blivit någon bok ...

Majgull Axelsson sa att om hon skriver aldrig om sig själv
för då blir det bara ljug.
Men om hon ljuger så blir det sanning ...

Det är lite så jag tänker också.
Punkindustriell hårdrockare med attityd är ett riktigt hopkop av sanning och lögn.
Känslorna och tankarna är helt sanna dock.

Jag körde samma föreläsning både i tisdags och onsdags,
men publiken var väldigt annorlunda.
På tisdagen i Konsthallen (anordnat av biblioteket) var det mest medelålders kvinnor.
(Förutom ett par gamla klasskompisar. En av dem var Emma (bilden). Det var även Emmas rum i garaget på Trädgårdsgatan som blev inspiration till Amandas rum i boken ...)
På onsdagen på Ungdomsgården var det mest unga tjejer. Jättekul eftersom en del av dem just nu går på Brinellgymnasiet där romanen utspelar sig. Det var också tjejer från skrivarlinjen på Sörängens folkhögskola.

Även om PIHMA blivit stämplad som en ungdomsbok är det lika många vuxna som ungdomar som säger att de känner igen sig i osäkerheten och utanförskapet och utseendefixeringen.

Imorgon ska jag till Holavedsgymnasiet i Tranås och föreläsa i samband med ettornas Livskunskapsdag.

Jag är bra på att skriva. Det lönade sig att skicka iväg massa noveller till tävlingar här om veckan. Min novell Lovers of the Planet var "shortlisted" i Spilling Ink Reviews novelltävling och kommer även att publiceras i deras årliga antologi! Jättekul. Inspirationen till novellen fick jag efter att en tjej knackat på min dörr hemma i Hove och "tvingat mig" att gå med i Friends of the Earth. (en organisation som kämpar för miljön)

Pappa är bra på att odla solrosor. Hans blomma vann trejde pris i Nässjö solrostävling ...

Då: Louise Halvardsson 2006, foto taget (Fagertofta gravfält) av Sky Apperley
inför publicering av Punkindustriell Hårdrockare med Attittyd (Författarhuset, 2007)



Nu: Louise Halvardsson 2010, foto taget (Doolin, Irland) av Sky Apperley
inför framtida publicering av Replacing Angel.



Jag har bytt bild på min hemsida eftersom jag faktiskt inte har rosa hår längre.
Dessutom har jag åldrats något på fyra år ...

Imorgon och på onsdag ska jag föreläsa i Nässjö i samband med invigningen av det nya Kulturhuset.

Tisdag: 19.00 Konsthallen (vid ingången till biblioteket)
Onsdag: 20.00 Ungdomsgården

Båda kvällarna är GRATIS, men om ni vill vara säkra på att få en plats kan man boka biljett genom biblioteket.

Igår var jag rockstjärna på riktigt.
Jag var "förband" till Cinerama på At the Edge of the Sea Festival i Brighton.

Tidigare i år utlystes en tävling där man fick i uppdrag att skriva en novell inspirerad av någon av The Wedding Presents sånger. Jag valde låten "I'm from further North than you" och skrev om en romans mellan en skotte och en svenska. (Han tror att hon kommer söderifrån men har fel.) De vinnande bidragen kommer även att publiceras i en antologi som kommer att finnas till försäljning på The Wedding Presents spelningar.

Wedding Present var alltså huvudbandet men jag diggade även the Ukrainians. Jag var inte beredd på att det var jag som öppnade hela festivalen ... Bara 10 minuter efter att jag anlände. Men det var bara att gå upp på scen och göra sitt bästa. Även om publiken var där för att lyssna på rockmusik verkade det som de uppsakttade novelluppläsningarna. (4 totalt vid olika tidpunkter)

Det var också coolt att få backstage pass, gratis öl och slippa toalettköer ... Men efter min uppläsning var jag svimfärdig och var tvungen att gå och sätta mig på stranden. Alltså jag var inte färdig att svimmai i havet, men färdig att falla ihop! Som om nervositeten kom först efteråt ...

Nästa vecka står jag på scen i Småland:

*Tisdag 7 sep, kl 19.00 på Nässjö Stadsbibliotek, gratis, alla välkomna
*Onsdag 8 sep, kl 20.00 på Nya Ungdomsgården, Nässjö, gratis, tjejkväll
*Fredag 10 sep, kl 10.30 på Holavedsgymnasiet Tranås, åk1

Jag hade förlorat hoppet.
Nio refuseringar från förlag/agenter.

Så fikar jag med Kay. (framgångsrik novellförfattarinna i England)
Som är något av en mentor för mig.
Hon säger att hon hade
36
refuseringar
innan hon fick en agent.

Så det är bara att fortsätta skicka in ...

Och ikväll har jag skickat iväg 5 noveller (skrivna tidigare i år) till 5 olika tävlingar/tidningar.

