Svenglish - Living Lollo

Jag förstår så väl varför rockstjärnor knarkar... det är ju så himla hårt att komma ner efter ett gig... Jag hade laddat mentalt i flera månader inför att stå på scen i London igår (ett av målen jag punktade ner, när jag gjorde Artist's way) Och jag älskar att vara där innan allt börjar och jag älskar att stå på scenen, men jag HATAR att kliva av... Luften går ut och man tänker vad fan... vad ska jag göra nu? Och det var också ganska tufft att uppträda i London, jämfört med Brighton där alla klappar mig på ryggen hela tiden... Mest kände jag att jag behövde förnya mig, repa in nya dikter... att jag inte längre menar vad jag säger... att jag bara kör mina "gamla hits"...

Oh well, dags att sluta klaga. Jävla menshumör. Jag är bara otacksam och divig ;) Mitt mål är uppnått. Jag kan skriva på mitt CV att jag har stått på scen i London ;). Och det var underbart att känna att jag faktiskt hade lyckats att peppa någon annan, nämligen Lotta (även om hon inte behövde så mycket pepp) att gå upp på scen och läsa sin lökdikt, på svenska! Att det kanske är den stora, den största meningen... att hitta balansen mellan att ta och ge... everybody's got the right to 15 minutes of fame... eller hur det nu var Andy Warhol uttryckte sig...

NU SKA JAG SKRIVA MIN TACKLISTA... utan stödet från Sara, Anna, Gisela och Lotta hade jag aldrig blivit klar med min roman... och utan mina gama Nässjökompisar och "storasyster" Jo hade jag inte haft inspirationen från första början... Det är ju så många jag vill ta med...