Svenglish - Living Lollo

Jag såg inte mycket genom tåg-fönstret på sträckan mellan Bath och Brighton.
Jag slukades av Charlotte "Lotta" "Lotus" Qvandts bok
Du ser Draken genom fönstret. En bok som handlar om hennes mammas cancer.

Bakom mina solglasögon samlades det tårar.

I somras när Lotus var på besök i Brighton satt vi på hennes Bed & Breakfast
och tampades med ord tillsammans. Hon påtade fortfarande med stycken till Draken
och våndades över om det verkligen verkligen skulle bli en färdig bok till slut.
Det blev det. Och jag är uppriktigt rörd och känner mig fortfarande känslosam.

Läs läs läs! Alla som känner någon som har dött eller är svårt sjuk borde läsa denna bok
baserad på dagboksanteckningar, sjukjournaler, minnen.
Fick mig att tänka på min ganska nyligen bortgångna farmor och mormor.
Det sorgliga men också det fina och oundvikliga med döden.

Lotus skriver så poetiskt, men ändå rakt och ärligt om detta svåra.
Min favoritstycke är sidan 127
"Men Eva, allt vi varit med om, säger pappa medan rösten faller ut i tomma intet.
Han sitter med huvudet hängande på ett sätt jag aldrig sett. Som känslor funnit sig väg genom någon sorts barriär av allt bagage man bär med sig."
Det griper tag så starkt. Särskilt eftersom mamman och pappan aldrig levde ihop ... Men hur det hela hänger ihop och om den fina relationen mellan Lotus och hennes mamma får ni själva läsa om ...

Det är inte bara mörkt. Genom hela boken finns det också ett stort ljus i form av Lotus egna barn Juno ...

Här kan man köpa Du ser Draken genom fönstret.

Också. Det är underbart att se att skrivandet kan användas som terapi. Så dagens skrivtips är att alltid alltid skriva dagbok även om det bara är några rader om dagen.


Foto: Daniel Halvardsson

Om man fokuserar på något stenhårt i fem år och verkligen, verkligen tror på det kommer man att lyckas. Det var vad mitt ex (som får betalt för att resa till tropiska länder och laga datorer) sa till mig när jag jobbade med Punkindustriell hårdrockare med attityd. Och nästan exakt fem år efter att jag började skriva på allvar blev jag publicerad. Men det är inte alltid så enkelt ...

Vad händer om man fokuserar stenhårt pån något i fem år och verkligen, verkligen tror på det och ändå inte blir publicerad? Min naiva sida säger att man inte fokuserar tillräckligt mycket och min realistiska sida ... vägrar vara realistisk eftersom jag är en drömmare.

När jag säger FOKUSERAR menar jag FOKUSERAR. Jag menar inte att skriva dagbok några gånger i veckan. Jag menar att leva för skrivandet.

En kille jag känner som är poet, hiphop-are (MC), låtskrivare och sångare säger att han hade lyckats nu om han fokuserat på en sak. T ex bara poesin, eller bara sjungandet. Men jag säger att han hade lyckats om hade fokuserat mer i ALLA dessa områden (eftersom de liknar varandra) istället för att jobba heltid och ha ett överdrivet socialt liv ... Jag vet vad han menar dock. T ex om man gör två helt skilda saker som att spela trummor och måla tavlor kan det vara svårt att bli framgångsrik man kanske är halvdan på båda grejerna ...

Vad "att lyckas" betyder är ju alltid relativt. Jag känner till några personer som jag tycker har lyckats (Lotus, Sara, Malin mfl) och vad de har gemensamt är att de också har FOKUSERAT, BRUNNIT för sina drömmar, men de har även gjort olika kreativa grejer, sysslat med olika former och genrer av skrivande etc.)

Sen 2007 har jag fokuserat på att skriva på engelska. Jag är inne på mitt femte år så snart borde jag få min engelska roman publicerad ... Plus att det var förra året som jag började få engelska noveller antagna. Så jag har på sätt och vis redan lyckats.

Just nu väntar jag på att min engelska agent ska sälja UNDER THE LIP (tidigare REPLACING ANGEL) till förlag. Att vänta är inte särskilt aktivt så under tiden ...

