Saknar stillheten ...
Ibland saknar jag "mitt" söderum/skrivrum hos farmor i Flisby.
Det har alltid funnits där som en trygghet
en plats att kunna åka till ifall allting skiter sig
Nu finns inte den platsen mer
farmor är borta (åtminstone på den här planeten, i det här livet)
huset har nya invånare
Den här veckan har jag verkligen kämpat
med skrivro
hantverkare utanför fönstret
som borrar sönder min hjärna
Men bara att titta på fotot ovan
kan hjälpa mig att hitta tillbaka
till någon slags stillhet
Det känns som jag hittar tillbaka
till ett Flisby
som finns inuti
Jag vill lära mig att skapa
trots oljud och oväsen
måsten och krav
Att tänka på farmor
är motsatsen till stress
Att säga fuck you
när jobbet ringer på en söndag
tänka att livet är mer än så.
Oj, ja, visst lugnar det ner sig så fort man skriver ner monster. Jajamensan!
sorligt. :o( kanske kan du sätta upp denna bild i din nya fristad? och minnas i tanken? vilka är det på bilderna?
ja jag har bilden som desktop just nu
det ger mig skrivro ...
det är farfar och farmor på bilderna
de var typ 20 nånting då ...
Köp inte Right to Write, den är typ sammanfattning av de andra böckerna för sådana som inte vågar sig på en av de andra mer omfattande... IStället för att skriva 100 saker man är stolt över ska man skriva 50... och så artist date och allt som man redan får i de andra böckerna. Du kan få låna den av mig om du vill kolla, annars finns den väl på bibblan. Bara så att du vet :o) Men hon är ju bra ändå! Har hjälpt mig massor att göra uppgifterna...
ibland måste man nog vara sträng emot sig själv o skjuta undan allt oväsen från hantverkarna mm o sätta sig ner o fokusera. Inte alltid så lätt. Det finns så mycket som kan distrahera. Försök hitta en plats i rummet bland allt det blomiga som är din kreativa hörna. Kramkram
Jag känner igen mig i det du skriver.. Jag älskar sista raderna. Saknad kan vara en av de jobbigaste känslorna i vissa situationer. Kram
Saknar verkligen dessa 2 personer.
Mest saknar jag att ringa en sigal varje dag.
saknad kan också vara nånting fint. sorgligt, men minnena bär man med sig hela tiden. jag tänker väldigt ofta på mormor och morfar som dog för sexton år sedan. det är häftigt när man får berättat för sig om äldre släktingar och får höra om deras drömmar och funderingar de hade som unga. själv har man ju alltid sett dem som gamla. kramkram
Hello. Enjoyed your web site :-) ! ! !
