Svenglish - Living Lollo

Besök hos åttondeklassare på Kärralundsskolan i Göteborg
i samband med Litteraturveckan 2010

Det känns ganska länge sen jag gick i 8:an och jag är glad att jag överlevde högstadiet. För många är det en jobbig tid, man försöker passa in, samtidigt som man håller på och lära känna sig själv. En lärare sa att hennes elever kanske inte riktigt hunnit fram till de funderingar som jag tar upp i boken, men åttorna på Kärralund var mer mogna än jag trodde ... De lyssnade och ställde många frågor när jag berättade om PIHMA och min ångest under uppväxtiden.

Någon sa en gång att PIHMA inte har någon handling. Det är ingen som dör, tar självmord, gör abort eller har en alkoholiserad mamma eller psykotisk pappa. Jag är trött på att det måste finnas en stor anledning till varför man mår dåligt. Man kan komma från en bra familj och ändå känna stor ångest inför livet när man växer upp. Det är stora förändringar som pågår i både knoppen och kroppen ...

När jag började gymnasiet hade jag aldrig druckit alkohol, aldrig kysst någon, aldrig haft någon pojk- eller flickvän och aldrig haft sex. Jag trodde att alla andra hade gjort allt och kände mycket ångest inför de här grejerna och att det var något jag var tvungen att göra för att bli accepterad.

Nu, mer än tio år senare, känner jag att jag oroade mig så mycket i onödan och är arg att jag brydde mig om vad andra tycker. Alla utvecklas i sin egen takt och en del är med om ovan nämnda ritualer redan på högstadiet medan andra inte upplever sex och förhållanden förrän efter gymnasiet. Inget är normalt eller onormalt och jag hatar statistik, t ex att 70% av alla 18-åriga tjejer har haft sex, men tänk om man är en av de där 30%, hur känner man sig då? Man mår inte bättre för att man får veta några siffror. Huvudsaken är att man gör vad man vill göra.