*gör jag anteckningar på en ny romanidé (notera: anteckningar, inget "riktigt" skrivande)

*skriver jag slumpmässig poesi

*jobbar jag på ett improviseringsprojekt med jazzmusiker

*håller jag på med estradpoesi

*gör jag novelluppläsningar

*tar jag lektioner i röst & andningsteknik

*droppar jag in på dramalektioner

*droppar jag in på lektioner i fri dans

*utforskar jag Alexander-tekniken

*läser jag allt möjligt, både fiktion och fakta

*tar jag mer bilder än min hårddisk kan hantera

*gör jag collage (se bilden)

Framför allt jobbar jag med att lära känna min kropp. Så det är därför jag går på massa röst, drama och dansgrjejer. (Jag har inte råd att göra allt det här varje vecka även om jag skulle vilja, men jag försöker att göra åtminstone en fysisk sak varje vecka.)

I hela mitt liv har jag levt i mitt huvud och intellektualiserat (typ det mest avancerade ord jag kan) allt jag gör. Nu är det dags för mig att lära känna min kropp, och jag tror att jag kommer ha stor nytta av det när jag framträder på scen i olika former. Även som romanförfattare gör jag ju många framträdanden.

Jag lånade en bok från barnavdelningen på bibblan om hur kroppen fungerar. Det fascinerar mig att under huden finns det ett skelett. Jag visste ju det innan, men nu förstår jag att jag har ett skelett. Jag lär mig att andas.

Jag skulle kunna skippa allt dettta kroppsarbete och bara kasta mig in i arbetet med min nya roman och ignorera alla andra delar av mig. Men just nu är det viktigaste för mig att bli en hel människa.

Vad säger ni? Hur lyckas man med något? Att stenhårt fokusera på ett projekt eller ska man ha många bollar i luften???

Förra året bestämde jag mig för att satsa på noveller och det ger fortarande resultat ...

*Imorgon läser jag på nytt upp min novell Further North than You på en novellkväll på temat låtar/låttexter på Komedia i Brighton.  "I'm from further North than you" är en sång med The Wedding Present som inspirerade mig att skriva denna novell. Den kommer även att publiceras i en antologi med andra Wedding Present-stories

*Min novell The Party is Over var finalist i Mslexia's årligas novell tävling. (Mslexia är en ev englands största skrivar-tidsskrifter)

*Och min novell Lovers of the Planet finns med i antologin Spilling Ink. Här kan du köpa ditt eget exemplar.

I år har jag inte skrivit en enda novell. Men vad jag lärde mig under novellåret var en uppdatering i skrivandets hantverk. Att varje ord har en betydelse. Men oj vad svårt det är med noveller! Romanskrivandet är min stora passion. Poesi och framförallt estradpeoesin är ett sidoprojekt och ibland bara en hobby. Novellskrivandet är fortfarande främmande område. Det svåraste området av alla.

jag skrev denna dikt när jag satt på Elsies café i Nässjö i September ...

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA

http://urplay.se/162597

klicka på länken ovan för att titta och lyssna på författarinnan till

En andra upplaga! Vilken Fest! Läs mer på GameGirls Blogg.

Herr Agent har visat intresse för PIHMA. Han ville att jag skulle skriva ett synopsis (sammanfattning) samt översätta ett kapitel för att han skulle få ett smakprov. Så det är vad jag jobbat med denna veckan.

Jag började med att läsa igenom hela boken. Vilket jag bara gjort en gång förut. En märklig upplevelse, speciellt nu när jag har så stor distans till boken. Jag läste, men hade svårt att koncentrera mig eftersom jag visste vad skulle hända. Ändå blev jag överraskad av vissa paragrafer, som om jag hade glömt att jag skrivit dem. Blev även förvirrad över min egen struktur. Eftersom boken utspelas under tre år är det ju oundvikligt stora hopp i berättelsen. Eller så kanske jag bara blev förvirrad eftersom jag läste i en feberdimma. (Har precis kommit ut ur en fasansfull influensa som har gjort mig matt i både huvudet och kroppen.)

