Någon form av existentiell reflektion
I lördags läste jag igenom lektörsutlåtandet och försökte ta till mig kritiken. Det saknas "någon form av existentiell reflektion".
Nu har jag arbetat igenom avslutningen av första delen och tänker tillbringa resten av dagen med att färdigställa första delen. Det är kul att lägga in existentiella reflektioner mellan raderna, men jag är rädd att det blir FÖR mycket ordbajs och självömkan.
Men jag har lyckats bra med att stryka ett par långrandiga kapitel.
Jag tror inte det kan bli för mycket ordbajs... itne när du varit så sparsam förut :o) ta med så mycket du bara kan med så kan du skala av en mening eller två sedan...
eller ja då menar jag itne att du ska överdriva men det tror jag itne du gör eftersom du är medveten om det
Det märks att du arbetat mer med första delen... i de första kapitlen knyter du samman händelser mer med varandra vilket är snyggt (mycket!) som t.ex i första kapitlet när kim frågar vad amanda tänker på så svarar hon att adresslappen på dörren håller på att lossna... snyggt är också när du tar in olika låtar utan att skriva dess namn som i första kapitlet.
Varför undertecknar Amanda breven med Adnama? Är det hennes alterego? är hon den amanda skulle vilja vara?
Idrottslektionerna är ett återkommande fenomen, det verkar som Amanda gillar idrott (trots allt) kanske skulle det komma fram mer? eller är det så att allt intressant händer på idrotten? jag tycker det är skoj, jag har en bild om hur gympasalen ser ut och omklädningsrummet, som kommer fram varje gång de är där...nu hade du väl iofs tagit bort orienteringskapitlet....
Kims mamma är verkligen en motsats till amandas föräldrar...hon säger ALLT det föräldrarna inte säger...som sagt tycker jag föräldrarna kanske skulle avra lite mer förstående.kanske bara EN ENDA GÅNG för att få dem lite mer verkliga, skulle vara jättehäftigt om de hela tiden är oförstående men så skiner solen igenom molnen och föräldrarna stöttar sin dotter när hon minst anar det...kanske i slutet när amanda häller det där på danny demon... tänk om amandas föräldrar skulle säga "bra gjort amanda!"
på sidan 23 gråter amanda det är då jag har lite svårt att förstå att hon blev så upprörd...det kanske beror på att det är nytt kapitel och känns som det har gått en tid sedan festen var...
Jo nu kom jag på ett kapitel som kanske itne behövs...jag vet inte riktigt vad till det tillför... sid 33 230 km till sthlm... vad vill du säga med det? att kim inte heller går att lita på i alla lägen? i kapitlet efteråt ringer kim å då fattar jag itne först att hon ber om ursäkt för att hon itne kom till tåget...återigen för att det är nytt kapitel och det känns som det gått en tid...
kap på s. 42 "eld" det enda kapitelet verkar "gå ut på" är att Amanda blir bjuden på spelningen... tyskaprovet och låna ut anteckningar behövs inte... kanske eller nåt... äsch det är svårt att ge respons på en så lång text speciellt när jag tycker det mesta är bra skrivet... men nu har jag skickat massa kommentarer iaf :o)
