Storyville - Women Writers Festival

Förra helgen var det en festival i Brighton för kvinnliga författare. Om jag haft råd och tid hade jag gått på alla tio föredragen/seminarierna, men jag är glad över att jag kunde gå på tre. Att se författare jag tycker om är lite som att gå på konsert och se ett band jag gillar.

Först var det tre debutanter, Emma Henderson, Justine Kilkerr och Emily Mackie som pratade om sin romaner. Jag hade redan tidigare läst Justine’s roman Advice for Strays (om depression, familjerelationer och låtsaskompisar i form av lejon) och det var intressant att hela romanen började som en skrivövning då Justine tittade på en bild av henne själv och ett cirkuslejon när hon var fem år.

 

Mest överraskad var jag att höra Emily Mackie läsa. Hennes roman And this is true handlar om en 16-åring kille som rest omkring i en van med sin skrivande pappa sen han var fem ... Eftersom killen varit isolerad från omvärlden har han svårt att veta var gränser går. Hela hans tillvaro förändras när han en natt kysser sin pappa ... På grund av omständigheterna känns inte incestteman så äckligt som det låter.

 

Både Justine och Emily fick kontakt med agenter tack vare att de gick skrivarkurser på universitet. Emma fick sin agent genom att hon vann en novelltävling och blev kontaktad.

Nästa föredrag jag gick på kallades The Music of Change och författarna Catherine O’Flynn och Lois Walden diskuterade sina romaner. Catherine skriver om vanliga människor i Birmingham och Lois som har en bakgrund som musiker skriver om sin mamma som tog självmord. Intressant att höra att de båda skriver från perspektivet att förlora någon.

 

Catherine vann det stora bokpriset Costa Award, men hennes väg till publicering var lång. Hela femton agenter totalignorerade henne. Och det värsta var att hon bodde i Spanien när hon skickade iväg sitt manuskript och spenderade en liten förmögenhet på porto ... Till slut fick hon boken publicerade av ett litet lokalt förlag och resten är historia. Lois väg till publicering var inte heller självklar. Hon hade kontakt med en agent som tryckte på hennes manuskript i åtta månader utan att något hände. Till slut hittade hon sin agent genom en kompis kompis.

Det sista föredraget jag gick på var med min stora idol Ali Smith. (Vissa av hennes böcker är översatta till svenska bl a fantastiska ”jag är allt du drömt.”). Ali var väldigt öppen och gillade att diskutera med publiken. Jag frågade hur hon lyckades skriva med ett sånt flow eftersom varje ord i hennes noveller och romaner känns så rätt. Till min lättnad svarade hon att nästan inget hon skriver kommer ut på en gång. Hon redigerar och redigerar och redigerar lite till ... Sida för sida, paragraf för paragraf, mening för mening, ord för ord ...

 

Hon tycker även att det är så svårt att skriva noveller (trots typ fyra novellsamlingar) att hon en gång skrev en novell som hette Last och bestämde att det skulle bli den sista, men naturligtvis skrev hon fler ... Det är befriande att någon som är så bra och framgångsrik som Ali Smith fortfarande kämpar med skrivandet ... Hon sa att hon även är disciplinerad och lat på samma gång. Att göra ingenting är en del av skrivandet, att det är då man bearbetar karaktärer och scener.

 

Tack vare att jag gick och lyssnade på alla de här författarna känner jag inspiration att skriva igen. Redan efter första seminariet kliade det i mina fingrar och jag var tvungen att ta upp anteckningsboken ur väskan ... Så sen i lördags har jag skrivit mer än på länge. Inget färdigt. Inget som kan kallas någonting, men jag har i alla fall fått ner ord. Skrivit för skrivandets skull.

 

Och. En agent har hört av sig. Han har läst hela Replacing Angel. Han säger att vissa bitar funkar, andra funkar inte. Jag har inte alltför höga förhoppningar, men han vill träffa mig nästa vecka och prata om min roman! Spännande!

 

annars har jag varit hemma från jobbet idag. förkyld. utkörd. utbränd. utmattad. efter allt med flytten. jag har flyttat nu men har ännu inte installerat mig, känner mig ännu inte riktigt hemma. jag behöver vara sjuk. sova. läsa. äta glass. (helgen var intensiv. inte nog med alla författare. det var även återförening med folk jag träffade på Rosemere Backpackers i Wellington, Nya Zealand.)

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0