I alla fall så lyckades jag skriva ner ett synopsis. Min pjäsförfattarkompis Saskia tyckte att det lät mer som en reseplan, medan Sara tyckte att det var för detaljerat ... Det är svårt att sammanfatta en hel roman på bara en sida, speciellt eftersom det inte finns någon konkret handling, men jag hoppas att agenten i alla fall fattar vad det handlar om. Det inre resan, mer än den yttre resan.

Det var ännu svårare att hitta ett kapitel att översätta eftersom det finns så många typiskt svenska referenser och mycket svenskt slang (även Nässjö-slang!) Till slut valde jag kapitlet "En knottrig och en med jordgubbssmak", sid 91, eftersom det är ett ganska neutralt kapitel som skulle kunna utspela sig var som helst. Nu väntar jag med spänning på agentens omdöme. Om han gillar vad han läser kommer han ta med både PIHMA och REPLACING ANGEL och försöka sälja dem på bokmässan i London i April!

Nu då? Jag vill börja skriva en ny roman! Har en idé jag har tänkt på ett bra tag, men kan liksom inte komma igång ...

KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA



Jag har också hunnit bli ett år äldre ... 29 år minsann!
Firade i Barcelona, här på en absint-bar där bl a Hemmingway brukade vistas ...

Det sägs att man drar till sig vad man fokuserar och tänker på.
(Law of attraction)
Den här veckan har jag tänkt mycket på läppar.
För att min nya boktitel sannolikt kommer att bestå av ordet läpp.
Nedan är några förslag:

UNDER THE LIP
UNDER MY LIP
STUFF IT UP YOUR LIP
LIP SYNC
ONE FOR THE LIP

I fredags kväll ramlade jag på trottoaren och skaffade mig en riktig fläskläpp.
Undrar om jag fått en blåtira ifall jag hade tänkt mycket på ögon ...
Lite läskigt är det ...

Nuförtiden lägger blivande föräldrar ut ultraljudsbilder av sitt foster på internet
eller skickar dem som julkort.
Så här får ni alla en Alla Hjärtans Dag-hälsning från mig och min bok-bebis
på väg till doktorn, dvs agenten, förra fredagen.

Tekniken strulade så jag fick skriva ut henne på jobbet, 333 sidor,
bilden är tagen i personalrummet.
Sen småsprang jag till agentens kontor.
Han bjöd på te.
Jag ville inte ha nåt te. Jag ville veta:
är min bebis frisk???

Nästan. Hon behöver bara lite medicinsk tillsyn.
Detta innebar att göra breven från en karaktär till en annan mer abstrakta,
samt att åter igen skära ner på mina Nick Cave-citat ...

Nu är jag nästan redo för nästa hälsokontroll, den där kontrollen då
agentdoktorn kommer gå igenom varenda kromosomiskt stavfel och syftningsfel
(och ja, Broder Daniel, förhoppningsvis särskrivningsfel).

Bokbebisen är för tillfället namnlös. REPLACING ANGEL funkar inte. Låter för fantasy.
Vad sägs om UNDER MY LIP eller STUFF IT UP YOUR LIP?


OCH NU HAR LOTTAS BOKBEBIS ÄNTLIGEN BLIVIT FÖRLÖST. KLICKA HÄR FÖR ATT HÄLSA PÅ HENNE.

Här blir Lotus intervjuad på film om sin bok

Här kan man snart köpa boken

Något av det bästa som finns är bokbebisar! Jag är så glad för Lotus-Lottas-Charlottes skull! Helt otroligt att starkt att hon lyckats skriva om det svåraste av allt. Att förlora sin mamma och själv bli en. Respekt!

Bättre sent än aldrig ... min novell A Day in Her Honour
har just blivit antagen för publicering i tidsskriften Stand Magazine.
Men publiceringen kommer inte äga rum förrän 2013 ...

Inspirationen till novellen fick jag efter att mormor hade gått bort.
Jag var hemma från jobbet och försökte spendera dagen i mormors ära,
men det var väldigt svårt ...
Och novellen blev till slut om en påhittad mamma.
Det är ofta så att jag börjar skriva om en riktig händelse,
men sen blir uttråkad och kommer in på ett helt annat spår,
även om den ursprungliga känslan ofta finns kvar.

