Svenglish - Living Lollo

Vad som motte oss var en turistfalla. Menyer pa svenska, gigantiska hotell som hade tagit over stranden och knappt en enda bar som inte var en "girlie-bar" (dar feta och overforfriskade tyskar och skandinaver raggade upp thai-tjejer) Till slut hamnade vi pa ett stalle som inte var ett horhus eller lyxhotell; hemma hos en gastvanlig Thai/Hollandsk-familj. Fast de hade nog varit mer gastvanliga om vi hade hejat pa Arsenal och gillat att spendera mer pengar...

Bristen pa privatliv gjorde oss galna och rummet vi bodde i sag ut som ett museum med foremal fran alla varldens horn. Alltifran en polismotorcykel i plast till en anka i tra som fungerade som telefon. Ingen plats for oss och vara ryggsackar... Dessutom var vi tvugna att dela badrum med familjen och vara sociala varje gang vi skulle kissa. Den runda hollandaren snackade bara fotboll och hans vackra thailandska fru slog ner blicken nar vi inte var intresserade av vad de stora hotellen hette och vad man kunde gora dar. Efter att Sky sagt att Hua Hin inte kandes som en Thailandsk stad, slutade de att stalla fragor...

Frukost ingick i priset, men de fragade inte vad vi ville ha. Sa vi vegetarianer blev serverade agg och bacon.  Aven efter att ha plockat bort alla grisslamsor smakade aggen bacon... Detta lilla missode gjorde stamningen annu mer tryckt och vi bestamde oss for att flytta till ett mindre exploaterat stalle.

Nu befinner vi oss i Cha-am, 2 mil norr om Hua-Hin. Vilken skillnad! Stranden ar en strand. Inga flotta restauranger eller privata hotellomraden. Puh! Lite samma kansla som i Rayong med valdigt fa vasterlanningar och billigare priser.

Som sagt allt ar inte solsken och parasolldrinkar... Vi har kommit till ett slags antiklimax pa resan. Kanns som om vi behover "semester" fran varan semester och aven en kort "semester" fran varandra... Sky kanner sig krasslig (en slang av varmeslag kanske, narmare 40 grader har) och sov det mesta av gardagen. (mammas fodelsedag, GRATTIS!) Jag plaskade omkring sjalv i havet och bli utstirrad av alla Thailandare. Jag var den enda som hade baddrakt! Vet inte varfor de badar i shorts och T-shirt. Antingen ar de radda for att bli solbranda (thai-tjejerna koper kramer som ska gora dem mer "vita") eller sa ar de radda for att visa sina kroppar. Kulturen har ar ganska annorlunda, manniskorna ar otroligt konfliktradda och vill inte gora bort sig. Samtidigt ar de ocksa valdigt vanliga och hjalpsamma. For det mesta klarar man sig ur pinsamma situationer genom att le.

Imorgon ar det min mormors fodelsedag och antagligen kommer vi att stanna i Cha-am en eller tva natter till. Vi ror oss sakta ner mot Ko Samui dar vi kommer att bli mer "bofasta". Ser fram mot att ha mer skrivro igen. Haromdan hade jag ett ogonblick av ren inspiration nar jag tittade pa solnedgangen over floden Kwai. En mening fastnade i hjarnan: "I didn't need a beer to enjoy that sunset".

Annars upplever jag lite spraklig kris. Ska nya romanen bli engelsk eller svensk? Har ju redan borjat lite smatt att skriva den pa engelska. Men bada mina sprak blir samre av att vara har... Man maste liksom forenkla engelskan nar man pratar med andra nationaliteter, inte ens Sky pratar "rent". Mitt sjalvfortroende sviktade ocksa rejalt nar jag e-mailade min novell "Painted into Place" till en engelsk kille. Han gillade storyn och mitt satt att uttrycka mig, men han storde sig pa alla sma sprakliga fel. I och for sig ar han en stor spraksnobb, sa jag borde inte ta at mig... Dessutom har jag oversattningsjobbet av Zebraflickan framfor mig. Forlaggaren har precis e-mailat det utvalda kapitlet + synopsis.Arbetet med detta kommer forhoppningsvis gora mig mer klar i knoppen. En stor utmaning och ocksa ett satt att utforska bada spraken.

Forutom "fodelsedagsbarnen" i slakten sa vill jag ge ett stort GRATTIS till Annalivet som fick hedersomnamnande i en poesitavling!!!