Släkten är värst
Ofrivillig flytt från hus i stan till hus på landet. Jobbintervju. Möten med advokater. Styvsöner. Cancersjukt barn. 30-årsfest. Återvänd son från Australien. Allt detta i en och samma helg! Man kan inte klaga på drama bland mina nyfunna släktingar ... Vill inte gå in på detaljer ifall de lär sig svenska ;=).
Mina pysslingar Carl, Sara och Anna
Det var alltså inte jag som flyttade, var på jobbintervju, träffade advokater, har ett cancersjukt barn eller en återvänd son. Däremot hjälpte jag mina pysslingar att flytta och som lön för mödan fick jag följa med på 30-årsfest i det tomma huset i stan ... Men mest kände jag mig i vägen och spenderade många timmar i ett väntande läge.
Fick dock lite tid för mig själv varje dag då jag utforskade New Plymouth – som blivit utnämnd till Nya Zealands bästa stad att bo i. Läget är perfekt. Gångavstånd till stränder med svart vulkansand och en halvtimmes biltur upp till nationalpark i bergen. Många gröna parker och promenadvägar. Modernt bibliotek, museum och konstgallerier. Men jag känner inte för att flytta dit. Inte tillräckligt stort (50 000 invånare) och lite avslaget på något vis. Kanske var det avsaknad av alternativ kultur. En av mina pysslingar sa att det inte fanns några ”babes” i stan. Jag tycker snarare att det var brist på punkare, hårdrockare och människor med attityd ;=). Lite Pleasantville-syndrom. (Om ni har sett filmen så fattar ni.)
På vägen hem tog pappas syssling med mig på lite sightseeing. Vi slingrade oss genom urskogen upp till Mount Taranaki. En bergstopp som enligt maori (urbefolkningen) är mycket magisk.
Efter ett avbrott från backpacker-livet ser jag fram mot att sätta mig på den magiska bussen igen. På tisdag avgår båten till sydön – och jag har fått namn och nummer till fler avlägsna släktingar. (Dorothys son Barry som är farmors morbrors styvson) Ska även försöka ta kontakt med en Nässjötjej som bor i Nelson. Världen är liten.
Vad gäller skrivandet har jag tänkt mycket och kommit fram till att jag känner mig lugn. Jag litar på att min ro kommer att infinna sig tids nog. Om inte annat så kan jag skriva när jag kommer ”hem”. Men för att inte helt glömma bort Natalie och hennes bravader så har jag bestämt mig för att ägna en timma i veckan åt mitt romanprojekt. Förra veckan satt jag en timma och skrev på biblioteket i Taupo och denna veckan satt jag en timma i pappas sysslings hus och skrev.
Mina pysslingar Carl, Sara och AnnaDet var alltså inte jag som flyttade, var på jobbintervju, träffade advokater, har ett cancersjukt barn eller en återvänd son. Däremot hjälpte jag mina pysslingar att flytta och som lön för mödan fick jag följa med på 30-årsfest i det tomma huset i stan ... Men mest kände jag mig i vägen och spenderade många timmar i ett väntande läge.
Fick dock lite tid för mig själv varje dag då jag utforskade New Plymouth – som blivit utnämnd till Nya Zealands bästa stad att bo i. Läget är perfekt. Gångavstånd till stränder med svart vulkansand och en halvtimmes biltur upp till nationalpark i bergen. Många gröna parker och promenadvägar. Modernt bibliotek, museum och konstgallerier. Men jag känner inte för att flytta dit. Inte tillräckligt stort (50 000 invånare) och lite avslaget på något vis. Kanske var det avsaknad av alternativ kultur. En av mina pysslingar sa att det inte fanns några ”babes” i stan. Jag tycker snarare att det var brist på punkare, hårdrockare och människor med attityd ;=). Lite Pleasantville-syndrom. (Om ni har sett filmen så fattar ni.)
På vägen hem tog pappas syssling med mig på lite sightseeing. Vi slingrade oss genom urskogen upp till Mount Taranaki. En bergstopp som enligt maori (urbefolkningen) är mycket magisk.
Efter ett avbrott från backpacker-livet ser jag fram mot att sätta mig på den magiska bussen igen. På tisdag avgår båten till sydön – och jag har fått namn och nummer till fler avlägsna släktingar. (Dorothys son Barry som är farmors morbrors styvson) Ska även försöka ta kontakt med en Nässjötjej som bor i Nelson. Världen är liten.
Vad gäller skrivandet har jag tänkt mycket och kommit fram till att jag känner mig lugn. Jag litar på att min ro kommer att infinna sig tids nog. Om inte annat så kan jag skriva när jag kommer ”hem”. Men för att inte helt glömma bort Natalie och hennes bravader så har jag bestämt mig för att ägna en timma i veckan åt mitt romanprojekt. Förra veckan satt jag en timma och skrev på biblioteket i Taupo och denna veckan satt jag en timma i pappas sysslings hus och skrev.
Kommentarer
Postat av: Danne
Jag kollade wikipedia och brylling är sysslings barn. Pyssling kommer sen...
Postat av: CICI
Så skönt att du känner dig lugn.. Utforska världen som du gör låter underbart :)
Postat av: Lotus
Det låter så himla bra för själen att vara lite på äventyr, något jag skulle behöva, kan jag känna. Allt detta tänkande, skrivande, sörjande osv gör mig trött ända in i ryggmärgen!!!
Postat av: annalivet
Jag tror dessutom att du på något sätt kommer att skriva om allt detta i framtiden! Vilket äventyr du är i Loi! KRAM och fortsatt lycka på färden
Postat av: Svinto
Det låter som en bra inställning. Du har ju tiden i ditt liv :o) Jag har inte hunnit läsa ditt manus än. Det är fruktansvärt rörigt här just nu, men allt löser sig. Snart
Trackback