Jag läste en intervju med författaren Susan Hill i Mslexia.
Hon skriver endast en enda version av sina romaner.
Hon går tillbaka och redigerar och rättar till, men skriver inte om.

Jag tror att jag skrev om PIHMA fem gånger.

Nu har jag blivit klar med den sjätte omksrivningen av min andra roman,
(första på engelska), REPLACING ANGEL.

Det första utkastet var bara en enda stor spya av ord. I det andra utkastet försökte jag reda ut vad jag ville säga. I det tredje utkastet försökte jag hitta en handling. I fjärde och femte utkasted jobbade jag med att definiera karaktärerna och deras motivationer. I sjätte utkastet tog jag bort en massa ord.

104 000 ord blev 84 000. Man kan lätt tro att jag har spenderat två intensiva veckor med fingret på delete-tangenten. Det är inte riktigt så det funkar. I och med att man kortar ner, måste man göra om strukturen och till och med skriva extra scener. Jag är riktigt nöjd med version6. Riktigt nöjd. Det är bara att hoppas att även agenten är nöjd. Det var ju han som tyckte att första tredjedelen av boken var SEG och därav alla borttagna ord ...

Det jag funderar mest över nu är titeln. REPLACING ANGEL låter för mycket fantasty, och vad jag skriver om är den hårda verkligheten, så titeln kan vara lite missledande ...

Sakta försöker jag själv hitta tillbaka till verkligheten. Har i stort sett bott i romanlandet i två veckor. Idag var jag inne i centrala Brighton för första gången sen jag kom tillbaka och drabbades av hur vacker verkligheten kan vara i solnedgången ...

Jag började året med att gömma mig en vecka i mina föräldrars källare.
Jag sa inte till någon att jag var "hemma" eftersom jag ville fokusera
på omskrivningen av REPLACING ANGEL.
Jag lämnade bara huset en gång om dagen för att gå en skogspromenad.
De enda jag pratade med var min familj under måltiderna.
Jag är tacksam över att jag fick tid och rum.
Ofta handlar det om att TA tid och rum.

Det är så lätt att skylla på att man
inte har tid
inte har en bra plats att skriva på
att man måste träffa den och den och den
att man måste maila den och den och den
att man måste ringa den och den och den
osv. osv. osv.

Jag hade ångest hela julen över att börja omskrivningen.
Det är svåra är alltid att börja, men det hjälpte mycket
att jag enligt Kaizen-metoden brainstormade fem minuter om dagen (veckan före jag började skriva på riktigt) kring mitt romanprojekt.
Att hålla saker vid liv är viktigt. Fem fokuserade mintuer kan göra underverk.
Och när jag väl började så kunde jag inte sluta.
Satt till och med på flygplatsen och pillade i manuset. Är långt från klar,
men en god bit på väg.

Vid vintersolståndet bad jag en vän att dra ett "ängelkort" (små kort med ord att reflektera över).
Ordet som jag slumpmässigt fick var "introvertedness".
Kändes mycket passande eftersom jag varit väldigt extrovert under hösten,
undvikit mig själv och mitt skrivande genom att bl a gå på after work med jobbarkompisarna.
Visst måste man ha roligt också, men det kanske räcker med en gång i veckan.

Mina intentioner 2011 är att tillbringa mer kvalitetstid med mig själv, stanna hemma mer.
Slappna av. Äta saktare, dricka saktare. Njuta. Sen kan jag gå ut och ha kul.

OCH ALLA SOM LÄSER DETTA: SÄKERHETSKOPIERA ALLT PÅ DIN DATOR NU.
(min dator hade en liten crash, men som tur är överlevde den och jag hade sparat det mesta)

Årets...

beslut: att bestamma mig for att jag var klar med mitt engelska romanmanus REPLACING ANGEL och skicka ivag det till agenter

besvikelse: att jag fick ett par refuseringar fran agenter/forlag jag verkligen ville ha

besök: Mattias Kalander som jag varit van med pa internet i 11 ar (men vi hade aldrig traffats i verkligheten)

bekantskap: en 22-aring pa jobbet som fatt mig att kanna mig ung och vild och vacker igen

bokupplevelse: Saras Game Girl och The Bird Room av Chris Killen

bedrift: att jag borjade skriva noveller pa allvar och lasa upp dem, bl a sa oppnade jag musikfestivalen The Edge of the Sea i Brighton infor 500 pers

biljett: den till Sweden Rock dar jag sag Guns N' Roses med brorsan

bild: (Flisby kyrkogard)



bästa: att en agent till slut intresserade sig for mitt bokmanus!