Alla författare måste uppföra sig och skicka iväg manus då och då. Oftare än då och då.
En dag kommer det smälla till.
Men det lönar sig INTE att gråta efter 9 motgångar.
Inte efter 36 heller.

" ... I've been draggin' my heels
With a bitch called hope ..." - Guns N'Roses, Garden of Eden

We need that bitch called hope.

Den här veckan har jag haft sällskap i mitt skrivande.
Av ingen mindre än Lotus som jag lärde känna på Skrivarverkstaden på Jakobsbergs Folkhögskola.

Eftersom hon har med sig en man och två-årig son på resan
blir det inget röj och partaj.
Däremot blir det skrivande.

Både i måndags och tisdags kväll träffades vi i frukostmatsalen på
Hove Guest House/Bed & Breakfast
och filosoferade kring orden.
Gjorde skrivövningar, utbytte tankar och skrev på egna projekt.
Det är otroligt givande och inspirerande att umgås med någon
som också
TAR SKRIVANDET PÅ ALLVAR.
Som har det med sig, inom sig och skriver trots att det tar stopp ibland,
trots att det är semester.

Även om det bara är en timma på kvällskvisten
då man skriver ner sina tankar om dagen som gått
så håller man skrivarmusklerna igång.

Förhoppningsvis blir det skrivstuga igen imorgon kväll.

Igår hade Lotus solsting
så jag gick ut själv på en absurd poesitillställning.
Läs mer här.

Har också skrivit ett inlägg på engelska om att skriva noveller på ett tema
och hålla sig till ett begränsat antalt ord. Läs mer här.

När jag gick på skrivarverkstaden på Jakobsbergs Folkhögskola i Stockolm gjorde vi ett studiebesök på Norstedts förlag. Vad jag kommer ihåg bäst är att snubben som visade oss runt sa att för att bli författare måste du lära dig att vara ensam.

När jag var yngre var det mitt naturliga tillstånd att vara ensam. (I tidiga tonåren hade jag inte så många vänner och ägnade kvällarna och helgerna åt läxor, läsning och skrivande.) Jag var också ensam när jag först flyttade till Stockholm och när jag först flyttade till Brighton och när jag bodde i Thailand och på Nya Zeeland. Under dessa perioder av ensamhet jobbade jag intensivt med mina romaner.

När jag blev äldre och mer självsäker skaffade jag fler vänner och nuförtiden måste jag tvinga mig själv att vara ensam. Brighton är en väldigt social stad och en fantastisk inspirationskälla. Brighton är också en stor distraktion.

Den här veckan gjorde jag ett litet experiment. Jag ritade rutor i mig kalender när jag var ledig och skrev "Lou" i rutorna för att påminna mig själv att de här veckan ska jag umgås med mig själv. Det gick bra.

Till att börja med kliade det i fingrarna och jag ville messa varenda person i min addressbok och föreslå öl på stranden. Sen kom jag på att jag är fullt kapabel till att ta en öl på stranden med mig själv. För det är i mitt eget sällsap, när jag skapar reflektionstid för mig själv som jag kommer på nya ideér och känner mig kreativ. Jag älskar att sitta på stranden eller på ett café med min anteckningsbok/dagbok och skriva ner spontana tankar och låta min hjärna vara fri. Sen går jag hem och överför några av mina tankar till datorn, utforskar ifall något skulle kunna bli en novell. (eftersom det är den form jag fokuserar på just nu)

Resultatet den här veckan:
*Jag jobbade med CLEANING IN LINGERIE  - en novell som jag ska skicka till det stora brittiska Bridport-priset
*Jag skrev ett stycke som jag kallar THE ART OF MISSING ROXANNE
*Jag började på en novell om död och saknad
*Jag började på en novell om ett kuddkrig
*Jag jobbade på en novell för en festivaluppläsning
*Jag jobbade på en novell som förut hette TOUCH ME LIKE YOU WOULD TOUCH HIM som jag döpte om till THE PARTY IS OVER.

Ibland är det inte tillräckligt med min inrutade skrivtid på morgonen innan jag går till bibblojobbet. För att komma på nya ideér behöver jag ofta kvällar och helger att flumma omkring i. Morgonen är bra då jag vill fokusera på något, lite som ett kontorsjobb: "okej, idag ska jag jobba just med den här novellen". Medan kvällen och helgen är bättre för att komma på nya ideér och vildskriva. Jag måste påminna mig själv att inte fylla varje kväll och varje helg med andra människor. Jag måste på nytt lära mig att vara ensam.*



*Folk som är ensamma fyller ofta tiden med att titta på TV eller tvätta eller laga mat.
TIPS: släng ut TV-n, ignorera smutsen och gör nåt kreativt istället!