(listan har jag snott fran Malin som i sin tur snott den av Anneli)


Om ni vill lasa i mer detalj om mitt skrivarar kan ni klicka har.


Jag ska fira nyar med syster Jo i Smalands skogar.
Sen ska jag stanga in mig i en vecka och skriva skriva skriva.
Eller snarare skriva om. Redigera forsta halvan av REPLACING ANGEL
for att sen skicka till agenten igen.

Jag kommer inte att kolla bloggar, mail eller facebook forran typ 10 januari.
Jag ar inte dod. Jag skriver.

Mitt nyarslofte ar ...

att forstatta tro pa mig sjalv och mitt skrivande.

Gott nytt ar till alla andra som tror pa mig. Jag behover er.


Keep on dreaming, cause when you stop dreamin' it's time to die. - Blind Melon

Replacing Angel är publiceringsbar.

Publishable.

Det var det första agenten sa till mig på telefon.

Att min roman är publiceringsbar.

Men inte ännu.

Början är SEG. Så tycker även min pjäsförfattar-kompis.
Det händer inget förrän en tredjedel in i boken. Jag är medveten om detta.

Titlen funkar inte. Den är för smörig, för uppenbar. Jag var inte medveten om detta.

Dessutom använder jag för många Nick Cave-citat ... (Visste ni att han krockade med en hastighetsmätarkamera (heter det så på svenska?) i slutet av min gata i tisdags?! Bildbevis nedan.)



Trots att jag har hårt omskrivningsarbete framför mig känner jag mig upprymd. Äntligen händer det något! Agenten gillar mitt ärliga sätt att skriva och tycker att engelskan funkar. Jag ropar inte hej ännu, jag har inget kontrakt med den här agenten, men han föreslog att jag skulle fundera över manuset och sen skicka honom en ny version i februari. Spännande!!!



Och jag har ÄNTLIGEN flyttat in i mitt rum.
(jag har bott på ett kontor/gästrum i över två veckor).
Det är fint för att vara England.
Det är varmt för att vara England.
Men mina händer är alltid kalla,
så jag är tacksam för att Svintosara, aka GameGirl
skickade mig ett par vantar ...

Borde ha på mig dem när jag går för att hämta post
hos min före detta hyresvärd ...

Jag var hemma nästan en vecka från jobbet
med förkylning i kroppen
men kanske ännu mer i själen

Jag sov
Jag vilade
Jag åt glass och potatismos
Jag läste
Jag skrev lite
Jag gick ut och tog lite luft (som pappa säger är bra)
Jag gick ut och mötte sol och kände mig sprallig

Det har tagit på krafterna att flytta
och jag känner mig fortfarande inte inflyttad
eftersom jag bor på ett kontor (finns säng)
Mitt så kallade rum skulle vara redo förra veckan
men hon som bodde där förut har inte flyttat ut sina grejer än
så jag befinner mig i någon slags väntan

Medan jag väntar skriver jag bland annat
prosadikter

LÄS EN AV DEM HÄR

Fru Starkström fick otroligt många kommentarer
efter en artikel om GameGirl i DN & Expressen ...

Jag tycker bara att det är positivt att hon väcker debatt!
Följ debatten du också.

Det viktigaste är att folk LÄSER boken innan de dömer den.
Enligt mig är GameGirl ett feministiskt manifest
som uppmuntrar tjejer att ta kontroll över sina egna liv
istället för att sitta i ett hörn och se söta ut.

LÄS OM GAMEGIRL I DN HÄR

KÖP GAMEGIRL HÄR OCH BILDA DIN EGEN UPPFATTNING

HÄR GER GAMEGIRL SVAR PÅ TAL

Förra helgen var det en festival i Brighton för kvinnliga författare. Om jag haft råd och tid hade jag gått på alla tio föredragen/seminarierna, men jag är glad över att jag kunde gå på tre. Att se författare jag tycker om är lite som att gå på konsert och se ett band jag gillar.

Först var det tre debutanter, Emma Henderson, Justine Kilkerr och Emily Mackie som pratade om sin romaner. Jag hade redan tidigare läst Justine’s roman Advice for Strays (om depression, familjerelationer och låtsaskompisar i form av lejon) och det var intressant att hela romanen började som en skrivövning då Justine tittade på en bild av henne själv och ett cirkuslejon när hon var fem år.

 

Mest överraskad var jag att höra Emily Mackie läsa. Hennes roman And this is true handlar om en 16-åring kille som rest omkring i en van med sin skrivande pappa sen han var fem ... Eftersom killen varit isolerad från omvärlden har han svårt att veta var gränser går. Hela hans tillvaro förändras när han en natt kysser sin pappa ... På grund av omständigheterna känns inte incestteman så äckligt som det låter.

 

Både Justine och Emily fick kontakt med agenter tack vare att de gick skrivarkurser på universitet. Emma fick sin agent genom att hon vann en novelltävling och blev kontaktad.

Nästa föredrag jag gick på kallades The Music of Change och författarna Catherine O’Flynn och Lois Walden diskuterade sina romaner. Catherine skriver om vanliga människor i Birmingham och Lois som har en bakgrund som musiker skriver om sin mamma som tog självmord. Intressant att höra att de båda skriver från perspektivet att förlora någon.

 

Catherine vann det stora bokpriset Costa Award, men hennes väg till publicering var lång. Hela femton agenter totalignorerade henne. Och det värsta var att hon bodde i Spanien när hon skickade iväg sitt manuskript och spenderade en liten förmögenhet på porto ... Till slut fick hon boken publicerade av ett litet lokalt förlag och resten är historia. Lois väg till publicering var inte heller självklar. Hon hade kontakt med en agent som tryckte på hennes manuskript i åtta månader utan att något hände. Till slut hittade hon sin agent genom en kompis kompis.

Det sista föredraget jag gick på var med min stora idol Ali Smith. (Vissa av hennes böcker är översatta till svenska bl a fantastiska ”jag är allt du drömt.”). Ali var väldigt öppen och gillade att diskutera med publiken. Jag frågade hur hon lyckades skriva med ett sånt flow eftersom varje ord i hennes noveller och romaner känns så rätt. Till min lättnad svarade hon att nästan inget hon skriver kommer ut på en gång. Hon redigerar och redigerar och redigerar lite till ... Sida för sida, paragraf för paragraf, mening för mening, ord för ord ...

 

Hon tycker även att det är så svårt att skriva noveller (trots typ fyra novellsamlingar) att hon en gång skrev en novell som hette Last och bestämde att det skulle bli den sista, men naturligtvis skrev hon fler ... Det är befriande att någon som är så bra och framgångsrik som Ali Smith fortfarande kämpar med skrivandet ... Hon sa att hon även är disciplinerad och lat på samma gång. Att göra ingenting är en del av skrivandet, att det är då man bearbetar karaktärer och scener.

 

Tack vare att jag gick och lyssnade på alla de här författarna känner jag inspiration att skriva igen. Redan efter första seminariet kliade det i mina fingrar och jag var tvungen att ta upp anteckningsboken ur väskan ... Så sen i lördags har jag skrivit mer än på länge. Inget färdigt. Inget som kan kallas någonting, men jag har i alla fall fått ner ord. Skrivit för skrivandets skull.

 

Och. En agent har hört av sig. Han har läst hela Replacing Angel. Han säger att vissa bitar funkar, andra funkar inte. Jag har inte alltför höga förhoppningar, men han vill träffa mig nästa vecka och prata om min roman! Spännande!

 

annars har jag varit hemma från jobbet idag. förkyld. utkörd. utbränd. utmattad. efter allt med flytten. jag har flyttat nu men har ännu inte installerat mig, känner mig ännu inte riktigt hemma. jag behöver vara sjuk. sova. läsa. äta glass. (helgen var intensiv. inte nog med alla författare. det var även återförening med folk jag träffade på Rosemere Backpackers i Wellington, Nya Zealand.)